Sirius Blacks dotter och Den flammande bägaren

Jippey!

Kapitel 10


Harry tog ett försiktigt tag i Hermiones rosa ärm. ”Kom. Vi fortsätter leta efter henne.” Hans röst lät starkare och säkrare än han kände sig. Hermione gav honom en liten nick, innan de började röra sig framåt över den brända gräsplanen med Ron tätt i hälarna.

Minuterna gick. Än så länge fanns inget spår av deras blonda vän. Hermione hade ropat på henne var och varje sekund, men ingen hade svarat.
Harry mådde illa vid tanken på var Silver kunde befinna sig just nu.
De gick och gick, hela tiden med den gröna döskallen lysande i ögonen. Hermione såg ut att göra allt för att inte börja snyfta igen. Rons armar låg placerade runt hennes axlar.


Det hade nästan börjat ljusna, och de hade inte hittat Silver än. Hermione hade för länge sedan gett upp hoppet. Uppgiven satt hon på den sönderbrända marken och lät tårarna rinna fritt. De bildade små blöta rännilar i sotet på hennes ansikte.
”Hon är borta”, hulkade hon, ”Hon är borta och vi kommer aldrig få se henne igen, aldrig, aldrig, aldrig!”

Aldrig.

Ordet ekade i Harrys hjärna, snurrade runt, runt och fick världen runt omkring honom att te sig annorlunda.

Aldrig.


”Hermione!”

Ljudet av rösten var svag, så svag Harry först trodde att den över huvud taget inte existerade alls, men när han kastat en snabb blick på Hermione och Ron och sett att deras ansikten spruckit upp i förbryllade miner, förstod han att rösten hade varit riktig.
”Hörde ni det där?” Hermiones röst var andlös och spänd. ”Gjorde ni?”
Ron tittade upp mot himlen med en förbryllad blick, som om han skulle kunna urskilja var rösten kom ifrån genom att bara titta på den stjärnklara natten.

”Hermione! Ron! Harry!”

Den här gången var rösten starkare och hördes tydligare. Den så välbekanta rösten lät ansträngd, fylld av smärta, men ändå kände Harry igen den. När ekot av den dött bort, och de var säkra på att rösten verkligen existerat, kastade Harry, Ron och Hermione en enda blick på varandra.
”Silver.”
Ordet, namnet, flickan, lämnade deras tunga samtidigt och fyllde den mörka skogsgläntan med ljus.
Det tog sammanlagt två och en halv sekund för dem att resa sig upp och rusa ut ur gläntan, börja springa bort över fältet och iväg mot stället där de hört rösten.

Silvers röst.


”Silver!” tjöt Ron. ”Silver, var är du?”
De fortsatte springa på måfå, försökte följa den smärtfyllda rösten. ”Här borta! Jag är här!”

Någon minut senare fick de alla syn på ett lysande blont svall av lockar, hoptrasslat på marken.



-o-

”Vad använde de på dig?”

Jag grimaserade av smärta när mitt försök att komma upp från marken misslyckades och min kropp ofrivilligt veks dubbel, samtidigt som mina revben ömmade i smärta. ”Cruciatus.”
Deras reaktioner var ungefär som jag väntat mig. Hermione flämtade till och blev likblek, samtidigt som Rons öron blev röda i ren förskräckelse. Harry såg bara oförstående ut.
”Men-men-men-men, den är ju olaglig!” stammade Hermione fram, samtidigt som Ron lyckades få fram ett par stapplande ord. ”Aj, det måste ha gjort ont. Pappa berättade om den när jag var tre år, och jag blev jätterädd, vilket Fred och George (han uttalade namnen som om de varit en förgiftad vätska på hans tungspets) sedan använde. De gillade att skrämma upp mig med sina låtsastrollstavar, säga att de skulle förhäxa mig.”

Jag vände mig mot Hermione, och gav henne en halvhjärtat irriterad blick. ”Tror du verkligen dödsätare bryr sig om en förbannelse är olaglig eller inte? Harry, är du så rar och hjälper mig lite, jag tvivlar starkt på att jag kan gå.”
Harry nickade och räckte ut en hand till mig. Jag sträckte ut ena handen, ignorerade den fruktansvärda smärtan orsakad av den lilla rörelsen, och fattade ett stadigt tag i Harrys. Försiktigt drog han upp mig på fötter, samtidigt som jag bet ihop tänderna för att inte skrika rakt ut i smärta: jag hade skrikit tillräckligt idag.

Jag placerade en arm runt Harrys axlar. Försiktigt började vi gå, och jag kämpade tappert på, trots den brännande smärtan i alla mina kroppsdelar.
Hermione erbjöd en axel, som jag skulle kunna lägga min andra arm över, men jag var för envis. Jag skakade på huvudet, med tänderna hårt hopbitna, och fortsatte långsamt att gå.

”Vad är ’Cruciatus’ för något?” frågade Harry förvirrat när vi stapplat fram ett bra tag över den mörka slätten.
”En av de oförlåtliga förbannelserna”, flämtade jag, samtidigt som jag masserade mina smärtande revben. ”Om man använder en av dem hamnar man direkt i Azkaban.”
En igenkännande glimt for över Harrys ansikte. Glasögonen speglade sig i natthimlen. ”Räknas Avada Kedavra också till dem?”
Hermione nickade allvarligt. ”Självklart. Den är till och med den mest oförlåtliga av de alla, om man använt den sätts man oftast inte ens på rättgång innan man skickas till Azkaban.”
”Som Sirius”, mumlade Harry tyst. Jag nickade försiktigt. ”Ja.”
Ron gav oss en fåraktig blick. ”Måste vi prata om det här? Det får mig att känna mig så underlig till mods…”
Jag nickade. ”Gärna för mig.” lyckades jag flåsa fram, samtidigt som jag kastade en blick på den gröna döskallen med ormtunga. ”Jag har haft nog av oförlåtliga förbannelser idag.”


-o-

”Tack söte, rare Merlin!”
Det var det första vi fick höra cirka sex timmar senare när vi alla vikit in runt sista kröken på den daggvåta stigen som ledde upp till Kråkboet. Mrs Weasley, som uppenbarligen väntat på oss, kom springande emot oss. Hon hade tydligen inte fått mycket sömn inatt: hennes morgonrock var alldeles skrynklig och det röda håret stod i alla möjliga riktningar. Hennes runda ansikte var blekt som ett lakan, och hon höll hårt om ett skrynkligt nummer av The Daily Prophet i högerhanden.
”Arthur, du kan aldrig föreställa dig hur orolig jag varit… Jag tror aldrig någonsin jag varit så rädd i hela mitt liv…” Numret av The Daily Prophet föll bortglömd ner på marken när hon slog armarna om Mr Weasley. Jag sneglade försiktigt på tidningen och fick syn på ett svartvitt fotografi av Mörkrets märke, som svävade ovanför de brända trädtopparna.
”Men…” mumlade mrs Weasley förvirrat så snart hon släppt mr Weasley. ”Ni är ju oskadda allihop.” Hennes ögon svepte över oss alla. ”Ni lever ju, allihop! O, pojkar!” Till vår allas häpnad tog hon tag i Fred och George och omfamnade dem så häftigt att de fick börja kippa efter andan.
”Aj, mamma! Släpp oss, vi kan inte andas!”

Jag betraktade roat mrs Weasley som grät så tårarna sprutade, lutad emot Fred och Georges bröst, när jag plötsligt ryckte till som om jag fått en elektrisk stöt, och det var precis vad det kändes som jag fått. Mina ben svajade till och jag hade segnat ner mot marken om inte Bill, som stod närmast, hade gripit tag i min arm. Mrs Weasley släppte Fred och George för ett par sekunder och gav mig en orolig blick. ”Silver?” Hon vände sig mot mr Weasley och satte händerna i sidorna. ”Har det hänt något du inte berättat för mig, Arthur?”
Jag gav henne ett darrigt leende och klamrade mig fast vid Bills arm som om det var det enda som höll fast mig på marken, vilket jag skarpt antog att det var.
”Å, det är nog ingen fara, mrs Weasley…” Det nervösa darret i min röst motbevisade vad jag just sagt. ”Jag behöver nog bara sätta mig ner ett litet tag, bara…”

Det sista jag mindes innan allt blev svart var mrs Weasleys förvirrade blick.

-o-

”Mamma, det där kommer verkligen inte att hjälpa henne…”

Ironiskt nog var det Charlies röst som drog upp mig ur den mörka avgrund jag legat i under de närmsta fem minuterarna.
”Instämmer helt!” Den här gången var det Percys pompösa röst jag hörde. ”Enligt min mening behöver hon en ordentlig mängd av…”
”Börja inte igen, Percy! Vid Merlin, Percy, hon blev kastad Cruciatus på, hon blev inte sparkad från jobbet!"

”Du vet själv, Bill, att jag inte menade det så, jag bara föreslog att…”

”Pojkar!”
Jag kände mig så lättad man nu kan känna sig i ett avsvimmat tillstånd när mrs Weasleys välbekanta röst nådde upp till mig. ”Tyst med er – nej, George! Bort från henne, ge henne lite andrum…”
”Mamma…?”
”Vid Merlins skägg, George, vad är det nu?"
”Jag håller med Charlie, ska den där smörjan verkligen hjälpa henne?”
Det var första gången jag hört George så allvarlig.
”Självklart!” sade mrs Weasleys röst. ”Madam Carlottas snabbläkande medicin funkar till allt. Stackars barn, Cruciatus! Jag har aldrig ens känt den själv…”

Vid det här laget bestämde jag mig för att öppna ögonen.

Ljuset var bländande vitt – som ett slag i ögat. Snabbt förde jag upp ena handen och skyddade de ömmande pupillerna med handflatan.
”Mamma, hon är vaken!”
Jag tog bort handen precis i tid för att hinna se Mrs Weasley, som nu stod vänd mot diskhon, vända sig om och möta min blick med oroliga ögon som genast sprack upp i ett leende när de mötte min blick. Hon skyndade fram till mig och fiskade upp en dammig flaska ur fickan, fylld till hälften med en mörklila vätska.
Hon öppnade den, stack korken i Freds händer och hällde allt innehåll i min mun. ”Tänk inte, bara svälj”, rådde hon mig. Jag kämpade emot kväljningarna som hela tiden steg i min mun, Madame Carlottas snabbläkande medicin hade en mycket underlig smak.

”Vatten”, lyckades jag kraxa fram så snart jag svalt den illaluktande mixturen. Mrs Weasley nickade och tog tag i ett vattenglas som stod på soffbordet bredvid mig (det var först då jag upptäckte att jag låg i familjen Weasleys slitna soffa) och förde det försiktigt till mina läppar. Jag svalde vattnet i djupa klunkar, lät den underbara vätskan väta mina kruttorra läppar.

Så snart jag druckit färdigt satte Mrs Weasley händerna i sidorna och gav mig en skarp blick. ”Nå?” sade hon. ”Vad hände?”

Förlåt för det abrupta slutet. Hoppas det var okej!

AWESOME och slutet var helt ok

jättebra!

Skriv mer!
Det är ju så spännande!

Bra!

Skriv mer nu da, Lellilola !
När kommer det mer? Jag LÄÄÄNGTAAAR!

Kapitel 11

”Herregud”, viskade Mrs Weasley så snart jag var färdig med min berättelse. Hon hade blivit likblek i ansiktet ju längre berättelsen kommit, och satt nu ner i en fåtölj, med ena handen placerad över munnen. ”Herregud…”
Jag nickade. ”Ja. Herregud.” En ofrivillig tvingade min mun att öppnas, och jag satte upp handen för att dölja den.
”Mamma, hon är trött”, sade Charlie. ”Ni kan fortsätta prata imorgon. Kom, Silver, jag hjälper dig upp.”
Jag protesterade inte när Bill gick fram till sängen och lyfte upp mig, jag var så trött att jag tvivlade starkt på att jag kunde gå. Försiktigt bar han mig uppför trapporna och placerade mig i min säng.

Jag somnade så fort huvudet nådde kudden.

-o-

Min sömn blev inte långvarig. Efter vad som kändes som några minuter, men egentligen var fem timmar, såg jag när jag tittade på klockan, vaknade jag av högljudda skrik.
”Jag går hellre spritt naken än tar på mig den där!”
Det var Rons röst. Jag satte mig förvirrat upp på sängen och gnuggade handen mot huvudet. Hermione, som satt i en stol bredvid och läste, tittade upp från boken. ”Vad är det nu, då?” suckade hon.
Fortsatte ljud hördes, men nu så svaga att jag knappt kunde förnimma dem.
”Jag går ner och tittar”, mumlade jag.

Dörren till Rons rum stod på glänt. Försiktigt kikade jag in genom den. Därinne stod Mrs Weasley, Ron och Harry.
”Är allt okej?” frågade jag försiktigt, samtidigt som jag öppnade dörren.
Mrs Weasley slog ut med armarna mot Ron. ”Utmärkt!” tjöt hon. ”Nu har du väckt Silver också!” Hon vände sig mot Harry. ”Lova mig i så fall att du tar en bild av honom, Harry.” Hennes röst darrade. ”Gudarna ska veta att jag behöver ett gott skratt!”

Hon skyndade sig ut ur rummet och slog igen dörren bakom sig. Jag vände mig mot Ron med en förbryllad blick. ”Vad handlade det där om?”
Ron var röd i ansiktet av ursinne. ”Hon-hon vill att jag ska ha på mig den där!” Han pekade med ett darrande finger på något brunt och spetsigt som låg slängt över hans säng. Förbryllad gick jag fram till föremålet och lyfte upp det. En lång, maläten, brun klädnad vecklades ut.
”Vad är det här?” Det förvånade mig att jag kunde låta allvarlig.
”Min galaklädnad!” sade Ron. Hans röst var panikslagen. ”Jag kan inte ta på mig den där! Alla kommer att skratta åt mig, jäklar…”

Jag hade uppfostran nog att hålla tyst.

-o-

Dagen därpå var det dags för oss att åka iväg till Hogwarts igen. Jag tackade vänligt nej när Mrs Weasley föreslog att jag skulle ha en flaska med Madam Carlottas Snabbläkande Medicin med mig, ifall jag skulle få ett svimningsanfall igen.

Mr Weasley hade envisats sig med att beställa taxi åt oss, mugglartaxi, och nu stod Harry och jag på gårdsplanen bredvid kråkboet och betraktade mugglarchaufförerna som baxade in sex tunga Hogwartskoffertar i bakluckan på den ena bilen. Mrs Weasley vred sina händer.
”Usch, ett sådant besvär det ser ut att vara”, mumlade hon och vände sig mot oss. ”Arthur försökte verkligen få tag på ministeriets bilar, men de var inte lediga… Kära Merlin, de ser då inte glada ut, eller vad säger du, Harry?”
Harry ryckte på axlarna. Så snart Mrs Weasley återgått till att oroligt betrakta de flåsande mugglarchaufförerna lutade sig Harry mot mig.
”Jag tror inte att mugglarchaufförer kör ugglor i sina bilar så ofta”, viskade han. Jag fnös och kastade en blick på Piggy, som flaxade runt i sin bur under glada hoanden.

Det var en mycket obekväm resa in till London: vi satt hopklämda i baksätet tillsammans med koffertarna. Det var en lättnad att få stiga ur bilen vid Kings Cross, trots att det spöregnade och koffertarna skvätte vatten upp på mina lår varenda gång jag klev med dem i en vattenpöl. Harry, Ron och Hermione var vana vid att ta sig in på perrong nio och trekvart vid det här laget, men inte jag. Det kändes lika obehagligt som förra gången när jag gled igenom tegelväggen och Hogwartsexpressens mörkröda lack glänste till i mina ögon. Det vällde ut så mycket ångmoln från det gamla ångloket att vi alla såg ut som spöken. Piggy blev mer och mer ivrig när han hörde hoandena från massor av andra ugglor genom den bolmande röken. Harry, Ron, Hermione och jag skyndade oss iväg för att få bra platser, och snart hittade vi en hemtrevlig liten kupé i mitten av tåget, där vi placerade vårt bagage. Vi hoppade ner på perrongen igen för att säga adjö till Mrs Weasley, Bill och Charlie.
”Vi ses nog förr än ni tror”, sade Charlie med ett slugt leende samtidigt som han kramade om Ginny.
”Va? Varför det?” frågade Fred ivrigt. ”Vad menar du?”
”Det får du se”, sade Charlie. ”Säg bara ingenting till Percy om det här… egentligen är det hemligstämplad information, och ministeriet skulle inte tycka om det…”
”Det kommer nog bli ett herrans år på Hogwarts i år”, sade Bill. ”Jag önskar att jag var tillbaka.” Han satte händerna i fickorna och kastade en längtansfull blick på det röda ångloket.
”Varför det?” envisades Fred otåligt.
”Ni kommer få ett spännande år”, sade Bill. ”Jag kanske tar ledigt från Gringotts och kommer och ser lite av det…”
”Lite av vad, exakt?” frågade Ron. Men just då hördes tågvisslan, och Mrs Weasley föste in oss mot tågdörrarna.
”Tack så mycket för att vi fick bo hos er, Mrs Weasley!” ropade Hermione när vi kommit in i vår kupé igen och lutade oss ut genom fönstret för att prata med henne.
”Ja, tack för allt, Mrs Weasley.” sade Harry.
”Jag tror aldrig jag haft så roligt i hela mitt liv”, sade jag drömmande. Mrs Weasley log ömt. ”Åh, det var bara roligt, kära ni. Jag skulle gärna bjuda in er till jul igen, men jag antar att ni hellre vill stanna på skolan med allt… som kommer att försiggå där…”
”Mamma”, avbröt Ron irriterat. ”Vad är det som vi fyra inte vet?”
”Det tror jag du får reda på ikväll.” sade Mrs Weasley leende. ”Det blir nog oerhört spännande, men jag hörde att de ändrat reglerna lite, och det är jag tacksam för…”
”Vilka regler?” avbröt Fred, Ron, George och jag i kör.
”Äsch, professor Dumbledore kommer att tala om det i sinom tid.” sade Mrs Weasley avfärdande. ”Uppför er ordentligt – Fred, George, jag pratar med er!”
Det började väsa från lokets hjul, och tåget började rulla.
”Vad händer på Hogwarts?” tjöt Fred genom det öppna fönstret. ”Tala om för oss!” Men Mrs Weasley bara log och vinkade.
Innan tåget hunnit svänga runt den första kröken hade hon, Bill och Charlie transfererat sig bort från stationen.
Fred gav till en besegrad suck och korsade armarna över bröstet.

Så himla braaaaa!!
Älskar verkligen denna FF!
När kommer nästa kapitel?, jag spricker nästan av nyfikenhet snart!