PRS mellan Medi & Shaana

"Ja" han tvekade "till en vampyr."
"Det vore det bästa för dig, du skulle vara trygg. Men det är ju såklart frivilligt, men tänk över det noga. Om ditt svar blir ja så kan du befinna dig här nere om två timmar med en lätt packning om inte så kan du göra vad du vill, jag kommer att vara borta i kanske en vecka och Hana kommer att ta hand om dig, eller du om henne, vilket som kommer först." Han log och gick sedan för att lägga sista handen på packningen.

Hon såg bort. "Jag vet inte hur man ska vara vampyr. jag kanske inte tycker om kännslan.." Hon såg sedan ner. "Men om det är viktigt så gör det." Hon såg sorgset på honom.

Han nickade allvarligt och såg in i hennes gröna ögon. (Om det är ok att hon ar gröna ögon)
"Är du helt säker på detta?"

(hon har det)

Hon ser på honom. "varför frågar du? du är min mästare och det är jag som ska fråga inte du" Hon ser sorgset på honom. "jag har inget val för dina planer."

Vladimir böjde sig ner och lade sina händer på hennes axlar, såg in i hennes ögon, forskande. Hur han än försökte så verkade hon tycka att hon var honom undervärdig. Hon tog inte in när han sade motsatsen.
"Lyssna" sade han skarpt, han började bli irriterad. "När du var liten hittade jag dig på gatan, du var smutsig och förtvivlad, jag tog hand om dig. Du hade ingenting förutom kläderna på kroppen och en ring. En familjering. Vet du vad det stod på ringen? Lecury. Kungaätten."

Hon såg på honom när han lade handen på hennes axel och hon svalde hårt. Sedan skruvade hon på sig innan hon stelnade. "Vad menar ni sir?" Hon såg på honom. Hon hade väl kommit till honom som tio årig? Eller hade hon bara glömt hur det var. Kanske hon hade bott här innan hon var 10 och hon såg på honom. "En ring?" Hon såg på sina nakna fingrar. "men mitt namn är Tallik inte Lecury."

Vladimir skakade långsamt på huvudet.
"Det var det efternamnet jag gav dig, för att skydda dig. Du är en Lecury. Dina föräldrar var mördade och du strök nästan med. Det var det du sade till mig. Du berättade om och om igen om en svart klädd man och när jag frågade vad han hade gjort så började du gråta. Du kommer nog inte ihåg det här efter som att det var ett trauma för livet, din hjärna förträngde minnet så att du skulle slippa sorgen och rädslan."

Hon såg på honom och såg på honom och tårar började rinna och hon vred sig ur hans grepp. "Nej nej!" Hon såg på honom. Sedan backade hon. "Men det finns så mycket som inte stämmer!" Hon backade ut från köket.

Han reste sig upp, långsamt för att inte skrämma henne, från sin hukande ställning.
"Alice..." Försökte han men hon bara fortsatte att backa.
"Jag vet att det är mycket att ta till sig men du måste komma ihåg att jag gjorde allt detta för precis den här anledningen. Jag skulle ha väntat tills du fyllde 18 år (eller är hon 18?) med att berätta det här men... Ja saker och ting krävde att jag berättade det för din egen säkerhet."

"Men jag är 20." Hon såg på honom. "Jag jag förstår inte.." Hon sjunker ner. "jag förstår inte sir." Tårar rann ner och hon grät. "Jag vill inte veta något längre allt är en stor lögn."

((hon var kanske 5 när hennes familj dog och så räddades hon och vid 10 årsåldern fick hon minnet raderat kanske och hon började jobba hos honom?)