Rolla någon?

Nyah såg hur Maxine verkade förtrolla den unga prinsen. Hans ansiktsuttryck fick henne nästan att börja skratta. Maxine hade en mäktig förmåga det visste hon och var nyfiken på hur hon skulle hantera situationen. Hon såg hur prinsen lyfte upp Maxine på hästryggen och hur de två männen som var med honom försvann i det gröna.

Maxine log oskyldigt då hon tog tag i tyglarna.
- Jag vann igen Bridgan, sa hon och kastade en släng kyss. Han "vaknade" ut sin lilla förtrollning.
- Ty dig Maxine, sa han irriterat. Maxine små skrattade.
*Lid* tänkte hon till honom eftersom hon inte ville att han skulle dö. hon var nämligen smått kär i honom.

Fullständigt namn: Coraline "Cora" Geraldine Lune Winterton
Ålder: 16
Vapen: Cora använder sig av små, förgiftade dolkar som hon kan kasta med stor skicklighet. De är svåra att se och perfekta för hennes uppdrag. Hon kan hantera ett svärd och är en riktigt bra skytt.
Gåva/kraft: Förändringsförmåga, hon kan ändra utseende helt och hållet. Hon har använts till spionage och är mycket duktig på att smälta in.
Personlighet: Då Cora kan ändra sitt utseende och ofta låtsas vara någon annan har hon tappat bort sig lite grann. Hon är osäker på sig själv och vet inte vad hon tycker om. Hon är som sagt bra på att smälta in och hon säger sällan något, men då hon gör att är det oftast väl genomtänkt. Detta gör att personer ser henne som klok, men egentligen beror det på att hon uttrycker sig väl och noggrann. Dock är hon också smart.
Utseende: Tja, utseendet blir väl lite krångligt att förklara... Nej, men när hon inte försöker ändra utseende har hon klarrött hår som går i lockar nedför ryggen, vit hy och ett riktigt dockansikte.
Färger på ögonen (olika Det mörkbruna ögat är det enda som inte kan ändras hos henne. Det andra ögat är naturligt grått, men det är sällan hon låter det vara det. Istället gör hon det brunt, precis som det andra. Alltså har hon i princip alltid mörkbruna ögon.
Bakgrund: Har levt ett bra liv. Är egentligen hertiginna över ett litet område, men då hon aldrig bott använder hon inte sin titel mer än som täcknamn. Det är också namnet hon brukar ange till främlingar. Drottningen var en vis kvinna som tog hand om Cora, men då hon dog blev hennes liv annorlunda. Hon hade alltid i hemlighet tränats till att bli en lönnmördare och spion, men nu blev det mycket striktare. Då hon fyllde tio fick hon sitt första morduppdrag. Hennes uppdrag har gjort henne svårmodig och tyst.
Övrigt: Tror inte det...

((Kan någon säga var alla är?))

((På flykt genom natten typ. Känner att mina inlägg blir kortare och kortare men min fantasi är inte på topp.))

Nyah log då hon steg fram till mannen och Maxine.
”Mitt namn är Nyah, milady.” Sade Nyah till Maxine och låtsades ta tag i en klänning och neg. ”Tack för hjälpen men nu måste jag dra vidare innan det skickas ut nya män efter mig. Jag önskar dig all lycka.”

- Trevligt att råkas Nyah, sa Maxine och log-
- Desamma, sa hon sedan och lag på sig luvan. Hon vinkade och red iväg längre in i skogen och hoppades på att komma till en avlägsen plats.

Coraline flög fram genom skogen. Hennes lockar dansade vilt bakom henne då fartvinden tog tag i dem.
"Halt!" Skrek männen som red bakom henne skarpt. Hon försökte få sin vita häst att springa snabbare, men det verkade vara en omöjlighet. Istället kastade hon sig åt höger efter en halv sekunds betänksamhet. Hästen fortsatte springa, dock utan sin ryttarinna. Hon kröp ihop under en rotvälta och hörde med bankande hjärta hur soldaterna stannade sina hästar, steg ned och började söka marken efter spår. Dessa var inte svåra att hitta i dagsljus, men den täta skogen och soldaternas små hjärnor gjorde det till en klurig lek på liv och död. Cora visste att kungen inte skulle ta hennes liv om hon togs tillbaka, men hon visste att hon isåfall garanterat gett sina närmsta vänner en plats under giljotinen. Hon ändrade sitt utseende så att det blev så mörkt som möjligt och lutade sig trött mot den jordiga marken. Eftersom hon hade klaustrofobi var hon rädd att rotvältan skulle stängas igen, men hon bestämde sig för att sluta tänka på det då hon ändå inte kunde göra något.
"Kapten, vi borde vända tillbaka, det är omöjligt att finna henne nu när det är så mörkt." Hörde hon en dov röst ropa ett par meter från hennes gömställe.
"Du har kanske rätt menige Haft. Vi fortsätter sökandet imorgon. Hon har ju ingenting med sig, hon klarar sig inte länge här ute." Det var inte sant. Cora hade faktiskt fått med sig en hel del från slottet, men det hjälpte henne att de inte märkt detta än. Hon hörde hovklappret försvinna bort och snart var skogen tyst. Hon klättrade ivrigt ut från vältan och tittade sig omkring. Vilket håll, funderade hon ett tag. Skogen var ett måste, men kanske kunde hon hitta en mer öppen plats där hon kunde se längre. Hon började gå västerut med förhoppningen att det skulle leda till en glänta.

Maxine kollade så att kniven var kvar i skoskaftet. Hon pustade ut och fortsatte. Hon såg en häst utan ryttare komma förbi. Maxine red ifatt den ryttarlösa hästen och tog tag i tyglarna i sista sekund. Hon hoppade av hennes häst och gick sakta fram till den nya hästen.

Nyah stod och kollade efter Maxine en stund och vände sig sedan till mannen.
”Sluta dregla. Jag vet vad du vill men dröm vidare. Tänk istället på vad din far kommer göra mot dig när du kommer tillbaka då du misslyckats ännu en gång.” Sade hon och försvann sedan genom skogen.
Nu var hon säker eller så säker man kunde bli. Kungen skulle inte hitta henne och hennes bror var röjd ur vägen. Hatet inom henne fick henne att springa snabbare. En dag skulle hon döda kungen för vad han gjort emot henne och de som var som henne. Så såg hon ett ljus i fjärran. Det måste vara en liten gård. Hon ökade stegen ytterligare, glad över att hon var så vältränad som hon var. Det skulle inte bli svårt att få vilka det än var som bodde på gården att ge henne mat och tak över huvudet för natten.

Maxine lugnade ner hästens upphetsade känslor och såg omkring sig.
- Hallå?, sa hon och fuktade läpparna. Hon log snett och steg upp på hennes häst.
Kanske kunde hon hitta ägaren till hästen. Hon drog luvan lite över ögonen och försökte se genom mörkret.

Nyah knackade lätt på dörren till huvudbyggnaden. Det var en liten gård som hade torr, näringsfattig jord och djuren verkade vara avmagrade. Nyah kände ett stygn i hjärtat för vad hon skulle göra emot dem. De var vakna, det hade hon förkunnat sig om innan hon knackat. En man med vildvuxet skägg öppnade. Han bar enkla bondekläder och först såg han förvånad ut men sedan fylldes hans ögon av rädsla och avsky. Samtidigt som Nyah led med honom så hatade hon honom för avskyn hon såg i hans ögon då han förstått vad hon var. Det var tack vare sådana som kungen som folket avskydde sådana som henne.
”Släpp in mig, ge mig mat och någonstans att sova i natt så kommer jag verken göra dig eller din familj illa.” Sade hon lugnt och sansat. ”Jag skulle uppskatta om det fanns någonstans jag skulle kunna tvätta mig.”
Nyah förstod att hon måste vara täckt med sin brors blod. Hon skulle behöva göra rent sina svärd också men samtidigt ville hon inte ställa för höga krav på mannen.
”Din Odåga, du tror att jag skulle släppa en dig i mitt hus.”
Mannens ögon var rädda men han var modig. Man kunde inte vara modig om man inte var rädd.
”Om du inte släpper in mig berättar jag för din fru vad du gjorde med grannen bakom ladan igår och sedan kommer jag ta med mig din dotter till prinsen. Han gillar söta små flickor vet du.”
Nyah log ett strålande vitt leende. Mannen skulle släppa in henne, han var en bra människa och älskade sin familj över allt annat. Han kollade ner i marken en stund, funderandes.
”Kom in, milady.” Sade han med sarkasm men det ignorerade hon.

((I´m back ))