Vampire lady (privat)

"Ja jag orkar inte mera." Hon såg snart vägen som ledde ut till en väg som skulle ta dem till ett fält.

"Men vad sa du till henne?" Han såg på honom och hans skor ekade på gatan.

"Okej." sa Adriana tveksamt men följde med henne mot fältet trots att hon var osäker på beslutet.

"Inget, att detta var hennes lott i livet och att jag älskade henne." sa han och rykte på axlarna.

"De lämnar staden!" Han pekade på dem och log.
"Ska du ta dem?" Han gick snabbt fram och lade armarna om Adeiana. "saknat mig?"

Hon vände sig om. "varför låter ni oss inte vara?"

Adriana stelnade till då hon kände hans armar om sig, men svarar inte på frågan eftersom hon inte vet svaret på det.

Mannen går fram till Kendra och ler lite halvt mot henne, "För att vi bryr oss om er, vad ni än tror."

"Seså ska vi inte gå hem och lägga oss? Ni ser trötta ut. Specielt du Kendra." han såg på henne och log.

Hon såg på honom. "Du ditt." Men hon var för trött att reagera och hon lutade sig mot hans kropp och suckade.

Mannen log då Kendra verkade ha gett upp och tog henne i hans famn och började gå tillbaka.

"Jag är inte trött och jag kan gå själv." sa Adriana smått högdraget till svar åt honom.

Han skrattade lätt och tog hennes hand. "åh du är som vanligt." Han log och såg på den nu sovande Kendra. "Du har ju kört slut på henne."

"Har jag ju inte, hon körde slut på sig själv, jag var bara med så det inte skulle hända henne något." sa Adriana surt till honom.

"Jag menar inte dig." Han pekade på mannen.
"han såklart."

"Jaha." sa Adriana och mannen blickar bak på dem, "Gjorde jag inte, hon får bara ta och acceptera." sa han och ryckte på axlarna.