I en förändrad värld (Roll för alla)

Jessi nickade bara som svar. Hon visste inte riktigt hur hon skulle förtsätta samtalet, hon har levt ensam så länge att hon är ovan med att prata.

((sorry, kort, men måste gå med hunden nu...))

Sonia tittade på den unga kvinnan. Hon såg motviljan i hennes stora blå ögon (för övrigt sådana ögon som Sonia alltid önskat sig) då hon frågade hon var hungrig. Sonia bestämde sig för att gå emot sin natur och vara lite artig, hon hade ju räddat hennes liv.
"Nej tack, jag åt nyss, jag har lite mat i ryggsäcken också." Ljög hon. Nu skulle maten inte utgöra något problem i deras relation, eller vad man nu skulle kalla det. Istället satte hon sig ned på en sten och tittade på sitt nya vapen. Det var en rejäl sak som vägde tungt i hennes hand. Hon testade att rikta det framåt och kände hur hennes muskler var tvungna att ta i så mycket att de nästan började darra. Hon blev ilsken. Att hon inte kunde bli starkare. Hon var uthållig, men hennes styrka kunde liknas med ett kryps. Irriterat sänkte hon vapnet, masserade sin arm och tittade på kvinnan igen.

Ethan är Ester. XD Why is he cute?

Ester ser på henne, hon har inte tänkt på det än.
"Söka skydd... låter bra." Säger Ester och måste hosta mitt i meningen då hon börjat med att använda sin egen tjejröst, sedan fortsätter hon med Ethans skrovliga. Hon kan inte avslöja sig nu, hon kommer klara sig fint. Hon ska bara hitta skydd för natten och sedan kan hon dra på morgonen. Ethan - ensamvargen. Säkert skulle hon klara sig. Säkert, eller inte. Nej, inte tvivla. Inte nu.

Jenna kunde inte hjälpa att ett litet leende spreds på hennes läppar. Flickan påminde henne om den lilla, rädda 13 åring hon själv varit första gången hon satte sin fot utanför huvudstaden. Även om hon själv hade haft mer hull på kroppen så såg hon samma envishet och överlevnadsinstinkt i flickans ögon.
”Vet du hur man använder en sådan?” Frågade hon och nickade emot vapnet i flickans hand.
Fast hade det inte varit ironiskt om hon lärde flickan att skjuta och att flickan som tack sköt henne för att ta packningen. Ännu ett leende prydde hennes ansikte som nästan började verka av ovanan att le.

Sonia tittade osäkert på kvinnan.
"Nja, inte direkt..." Mumlade hon. Men hon ville inte visa sig svag så hon fortsatte så självsäkert hon kunde, "men det kan säkert inte vara så svårt." Den andra verkade tycka att Sonia var något att skratta åt, för när hon frågade om hon kunde skjuta log hon finurligt, och Sonia ville inte vara ett ämne man kunde skratta åt så hon bestämde sig för att hon hade visat sig nog svag för idag.

((AlexZz- I know, men jag tycker om honom ^^ Han verkar snygg ♥ Och sedan föreställer jag mig Ester på ett sett, och sedan Ethan på ett annat. Även fast jag vet att de är samma person.
Venne, bara för det xD))

((Sounds great. XD))

((Visst gör det? ))

Stella nickar och ser med förvåning på killen då hon hör rösten, rösten lät inte som en killes. Men sedan är det åter killens röst som hörs och Stella ser sig om, "Om vi fortsätter att gå kommer vi ju någonstans." sa hon tankfullt, hur som helst kunde de inte stanna här. Hon börjar gå och kastar en förstulen blick på killen, något var det med honom som inte stämde.

Jenna gick fram till henne. Det var en halvautomatare vilket innebar att flickan skulle slippa ladda om efter varje skott men samtidigt så tvivlade Jenna på att flickan hade något mer magasin än just de som satt i pistolen.
”Får jag?” Frågade hon med en framsträckt hand.
Trotts att hon hatade det kalla, svarta vapnet som soldaterna bar visste hon att det var viktigt för flickan att kunna försvara sig. Själv föredrog hon sin båge. Känslan var helt annorlunda och bågen gav verken ifrån sig lukten eller ljudet som en pistol gjorde.


((Btw, kan inget om vapen över huvudtaget om något låter galet säg till. ))