Sirius Blacks dotter

Kapitel 13:


Silvers perspektiv:

Jag slöt ögonen. Ljudet av yxhugget ekade dovt i min hjärna. Världen började snurra. Vingfåle var död.
Jag kunde höra Hagrid snyfta kvävt. Jag försökte dra djupa andetag, men allt jag kunde se framför mig var en bild av en blodig Vingfåle som låg på marken.

Jag sjönk ner på marken och lade huvudet i händerna. Jag ville så förtvivlat gärna gråta, men inga tårar kom, hur jag än försökte.
Jag satt ett tag bakom busken, knäpptyst, ända till jag hörde något som fick mig att stelna till. ”Sluta Scabbers! Han försöker smita!” Jag knöt händerna hårt. Det var Rons röst.

Jag tvingade mig själv att resa mig upp ur busken och möttes av Ron som rusade efter sin råtta. Jag rynkade ögonbrynen.
Scabbers rusade rakt mot det piskande pilträdet. Konstigt. Ron rusade efter och lyckades plocka upp honom i svansen.
”Scabbers!”
Jag började långsamt gå framåt mot trädet och fick syn på en svart virvelvind som jag saknat så mycket…
”Snuffles!” ropade jag. Harry och Ron vände sig mot mig, men Sirius verkade inte höra mig. Han reste ragg och morrade åt Ron. Vad höll han på med? Jag rynkade pannan. ”Snuffles?” ropade jag igen.
Han närmade sig Ron med tänderna blottade, öppnade munnen och tog tag i hans ben med tänderna. Ron började gallskrika. ”Sluta!” vrålade jag, men Sirius hörde mig inte. Han började dra in Ron, som gjorde mycket motstånd, i det piskande pilträdet. Jag fattade ingenting. Min hjärna snurrade i en farlig fart och jag började vackla på stället. ”Vi måste efter honom!” ropade Harry och började rusa rakt mot trädet, vars grenar plötsligt hade stillat sig.

Jag stod bara och tittade tomt på Hermione och Harry som försökte komma in. ”Var försiktiga…” började jag men blev avbruten av Hermione som desperat sparkade till stammen. Det skulle hon inte ha gjort.
En gren började röra sig genom luften, ner mot Harry…
”Akta!” vrålade jag och kastade mig rakt mot honom så att han flyttades ut vägen. Harry tittade misstroget på mig.
I nästa stund slog grenen i marken, precis där Harry varit några sekunder tidigare, med ett våldsamt brak. Tystnaden som följde var plågsam. Allt jag hörde var ljudet av mina stressade och desperata andetag. ”Tack” viskade Harry. Jag skulle precis svara när jag träffades av något stort och hårt i ryggen. Träffen var klockren. Jag slungades upp i luften och svävade fritt i några sekunder innan jag landade på marken med en stöt som fick luften att gå ur mina lungor. Jag försökte hämta andan, men jag kunde inte hitta min mun.
Smärtan var så ofattbar. Jag kunde höra Hermione gallskrika, Harry ropa något som jag inte kunde uppfatta och trädets grenar slå i marken överallt.
Jag tvingade mig själv att resa mig upp på darriga ben. Jag klarade det faktiskt, trots att varje andetag jag tog fick lungorna att kännas som om de skulle sprängas av smärta. Jag vacklade fram till trädets piskande grenar. Hermione hade på något sätt hamnat grensle över en gren, som nu försökte kasta av henne. Hon skrek och klamrade sig fast. En snabb blick på Harry fick mig att förstå att han inte kunde hjälpa henne. Han hade fullt upp med att försöka slåss mot en annan gren, som hotade att slå honom i huvudet med de långa tentakelliknande bladen. Nej, Harry kunde inte hjälpa Hermione.
Då fick jag göra det. ”Hermione! Försök hålla dig stilla!” skrek jag. Min röst lät som om den inte hade varit använd på månader. Jag tyckte att jag såg henne nicka, men jag visste inte om det var så eftersom grenen skakade så våldsamt att hennes huvud guppade upp och ner för varje sekund. Jag svalde hårt och tvingade mig själv att klättra upp på grenen. Fråga mig inte hur jag klarade det. Det enda jag minns är att det inte var så svårt att komma upp. Okej, jag fuskade genom att bli en pegas och sedan förvandla mig precis ovanför grenen så att jag kunde sätta mig ner säkert.
Grenen försökte skaka av mig. Jag klamrade mig fast för glatta livet.
Jag ville säga åt Hermione att inte skrika, men jag var rädd för att bita av mig tungan om jag öppnade munnen, så mycket skakade det.
Hermione tittade skräckslaget på mig. En bild av Sirius som släpade iväg Ron dök upp i min hjärna och jag fick nya krafter. Vi var tvungna att hjälpa honom. Jag släppte grenen med en arm och klamrade fast mig så hårt jag kunde med mina ben. Jag sträckte ut armen mot Hermione och hon lyckades ta tag i den. ”Släpp taget” väste jag. Till min förvåning lydde hon mig. Vi båda föll ner från grenen och landade på marken. Jag knuffade undan Hermione så att hon rullade utom räckhåll från grenen, som släppte en av sina grenar mot mig.
Hermione skrek öronbedövande. Jag rullade undan i sista sekunden, men inte tillräckligt snabbt. Grenen skar upp ett halvmeterlångt sår i min arm med ett ljud som lät precis som när mamma sprättade upp kuvert hemma. Hermione flämtade till, men jag kände inget.
Jag började kräla mot henne. ”Hjälp!” väste jag. Hon sträckte ut handen mot mig och jag tog den tacksamt. Hermione drog in mig mot trädets gigantiska rötter.
”Din arm!” viskade hon. Jag kastade en snabb blick på den och fick bita mig hårt i läppen för att inte börja skrika. Armen var helt blodig. Jag förstod att jag var tvungen att lägga något förband om den för att jag inte skulle förblöda.
På något sätt lyckades Harry ta sig fram till oss. Han hade flera småsår över hela kroppen och hans glasögon satt på sned. Han kastade en enda blick på min arm innan han slet av sig sin jacka och slog den hårt runt min arm som ett tillfälligt tryckförband. Jackan blev helt genomblödd på några få sekunder, men vi hade fått värre problem.
Det piskande pilträdets grenar snärtade våldsamt runt i luften, alla jagande efter oss. Jag grep hårt i Hermiones arm. Hon kved och tog ett hårt tag i min jacka. ”Hjälp!” skrek hon i hopp om att någon i slottet skulle höra henne, men ingen kom.
”Åh, hjälp, hjälp.” viskade hon igen. ”Snälla, rara…” Jag blundade hårt i ett par sekunder, men min inre syn började flimra, så jag öppnade dem igen. Precis i tid för att se en orange blixt störta fram ur den förbjudna skogen.
”Krumben?” viskade Hermione. Katten började åla sig in mellan grenarna som en orm och placerade framtassarna på en uppstickande knöl mitt på stammen. Trädet slutade tvärt att röra sig, som om det blivit marmor. Jag andades ut och släppte greppet om Hermiones arm. ”Krumben!” viskade hon. ”Hur visste han…?” Jag suckade.
”Han är vän med Snuffles. Jag har sett dem tillsammans flera gånger under våren.” sade jag. Harry rynkade sin panna.
”Kom. Håll ut era trollstavar.” sade han. Jag kastade en snabb blick på min blodiga högerarm. ”Inte du, Silver.” tillade han snabbt.
Vi nådde stammen på ett par sekunder, men innan vi hunnit fram till det lilla hålet mellan rötterna så hade Krumben smidigt slunkit ner i det. Harry följde efter först, tätt följd av mig. Jag gled ner för en jordig sluttning som ledde till en låg gång där Krumbens vajande svans syntes några meter framför mig. Hans kattögon glittrade i ljuset från Harrys trollstav. Jag råkade stöta till den sträva stammen med min blodiga arm och ett litet okontrollerat ljud av smärta släpptes ur min mun.
Ett par sekunder senare hörde jag ett glidande ljud som bekräftade att Hermione också var nere i tunneln. ”Ron…?” viskade hon skräckslaget. ”Snuffles måste ha dragit honom den här vägen.” sade Harry och började följa efter Krumben med böjd rygg.
Vi gick framåt i gången en plågsamt lång stund. Allt jag hörde var ljudet av Hermiones andfådda andetag bakom mig. Jag kunde känna klaustrofobin komma krypande, rädslan för att gången när som helst skulle rasa in och att vi för alltid skulle bli begravda i den mörka jorden. ”Var slutar gången?” frågade Hermione till sist.
”Jag vet inte… Den finns på Marodörkartan, men Fred och George sade att ingen någonsin gått in den. Den fortsätter utanför kanten på kartan, men det såg ut som om den slutade någonstans i Hogsmeade.” sade Harry. Jag rynkade pannan.

Gången var så lång. Efter ett tag blev mina andningar flämtande och vassa – varje andetag kändes som ett hugg i bröstet…

Gången började svänga uppåt, en skarp sväng och plötsligt var Krumben försvunnen.
Jag kunde se en liten svag strimma av ljus mitt framför mig, det verkade komma från en liten öppning.
Vi lutade oss mot väggen stund för att hämta andan, men började snart gå mot ljuset för att se var vi hade hamnat.
Hermione och Harry höjde sina trollstavar för att kunna se vad som låg på andra sidan.
Det var ett rum, skräpigt och dammigt. På väggarna satt det flagnande tapeter och det var fläckar över hela golvet. Möblerna var trasiga, som om någon slagit sönder dem, och fönstrena var förspikade med bräder.
Jag kastade en snabb blick på Hermione, som såg livrädd ut. Jag trevade med min hand efter hennes och hon tog den och höll den hårt, som om det var en livlina.
Harry klättrade upp genom hålet, tätt följd av mig och Hermione, och flämtade till. Rummet var tomt, men till höger om oss stod en öppen dörr som verkade leda till någon slags förhall.
Hermione kramade min hand så hårt att mina knogar knakade. Hennes uppspärrade ögon for runt de förspikade fönstren.
”Jag tror… Att vi är i Spökande stugan.” viskade hon. Jag tittade mig omkring. Min blick stannade på en trästol som låg vid Harrys fötter.
Den var söndertrasad och ett av benen var avslitet och låg några meter bort.
”Det där var det inga spöken som gjorde.” sade Harry långsamt.
I samma ögonblick hördes ett högt knarrande från våningen ovanför oss. Jag stelnade till. Någon, något, hade rört sig där uppe.
Alla tittade upp i taket. Harry höjde frågande ett ögonbryn mot oss och jag nickade lite. Så tyst vi förmådde smög vi oss fram mot den dammiga trappan. Innan jag visste vad jag gjorde tog jag ett hårt tag i Harrys hand. Jag blev orolig för att han skulle säga något elakt om min pappa, men istället kramade han den hårt.
Vi smög tyst upp för den fallfärdiga trappan. På varje trappsteg låg ett tjockt och bländande vitt dammlager, utom en glänsande rand i mitten där Ron förmodligen släpats efter Sirius.
Så fort vi kom upp på den mörka trappavsatsen viskade både Harry och Hermione ”Nox” och ljuset i änden på deras trollstavar bleknade långsamt bort.

Dörren framför oss stod öppen. När vi långsamt smög fram mot dörren hörde vi någonting röra sig innanför; ett lågt stönande följt av en katts spinnande. Jag tryckte Hermione och Harrys händer en sista gång. Sedan drog Harry ett djupt andetag och sparkade upp dörren på vid gavel. Hermione flämtade till. På en en gång praktfull himmelssäng låg Krumben och spann högljutt vid åsynen av henne.
På golvet bredvid sängen stod Ron och höll sig om benet som stack ut i en konstig vinkel. Harry och Hermione störtade direkt fram till honom, men jag stod och tvekade i dörröppningen.
”Ron… Hur är det med dig?” frågade Hermione.
”Var är Snuffles?”
”Snuffles är ingen riktig hund”, sade Ron genom hopbitna tänder av smärta. ”Det är en fälla…”
Harrys ögon vidgades och jag kände mig själv stelna till.
”Va?” sade vi alla tre på samma gång. ”Mannen där är hunden… Han är en animagus…” Ron pekade på dörröppningen bakom mig. Jag vände mig hastigt om, precis i tid för att hinna se en glimt av svart hår innan jag blev föst ur vägen och krockade med en gammal smutsig tavla så att dammet yrde.
Mannen bakom mig stängde dörren med en smäll. Hans en gång så välvårdade blanka hår var nu trassligt och hängde i stripiga lockar ner till hans axlar. Hans en gång så gnistrande ögon var beslöjade och galna. Hans mustasch var trasslig och om han jag inte hade sett honom i tidningen förra sommaren hade jag inte känt igen den har mannen som jag så ofta drömt om när jag var liten. I det svaga ljuset såg hans hud gulblek ut. Hans tänder var blottade i ett vilt grin. Det var han. Sirius Black.
Jag flämtade till. ”Expelliarmus!” kraxade han och pekade på Harry och Hermione med Rons trollstav.
Deras trollstavar flög ur deras händer och landade i Blacks utsträckta hand. Sedan tog han ett steg närmare och tittade på Harry med sina stormgrå ögon. ”Jag visste väl att du skulle komma och hjälpa din vän” sade han med en hes röst. Till min förvåning kände jag igen den, trots att jag inte hört den på så många år. ”Din far skulle ha gjort samma sak för mig. Modigt av er att inte springa efter någon lärare. Det är jag tacksam för, det gör saken mycket lättare…”
Jag kunde inte andas. Var det här min pappa? Det kunde inte vara det. Eller hur? Det här var inte mannen i mina drömmar som bara dök upp en dag och tog iväg mig från min galna mamma.
Jag sneglade på Harry. Hans ögon var fyllda av avsmak och hat.
Jag tryckte mig så hårt mot väggen att jag nästan trodde att den skulle gå sönder.
Harry började gå fram mot honom, men Hermione grep tag i hans arm. ”Stopp, Harry.” flämtade hon. Hennes röst var inte mer än en viskning. Ron drog ett djupt andetag och vände sig till Sirius.
”Om du vill döda Harry måste du döda oss också.” sade han, men flämtade snart till av smärta. Någonting glimmade till i Sirius insjunkna ögon. ”Lägg dig ner.” sade han lågmält. ”Annars skadar du ditt ben ännu mer.” Jag kom att tänka på när jag var liten och mamma brukade säga. ”Dags att sova, lilla tramptass. Lägg dig ner nu.”
Jag hade aldrig riktigt förstått varifrån hon fått det där smeknamnet på mig. Ron svalde hårt. ”Hörde du vad jag sa?” upprepade han.
”Du måste döda oss alla tre.” Jag kände ett styng av sorg i mitt hjärta.
Black skulle döda dem, men inte mig. Jag räknades inte som en av dem längre.
”Det ska bara bli ett mord här ikväll.” sade Black och grinade brett.
”Vad menar du med det?” spottade Harry och kämpade mot Hermiones grepp.
”Det bekymrade ju dig inte förra gången när du dödade alla de där mugglarna för att komma åt Pettigrew… Vad är det med dig? Har Azkaban gjort dig blödig?” Mitt huvud började snurra av blodförlusten i min arm och jag kved till. Sirius vände sig mot mig och hans ögon vidgades i några sekunder innan han vände sig mot Harry igen. ”Tig!” kved Hermione.
”HAN DÖDADE MIN MAMMA OCH PAPPA!” vrålade Harry och slet sig loss ur Hermiones grepp. Han kastade sig framåt med ögonen fästa på Sirius…
Sirius reagerade inte tillräckligt snabbt. Harry tog tag i hans smala handled och boxade till honom i huvudet med den andra. Båda tumlade mot väggen och slog ner en gammal skål från en hylla ovanför dem. Kraset verkade väcka något till liv i Sirius, för han lyfte upp sin lediga hand och fäste den på Harrys strupe…
”Nej” väste han. ”Jag har väntat för länge…” Hans magra fingrar klämde åt runt Harrys hals. Harry kippade efter andan, som en fisk på torra land.
Hermione sparkade till Blacks ben. Med en flämtning av smärta släppte han greppet. Ron kastade sig över Sirius trollstavsarm och något skramlade till.
Jag slöt ögonen och försökte ignorera ljuden av smärta som trängde in i mitt medvetande…
”Aaj!” hörde jag plötsligt. Jag öppnade ögonen och fick syn på Krumben som begravt klorna i Harrys arm. Det räckte.
Jag sprang fram mot Harry, ignorerade smärtan i min arm, och slet loss Krumben som jamade till och slog med klorna i luften så att jag var tvungen att släppa honom. Han morrade dovt och började rusa fram mot Harrys trollstav. Harry slog undan honom och skrek något som jag inte kunde uppfatta. Mitt huvud började snurra igen och jag vacklade till. Väggarna i rummet såg ut att röra sig mot mig. Jag föll ihop på golvet och kände luften gå ur mig för tredje gången idag.
Det började flimra för mina ögon. Jag motstod frestelsen att sluta dem.
”Flytta på er!” ropade plötsligt Harry. Jag öppnade ögonen igen och kämpade för att komma på fötter. Hermione blödde från läppen och såg helt skräckslagen ut. Ron hade kravlat sig fram mot himmelssängen och låg nu på den med händerna tryckta mot sitt skadade ben.
Sirius låg tryckt mot väggen. Hans utmärglade bröstkorg höjde och sänkte sig hastigt medan han betraktade Harry som långsamt närmade sig med spetsen på trollstaven utsträckt mot Sirius hjärta.
”Tänker du döda mig, Harry?” viskade han. Harry verkade tveka.
Sirius ena öga började färgas blått och han blödde ur näsan.
”Du dödade hela mina föräldrar” sade Harry. Hans röst skälvde till på de sista stavelserna. Sirius såg ner. ”Det förnekar jag inte” sade han tyst. ”Men om du kände till hela historien…” Harry tittade mpå honom med grymma ögon. ”Hela historien?” upprepade han.
”Du förrådde dem för Voldemort, det är allt jag behöver veta.”
”Du måste lyssna på mig!” sade Black med en plötslig skärpa i rösten.
”Du kommer att ångra dig annars… Du förstår inte…”
”Jag förstår bättre än du tror” sade Harry, och nu darrade hans röst betydligt mer. ”Du hörde henne inte. Min mamma som bad Voldemort om nåd… Det var på grund av dig… det är du som bär skulden…” Innan någon av dem hann säga ett enda ord till så lösgjorde jag mig från väggen och stapplade fram till dem.
”Harry…” började jag, men han avbröt mig. ”Så du är här för att försvara din mördarpappa. Jag slår vad om att du hjälpte honom att komma in här också…” Jag torkade bort tårarna som börjat rinna.
”Du måste lyssna på mig…” viskade jag. Äntligen tystnade han.
”Harry, Sirius skulle kunnat döda mig när han ville. Jag har varit ensam med honom varje dag, i flera timmar. Du kanske borde lyssna på vad han har att säga…” Jag sjönk ihop på golvet bredvid Hermione som tog min hand och kramade den hårt. Harry tittade ner på Sirius och lät sedan blicken vandra till mig.
Sedan höjde han trollstaven. Jag slöt ögonen och lyssnade på blodet som dunkade i öronen.
Sekunderna gick och blev till minuter. Rons ojämna andhämtning var det enda som hördes, tillsammans med Hermiones torra snyftningar.
Och sedan hördes ett nytt ljud…
Dämpade steg ekade genom golvet; det var någon som rörde sig på våningen under.
”VI ÄR HÄR UPPE!” skrek Hermione. ”SIRIUS BLACK ÄR HÄR, KOM FORT!” Sirius ryckte förskräckt till. Harry klamrade fast sina fingrar vid trollstaven.
Stegen kom dundrande upp för trappan, och Harry hade fortfarande inte dödat honom.
Dörren till rummet for upp och professor Lupin kom instörtande i en virvel av damm. Hans blick vandrade från oss alla och stannade tillsist på Sirius, som låg hopsjunken och blödande vid Harrys fötter.
”Expelliarmus!” ropade Lupin.
Harrys trollstav flög genom luften, tätt följd av de som Hermione höll i, till Lupins utsträckta hand. Jag kände Hermiones hand tryckas hårdare mot min. Sedan började Lupin tala med en konstigt spänd röst. ”Var är han, Sirius?” Jag tittade oförstående på Lupin. Vem menade han? Sirius ansikte var uttryckslöst en lång stund innan han långsamt höjde sin tomma hand och pekade rakt på Ron.
Jag kastade en blick på Ron. Han såg helt oförstående och förvirrad ut.
”Men då förstår jag inte…” mumlade Lupin och stirrade så intensivt på Sirius att jag nästan kunde se kugghjul snurra runt inne i hans hjärna. ”Varför har han inte gett sig tillkänna förrän nu? Såvida det inte var han… Såvida ni inte bytte… utan att tala om det för mig?” mumlade Lupin. Mycket långsamt nickade Sirius.
”Professor Lupin” avbröt Harry med hög röst. ”Vad…?”
Men Harry hann aldrig avsluta meningen, för det han såg verkade täppa till hans luftvägar. Lupin sänkte trollstaven, drog upp Sirius på fötter och omfamnade honom som en bror. Hermione reste sig tvärt upp och släppte min hand.
”DET KAN INTE VARA SANT!” skrek hon. Lupin släppte Sirius och vände sig mot henne. Jag reste mig också upp och tittade på Hermione med en frågande blick.
”Ni… ni… Ni och han…”
”Hermione, lugna dig!”
”Jag avslöjade det inte för någon!” skrek Hermione. ”Jag höll tyst med det för din skull!”
”Lyssna på mig!” ropade Lupin. ”Snälla du, jag kan förklara…”
Plötsligt kände jag något falla på plats och jag i mitt huvud förflyttades jag åtta år bakåt i tiden…


” ’Måntand!’ tjöt jag och slängde mig runt halsen på Lupin. Han skrattade och kastade upp mig i luften, vilket ledde till att jag kiknade av skratt.
Mamma kom ut ur köket, torkade av händerna på en handduk hon höll i handen och betraktade oss med ett leende. ’Hej, Remus.’ sade hon.
Han log och kramade om henne också. ’Hur mår du för tillfället?’ frågade hon. Han suckade. ’Inte speciellt bra. Det närmar sig min förvandling.’
Mamma suckade. ’Förvandling?’ frågade jag. De tittade på mig som om de just insett att jag stod där. ´Åh, det är bara ett litet pälsproblem.’ Sade mamma snabbt. Som den lilla femåring jag var lät jag snart ämnet droppa.”





Med en stöt var jag tillbaka i nutiden. Hermione stirrade stint på Lupin som tittade på henne med en bedjande blick.
”Måntand… Ditt lilla pälsproblem…” viskade jag. Alla i rummet, inklusive Lupin, vände sig mot mig. Till min förvåning började Sirius att le. Pusselbitarna föll på plats i min hjärna.
”Det var därför. Det var därför du alltid såg så sliten ut… Det var därför mamma alltid bryggde trolldrycker till dig…” fortsatte jag.
Lupin betraktade mig. ”Det förvånar mig att du kommer ihåg det.”
Jag nickade. Alla stirrade på mig. ”Toppen. Hur många hemligheter har du egentligen?” stönade Harry. Jag kastade en mördande blick på honom. Sedan rusade jag fram till Lupin och slog armarna om honom. Han tvekade inte att återgälda omfamningen. Jag dränkte hela hans slitna kavaj med blod, men jag brydde mig inte. Inte han heller, verkade det som. Jag började snyfta in mot hans skjorta.
”Jag saknade dig varje dag. Varenda en. När mamma hade blivit sjuk och du aldrig kom och hälsade på längre…” viskade jag.
Han strök mig lugnande över ryggen. Sedan ryckte någon bort mig från honom, så hårt att jag föll rakt in i himmelssängen och föll ihop på golvet. Till min förvåning var det Hermione. Hon stirrade med avsmak på honom. ”Jag litade på er!” tjöt hon och tittade från mig till honom med hat i blicken. ”Du var hans vän hela tiden!” skrek hon och pekade på Sirius med ett darrande finger.
”Du har fel” sade Lupin. ”Jag har inte varit Sirius vän på tolv år, men jag är det nu… Låt mig förklara…”
”NEJ!” skrek Hermione. ”Harry, lita inte på honom, det var han som hjälpte Black in i slottet. Han önskar också att se dig död… Han är en varulv!”
En kylig dödstystnad fyllde rummet. Allas ögon var riktade mot en blek men ganska lugn Lupin.
”Den här gången lever du inte upp till din vanliga standard, Hermione” sade han. ”Du hade bara tyvärr rätt i en sak av tre. Jag hjälpte inte Sirius att komma in i slottet. Och jag önskar verkligen inte se Harry död…” Han rös till och lät blicken vila på Hermione.
”Men jag förnekar inte att jag är varulv.” Jag började gråta tyst.
Ron gjorde ett försök att resa sig upp, men föll tillbaka på sängen med ett jämmerljud av smärta. Lupin tog ett bekymrat steg mot honom, men han höll upp händerna.
”Kom inte nära mig, varulv.”
Lupin tvärstannade. Sedan vände han sig mot Hermione och frågade ansträngt: ”Hur länge har du vetat det?”
”Väldigt länge”, viskade Hermione. ”Ända sen jag skrev uppsatsen för professor Snape…”
”Han kommer att bli överförtjust”, sade Lupin kyligt. ”Han gav ju er det ämnet att studera i hopp om att någon skulle inse vad mina… symtom innebar.” Lupin lyckades få fram ett ansträngt skratt.
”Dumbledore var övertygad om att han kunde lita på mig…”
”OCH HAN HADE FEL!” vrålade Harry. ”DU HAR HJÄLPT HONOM HELA TIDEN!”
Han pekade på Sirius som lyckats ta sig fram till himmelssängen och nu satt nedsjunken med ena handen framför ansiktet.
”Jag har inte hjälpt Sirius”, sade Lupin. ”Om ni bara ville ge mig en chans att förklara. Titta…”
Han särade på de tre trollstavarna som han hållit ihop i handen och kastade tillbaka dem till deras respektive ägare.
”Så där ja”, sade Lupin och stack sin egen stav i backfickan. ”Nu är ni beväpnade, men inte vi. Vill ni lyssna på mig nu då?”
Jag kröp ihop och snyftade tyst in i min blodiga tröjärm.
”Om ni inte har hjälpt honom”, sade Harry och pekade på Sirius.
”Hur visste ni då att han var här?” Lupin suckade.
”Kartan.” Harry höjde sitt ena ögonbryn. ”Marodörkartan. Jag satt just på mitt kontor och studerade den…”
”Vet ni hur den fungerar?” avbröt Harry misstänksamt.
”Självfallet.” Lupin viftade otåligt med handen. ”Jag var ju med och ritade den. Som Silver här sade förut så var Måntand mina vänners smeknamn på mig i skolan.”
”Ni ritade den…”
”Det väsentliga är att jag satt och studerade den just ikväll, eftersom jag hade en känsla om att du, Ron och Hermione skulle smita ut för att hälsa på Hagrid när hans hippogriff blev avrättad. Och jag hade rätt, eller hur?”
Han började stega fram och tillbaka över det dammiga golvet.
”Du kunde ju tänkas ha din pappas osynlighetsmantel på dig, Harry…”
”Hur kan ni veta något om den?” Lupin suckade.
”Så många gånger som jag såg James försvinna under den. Grejen är att man syns på kartan även om man har på sig den. Jag såg hur ni gick ner till Hagrids stuga, hur Silver gömde sig i grönsakslandet (Förresten, Harry borde ha sett att hon hette Silver Black på marodörkartan, men saksamma) och jag såg hur ni kom ut igen. Fast nu hade ni fått sällskap.” Harry tittade förvånat på honom.
”Det hade vi visst inte.”
”Jag trodde inte mina ögon” fortsatte Lupin utan att bry sig om Harry. ”Jag trodde att kartan tog fel. Hur kunde han vara med er?”
”Det var ingen med oss!” upprepade Harry.
”Och sedan fick jag syn på en prick märkt med namnet Sirius Black som rörde sig hastigt mot er… Jag såg hur han drog in två av er i det piskande pilträdet…”
”Bara en av oss!” avbröt Ron ilsket. Lupin skakade på huvudet.
”Nej” sade han. ”Två av er.”
Han stannade upp och tittade på Ron.
”Kan jag få se lite närmare på din råtta?” frågade han lugnt.
”Va?” frågade Ron förvirrat. ”Vad har min råtta med saken att göra?”
”Det är ingen råtta.” kraxade Sirius. Scabbers började vrida sig i Rons grepp.
”Vad menar du? Det är klart att han är en råtta…”
”Nej, det är han inte.” sade Lupin lågmält. ”Han är en animagus vid namn Peter Pettigrew.”

Puh! Det var långt att skriva. Hoppas ni gillar det!
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

det här gjorde min dag!
'meer

OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG!!!!! SKITBRRAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!
Men jag blev lite besviken på Sirius när han inte omfamnar sin dotter eller så, som att han inte ens känner henne! Iallafall, hoppas han blir lite mer känslosam i nästa kapitel!
LÄNGTTTAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så himmla braaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!! Vill haaaaa meeeeeeeeeeeeeeer

Awesome!!! Tyvärr kommer jag på bättre ord jag tycker också att Sirius borde liksom vara mer 'faderlig' mot Silver eftersom dom inte setts på väldigt många år!

Jag förstår vad ni menar med faderlig, men
Sirius fick ju liksom ingen chans.
Hallå? Harry typ stod och försökte döda honom!
Jag lovar att han kommer att vara lite mer känslosam snart ❤

Vad menar du med "tyvärr så kommer jag på
bättre ord."?
Det är inte det att jag inte tål kritik, jag
förstod inte vad du menade, bara.

Hoppas han blir det! ♥
Hen menar att hen inte kommer på något bättre ord som beskriver hur AWESOME Ff du har! ♥

Aha ❤
Tack allihopa ❤❤

Tack själv för så många awesome kapitler! ♥

Jag skrev fel det ska stå jag kommer INTE på bättre ord och det betyder typ att ord inte räcker till!