Åren efter (privat)

Legolas såg på Mirtha och hon nickade, han red fram till Gimli och han försvann snart i ett samtal med Aragorn och Gimli. Mirtha klappade Dragor och undrade om hennes föräldrar skulle svar aom hon frågade varför de lämnade henne. Hon skakade på huvudet och bestämde sig för att det inte skulle hjälpa de andra att se dyster ut så hon log ett tunt leende

När Legolas lämnar Mirthas sida och de alla försvinner in i ett samtal, rider Hel fram till henne. "Vad är felet?" sa Hel bara till henne, det kanske inte lät så artigt men Hel hade aldrig frågat någon om hur den andra mådde förr. Helt enkelt för att ingen brytt sig om henne och hon då inte brytt sig om någon tillbaka.

Mirtha vände sig om mot Hel, hon var inte säker på om hon skulle svara eller inte. hon tog ett djupt andetag.
"Elrond, berättade vilka mina föräldrar var och jag önskar han inte hade gjort det" sa hon enkelt och ja tittade bort mot horisonten

Hel nickar, "Okej, och?" säger hon frågande, hon förstod inte problemet. "Vad var de då?" sa Hel undrande och hade sedan en känsla av att Mirtha inte ville berätta det att det var något med hennes föräldrar som inte var som det skulle......
Alla dessa känslor gjorde Hel tokig, det var enklare att leva som känslolös än att försöka förstå sig på allt.

Mirtha suckade, hon hade börjat berätta, hon kunde inte undvika att berätta det. De skulle möte hennes föräldrar så de kunde inte undvika att förstå vilka de var.
"De övergav mig för Sauron. Vi kommer antagligen stöta på dem under resan för de letar också efter ringarna" sa hon bara. Hon tänkte inte säga resten av sakerna

"Jaha, inte värre än så." sa Hel lättad att det inte var något som gjorde att Mirtha hade kommit till skada, att hon skulle uppleva samma sak som hon själv. "Det var deras val att de gick till hans sida och inte ditt. De gjorde det men det förändrar inte den du är, eller hur?" säger Hel enkelt, medveten om att det var de orden Aragorn hade sagt till henne.

Mirtha vände bort blicken.
"Om de kunde, vem säger då att jag inte kan?" frågade hon "Jag vill veta om de övergav mig frivilligt, jag kanske var för svag för dem eller ett misslyckande" sa hon och suckade "Jag är ledsen Hel. Jag vet inte ens varför jag sa något"

"Klart att du kan." säger Hel enkelt, "Vem som helst kan det och det har inte med släktskap att göra." Hon nickar sedan, "Ja, det kanske du var för dem. Men du är knappast svag nu det kan du inte påstå. Och ibland gör man inte saker frivilligt men man blir ändå kallad ond fast man inte rår för det och tillsist tror man på det själv." sa hon sedan och den sista meningen handlade egentligen om henne själv, för det var som hade hänt.
Hel granskar henne, "Jag frågade och du svarade, varför är du ledsen för det?" frågade hon smått förvirrat, det här med samtal var inte hennes starka sida.

Mirtha ryckte bara på axlarna.
"Hur vet du det?" sa hon undrande. Mirtha försökte skaka sig av det.
"Jag gillar inte att tynga andra med mina problem" sa hon endast

Hel ser på henne men vänder bort blicken, "Nej, inget." svarar hon bara och sluter sig åter så som hon hade för vana, som hon nästan jämt var.
Hon nickade, "Men jag frågade och de tynger knappast." sa hon enkelt, det var trots allt sant.