prs eragon

"Och hon berättade en del för mig. Jag tror det kan vara viktigt för er att veta också."
"Vad vet du Anya?"
Jag kämpar emot lusten att börja hånle när Eragon frågar henne.

- Och varför skulle jag berätta det?

"Det kan vara viktigt att veta om vi ska kunna få stopp på det här."
Jag inser att jag inte kommer lyckas få henne att berätta. Om inte... Det är värt ett sista försök.
"Jag ska berätta. Hon kom ju ändå gråtandes till mig och anförtrodde mig det hela. Jag ber om ursäkt att jag bryter ditt förtroende såhär, men våra lärare måste veta vad som hänt dig.
Jag väntar på hennes reaktion.

- Kan du inte bara kolla igenom mina minnen?

Jag känner hur mitt elaka hånleende försvinne roch jag istället ser väldigt besviken ut. Det funkar ju så också, men det var inte såhär jag ville att det skulle gå.

Ha, där fick du!
Jag sätter mig ner.

Jag håller bara tyst.
"Varför är du så elak mot henne hela tiden? Du blir ju bara på dåligt humör själv."
Jag vill egentligen fräsa åt Faor att hålla tyst, men innan jag hinner göra det får han mig på bättre humör genom att härma en liten fågelunge som inte kan flyga än. Han ser rolig ut och jag börjar le igen.

Sauron lägger sitt huvud i mitt knä.

Faor hoppar runt och gör sig till för mig. Jag försöker låta bli, men efter ett tag så börjar jag gapskratta, och jag rullar på marken av skratt med tårar i ögonen.

Eragon försöker ta sig in i mitt sinne. Det går inte så bra.