Mordet - Dramione

När kommer nästa kapitel?

Ja vi vill veta!

mer mer mer mer mer

AWESOME!!

Längtar till nästa kap.!!!!!

Kommer ett nytt kapitel nu

Kapitel 14

Draco:

På morgonen när jag vaknade ringde jag till en läkare på ett mugglar sjukhus. Jag fick en tid redan samma eftermiddag, efter som det inte var så många som hade bokat tid den veckan. Det var faktiskt ovanligt få som hade blivit skadade just nu, informerade telefonisten mig om. Nu i februari brukar det vara mycket fler olyckor på grund av slask och halk-olyckor. Så på eftermiddagen tog jag bussen in till centrum, och gick av vid en park nära sjukhuset. När jag kom fram till sjukhuset, gick jag in genom den stora dörren. Runt hela byggnaden fanns massa andra mindre dörrar, för de olika avdelningarna. Jag gick fram till hon som satt i receptionen och frågade var doktor Johanson rum var någonstans. Samtidigt försökte jag komma ihåg var jag hade sett henne för, hon kändes bekant. Men jag kunde inte riktigt sätta fingret på det. Hon som satt bakom disken, tittade för första gången upp och såg på mig.
”Tredje våningen, första korridoren till vänster”, hon studerade mig noga. Sen sprack hennes ansikte upp i ett stort leende.
”Draco!”, utbrast hon glatt och la armarna om mig, så gott som det gick tvärs över disken.
”Hej”, stammade jag och tog något steg bakåt för att lös göra mig ut hennes kram.
”Känner du inte igen mig?”, frågade hon mig. ”Du är dig i alla fall lik”. Jag tittade noga på henne. En liten uppåt näsa, svart rakt hår, ganska kort klippt, två bruna ögon, en liten mun, och lite sneda tänder. Herre gud, jag kände på mig att jag borde veta det. Luggen trillade ner i hennes ansikte, och hon strök bak det med höger hand. Det var en gest, jag hade sett många gånger genom åren o ch kände mycket väll igen den.
”Pansy Parkinson?”, frågade jag förvånat. Hon nickade ivrigt och gav mig ett snett leende.
”Japp”
”Men var gör du här?”, frågade jag förbryllat. I min årskurs hade det alltid varit Pansy som hatade mugglare mest, och nu satt hon här i receptionen på ett mugglar sjukhus.
”Jag jobbar här”, sa hon som det var det mest självklara svaret i hela världen.
”Aha”, sa jag och sänkte sedan rösten. ”Jag trodde du hatade mugglare?”
”Ja, det gjorde jag”
”Men…?”, jag fattade ingenting.
”När jag var liten, fick min pappa hjärtinfarkt en gång. Jag och min mamma skjutsade genast honom till sjukhuset. Dom som jobbade på sjukhuset kunde inte rädda pappa. Så han dog. För tre år sen -två år efter vi slutade Hogwarts- kände min mamma sig plötsligt svag. Det var så pappa också hade känt, innan det hade inträffat. Jag vägrade låta det hända samma sak, så jag ringde direkt till mugglar sjukhuset. 911. Jag tänkte ge dom en chans. En ambulans kom efter en kvart, och blåljuset blinkade i full fart. De hämtade mamma, och hann rädda henne innan hon dog. Då insåg jag att mugglare kunde visa saker som inte trollkarlar kunde. Jag började plugga på ett universitet, jag kommer bli klar nu i sommar. Och så länge arbetar jag här i receptionen för att samla in pengar till min utbildning, som jag kommer gå efter jag är klar med studierna.”, hon tystnade. ”Vad gör du här då?”
”Jag ska bara kolla en sak”, sa jag och ryckte på axlarna, sen tittade jag på klockan. Det var tio minuter kvar tills det var min tur. ”Jag måste nog gå nu”, sa jag till Pansy, och skyndade mig iväg till hissen för att åka upp till tredje våningen. Pansy hade mognat mer nu, hon hade bättre kontroll över sitt humör, och hatet mot mugglare hade gått bort, nu ville hon hjälpa dom… och ja, hon hade blivit mycket snyggare.

jättebra!

superbra!!!

Helgrymt!
Och i england är det 911 som gäller, btw.

911 har de i england