Meeting of the worlds [Begränsat]

John nickade och började gå mot husen. Han kollade upp och såg ett stort guldigt klot, men brydde sig inte om det.
"If there's time machines and those portal guns, I believe that this is just a everyday thing" tänkte John för sig själv med en suck. Han öppnade dörren till värdshuset, han såg flera personer sitta vid baren. Han gick fram till en barstol och satte sig ner.

Link nickade som hälsning åt Chell och fortsatte sedan äta. han kände sig genast starkare av soppan men han kände även en stark hemlängtan, något han inte brukade drabbas av. och trotts att han inte varit hemifrån särskilt länge saknade han de välbekanta skogarna. Han tittade upp när dörren öppnades och en okänd man kom in. Självklart var alla här okända men den här mannen verkade inte passa in bland de andra.
"Seems like we got another" sa Midna och Link nickade bara. han studerade mannen i ögonvrån men han gjorde inget närmande. han ville veta vad det var för man först

John kollade på de underliga personerna som var i rummet. De passade inte in, eller det var nog rättare sagt han som inte gjorde det. Det var en som hade ett svärd, men det var också en tjej som hade en orange overall och en sorts pistol. Det kanske var en sån där portal gun som doktorn utanför berättade om tänkte han.

Nar han tittade ner igen såg han ryggen av en blond kvinna, vars kroppsbyggnad verkade väldigt bekant. Sedan gick det upp för honom.
"Oh my god, Rose!" kvinnan vände sig förvirrat om.
"What?"
"Rose! It's you!"
"Yeah, how do you know my name?" hon såg irriterad ut.
"It's me, the Doctor! I've changed my face again, but I'm still the same! You know, the good old days, 'fantastic', 'Allons-y', that old stuff!"
"Well, Doctor who? I've never met a doctor before. I never knew anyone who says those things. What's your name?"
"I-" han såg på henne. Självklart visste hon inte vem han var, han hade för en sekund trott att det var samma Rose, som också kommit till detta universumet. Men detta var en annorlunda. I sin inre syn såg han den vita väggen igen, där allt mellan dem slutat. Han mindes hans sista meddelande, det han aldrig kunnat avsluta. Kvinnan framför honom, den andra Rose, himlade med ögonen och gick iväg. För en gångs skull hittade Doktorn inga ord att uttala, ingen kommentar att dra. For once, he was speechless.

Link åt upp den sista soppan och trummade långsamt på bordet. hans tankar fylldes av känslor och tankar från förr. en tid som länge sedan var förbi. han tog fram Ocarinan som han hade fått av Zelda för flera hundra år sedan.
"Link whats that?" frågade Midna och såg på den
"This?" sa han och hon nickade "This is the Ocarina of time, it was a present from Zelda years ago" sa han bara och undrade om sångerna skulle funka i den här tiden med. Han var nyfiken och bestämde sig för att testa. Bästa sättet att göra det var utomhus. Midna följde honom med blicken men satt kvar vid bordet då han lämnade världshuset väggar. han såg på Doktorn som stod en bit bort men gjorde ingen notis om honom. I stället placerade han sina läppar på Ocarinan och började spela Song of Storms. Han log när molnen drog ihop sig och det plötsligt började regna. han såg blixtrarna längre bort och log, den funkade

John reste sig upp och gick fram till ett bord som tre personer satt vid. Det var en tjej som pratade med en kille med gröna kläder och tjejen en orange overall.
"Excuse, but does anyone of you really know where we are?" frågade han och kollade på dem.

Doktorn satte sig ner på kullerstenen och tittade in i husväggen mitt emot honom. Självklart kunde hon inte känna igen honom... Vad hade han tänkt egentligen? Han gnuggade ansiktet i sina händer och drack lite te, men det smakade inte lika gott som det brukade. Plötsligt började det regna, som om någon hade kontroll över vädret, och det vad (bokstavligt talat) droppen för hans känslomässiga barriär. Åter igen lade han ansiktet i händerna, men stilla denna gången, och allt runt omkring honom stängdes av. Han kände sina handflator bli våtare, han tycktes höra musik långt borta, men det var säkert bara en inbillning. Nu rusade alla hans tragedier framför han slutna ögon. Tidskriget, hans planets förstörelse, alla hjärtan han krossat, och sedan Rose. Denna fantastiska kvinna, som nu befann sig någon helt annan stans. Och sedan allt efter det. Doktorn tog ett djupt andetag, slängde på ett leende igen och ställde sig upp. Det enda som skulle avslöja honom var hans röda ögon.

Thor kände att strömmarna i vattnet tog tag i honom och drog honom längre ner under utan. Syret i lungorna började ta slut och han förstod inte varför han inte kunde ta sig upp till ytan. Plötsligt drog Thor snabbt neråt och han förstod att vattnet nu föll ner över kanten av Asgard. Han kunde ta ett sista djupt andetag innan han några sekunder senare landade på hårt mark. Konstigt nog var både Thor och marken omkring honom torrt, och han hade ingen aning om vart vattnet tagit vägen. Sin hammare hade Thor hållit extra hårt i, utan den var han inget.
Långsamt reste sig Thor upp och granskade sin omgivning. Han puttade bort en hårslinga från ansiktet och lade den bakom vänstra örat. Runt om kring honom var det träd, buskar, blommor och en massa andra växter. Här och var låg stenar och Thor snurrade långsamt runt för att ta in allt nytt.

Link log av ljudet från Ocarinan och han undrade vad som skulle hända om han spelade någon av tempel sångerna, inte kunde han föras till dessa platser? de var sedan länge förstörda. Han såg Doktorn i ögonvrån och han såg att han inte verkade lika munter som innan när han kom emot honom. Link la huvudet på sned men sa inget. ville Doktorn prata fick han ta första steget. Link tänkte på Zelda som var försvunnen, alltid skulle hon försvinna. Han förstod inte hur hon orkade fortsätta kämpa? Hur hon alltid valde alla andra framför sig själv? Hur orkade hon att aldrig få välja sitt eget liv? Men det var en av anledningarna till att Link höll av henne så mycket som han gjorde, hon var inte självisk utan hon hjälpte alltid alla andra. Han slutade spela och solen kom snart fram igen. Link sjunk ner på bänken utanför och lutade huvudet mot väggen. Han undrade vad som skulle hända om han spelade Sun song? skulle han kontrollera dygnet här med och vad skulle kunna hända? här kanske det kunde få oanade konsekvenser.

Han såg upp mot värdshuset. Det stod på ett annat språk, men han lyckades översätta det till Stora Stygga Vargen. Han gick mot dörren, men stannade tvärt.
"Wait... Big bad... Bad wolf." han sprang åt det hållet Rose hade gått, detta måste betyda vad han trodde. Snart såg han henne.
"Rose! Stop, I mean run! I mean, stop for a moment, then run!" hon vände sig om och himlade med ögonen igen.
"What is it, Doctor?!" sade hon med tydlig irritation i rösten.
"Something is coming, something dangerous. You must get into safety, if it sees you it will think you're the other you, the you that destroyed most of whatever is coming, if it is what I think it is."
"Uhm... Say that again, a bit slower."
"Look, the point is..." men han avbröts av att klotet öppnade sig långsamt. "Basicly, run!"
Han såg en, sedan två, och till sist en tredje Dalek som flög ut ur klotet. Sedan hörde han ett högt vrål, och en gigantisk björn sprang mot staden, kommandes från skogen. Sedan sparkades en dörr av från dess gånghjärn och en grå-hyad man med rött hår steg ut ur dörren. Efter honom kom en blond man med ett smått galet uttryck över sitt ansikte, med liknande klädstil som den nyankomna. Till sist kom någon springandes med en potatis i handen, potatisen såg ut att ha en gull öga-liknande sak på sig.