Perfection in a human body - Bellatrix Lestrange (SV)

jätte bra
meeer

Bra.

Åh, Wow vad bra!

Oh my god.

I love it! :_:

Jättebra!!!!!!!! ;D

Och så loggar man in och upptäcker 2 nya kapitel. Underbart!

Super!

Super bra!!!!

Känner mig så dum när jag sitter här och skriver, och lite senare har jag fått en massa fina kommentarer. Det känns så... Enkelt ♥
Men jag fortsätter skriva för att jag älskar det och att ni kommenterar. Det var en av mina Ravenclaw-fellows som sa att hen gillade min fanfiction (visserligen i leken Hemlig Kompis) som gjorde att jag blev aktiv igen. Hoppas ni gillar den här bomben som jag släppt ner under senare dagarna

Jag lyssnar alltid på Sagan om Ringen och The Hobbit-soundtrack och annan musik när jag skriver, vilket bidrar massor. Eftersom Sagan om Ringen är den bästa berättelsen som någonsin skrivits PUNKT. ♥
_______________________________________
Rösten svarade inte, men Bellatrix kände sig plötsligt svag och yr. Hon var ensam i ett mörkt kvarter med en främling bakom henne, ett sinne hon kysst så sent som i morse i hennes huvud och ingenstans att ta vägen.
"Tom... Svara mig... Jag vet att det är du...", bad Bellatrix tyst, ut i tomma intet. Hon vred på huvudet mot främlingen, men han var borta. Bellatrix blinkade förvånat med båda ögonen, men där var ingen. Ingen i skuggorna.
"Nej, jag svarar inte", skrockade samma, väsande röst. Han gjorde narr av Bellatrix.
"Har du humörsvängingar, min Herre?", frågade Bellatrix ironiskt med en stark underton av ilska. Nu, när hon var fri från sin förföljare, började hon springa, springa fort, mot soptippen som var två hörn runt... Ett hörn...
När Bellatrix skulle springa runt sista hörnet hoppade två främmande män i trettioårsåldern fram. Bellatrix drog efter andan när den ena tryckte sin hand mot hennes mun och pressade sedan henne mot tegelmuren bredvid dem.
"Titta igenom hennes väska, Morgan", sa mannen som höll fast Bellatrix med barsk röst. Morgan, som han kallades, slet upp Bellatrix väska och började rota i den. Hennes dyrbara klänning flög ut och hamnade i dammet. Hon flämtade till och kämpade för att ta sig loss, men mannen var starkare.
"Herre Gud Bellatrix, använd din trollstav", sa sinnet i Bellatrix' irriterat. Det första som dök upp i Bellatrix' sinne var att det måste vara Voldemort, eftersom han var den enda som kallade henne Bellatrix.
"Ha! Jag visste att det var du", tänkte Bellatrix.
"Jaja, det är jag! Använd din trollstav och kom sedan till Malfoy Manor, här är tomt", sa Voldemort ännu mer irriterat.
Bellatrix log för sig själv för att hon hela tiden hade vetat att det var Voldemort. Eller kanske inte hela tiden, men ett tag nu. Sen hon hörde hans röst. Hon började diskret treva i bakfickan efter sin trollstav.
"Hördu damen, vad försöker du dig på?", frågade mannen som höll fast henne. Morgan tittade upp. Bellatrix bet ihop tänderna och fortsatte leta efter trollstaven. Där.
"Håll fast henne, John!", sa mannen som var med väskan ilsket. Johns arm sköt ut som en orms och tryckte hårt fast Bellatrix' trollstavsarm mot väggen. Han greppade tag i trollstaven och slet den till sig själv.
"Vad är det här? Inte går väl en ung kvinna omkring med en pinne som ska föreställa en trollstav? Är inte det för småbarn?", frågade John hånfullt. Bellatrix försökte skrika, men hans hand täppte fortfarande till hennes mun. Luften började tyna.

My god. Voldy won't let her die. C;