Potter game 1337!

Awesome! ♥

OMG BÄST :O

Awesome!

Amazing! ♥

När kommer mer?Harrypotterr och mine. Stressa inte, jag bara undra

OK!

Kan jag bli sponsor?

Oki!!

Kapitel 3


Vilma (ak Ellie Lovegood) hade just klivit på tåget, fredsväktarna hade tagit med henne och Draco (ak DracoMalfoy1) till en kupé ganska exakt mitt i tåget. Det Vilma inte förstod var varför de valde kupén mitt i tåget.
Vad ska de göra mitt i tåget?
Nu gick fredsväktarna in i dörren rakt framför dem och de fick följa efter in i rummet där Nagini satt och snackade med två stycken, som Vilma skulle tro var designerna. De båda såg ganska överdrivna ut till utseendet. Den ena var en kvinna som hade långt, rosa hår och den andra var en man med rastaflätor där ingen fläta var i en likadan färg som någon annan. Vilma tyckte faktiskt det såg riktigt häftigt ut med det håret.
Men lite överdrivet var det trots allt.
"Heeeeeeeeeeej! Är det ni som är de utvalda ur distrikt Nagini?" undrade kvinnan med det långa rosa håret.
"Ja, det är vi", svarade Vilma med stadig röst och började titta runt i den stora kupén. Den var faktiskt extra stor nu när man tänker efter i jämförelse med hur stort tåget var.
"Kom och sätt er", sa Nagini. Eller sa och sa... Hon snarare väste fram orden
"kooom och sääätt errr ", lät det.
Fast i distrikt Nagini har man fått lära sig sedan man var liten att man ska inte mobba hur Nagini pratar för man vet aldrig vad som då kommer att hända... Ett litet hugg i halsen kanske? Det var aldrig särskilt frestande, men det var det vanligaste dödsstraffet i distrikt Nagini.

Draco gick och satte sig vid bordet tillsammans med Nagini, de två designerna och Vilma. De pratade rätt länge om taktik och så inför spelen. I Potterspelen var det nämligen så att borgmästarna från distrikten alltid var handledare, vilket Draco tyckte var rätt negativt eftersom hon nästan aldrig hörde vad Nagini sa.
Men nu satt de vid bordet och en vagn kom inrullande. I vagnen fanns hur mycket mat som helst, nästan allt man kunde tänka sig, om inte ännu mer!
Draco tog för sig av en stor portion bacon och makaroner och ett glas pumpajuice till att börja med, hon fick sedan kolla om hon orkade mer, för här fanns det gott om mat. Det fanns så mycket mat att man skulle kunna bada i det.
Efter den tredje portionen med mat trodde Draco att hon skulle spricka. Precis då kom en lika stor vagn med efterrätter in i kupén. Även om Draco trodde det skulle vara omöjligt att få i sig något mer tryckte både hon och Vilma i sig allt från stora sirapstårtor till chokladgrodor. När de hade ätit sig överfulla gick de genast till sina egna kupéer där de skulle sova. De var ganska stora och otroligt mysigt inredda.
Draco han knappt lägga sig i sängen förrens hon föll pladdask i sömn. Hon han inte ens fundera över hur det skulle bli imorgon, och om hon ens skulle vara vid liv om några veckor...

Vilma hade nyss kommit in i sin kupé och hon kände hur magen var påväg att trilla ner i golvet, med tanke på hur mycket hon har stoppat i sig.
Rummet eller kupén, det kan snarare kallades rum med tanke på hur stort det var. Vilma såg sängen direkt och sprang emot den. Hon tänkte hoppa upp och landa i sängen, men något gick fel och hon föll rak lång och landade på sidan om sängen istället. Sedan orkade hon inte resa sig igen. Istället låg hon kvar där och somnade.
Vilma drömde om allt möjligt den natten. Allt från tågresor till mat och slåtterdagar till potterspel. Hon vred och vände på sig hela natten eftersom hon antagligen inte låg så skönt på golvet. Men ändå vaknade hon inte.
Många tankar spred sig i hennes huvud under natten, även om hon var omedveten om det nästa dag då hon vaknade tidigt på morgonen.
Det var ljust i rummet och man kunde nu se hur stort allting var. Vilma satte sig upp och fortsatte att titta sig omkring. I ena hörnet satt en TV stor som en bioduk pch på väggen mitt emot finns en brun enorm dörr med ett litet runt fönster på. Inte förrens efter ett tag märkte Vilma att hon inte riktigt var där hon somnade. Hon mindes att hon somnade på golvet, och nu låg hon i sängen...

I en annan del av tåget så hade Draco nyss vaknat. Hon sträckte på sig, satte sig upp i sängen och gav till en stor gäsp. Hon hade sovit rätt så bra under natten, och nu verkade klockan vara runt åtta på morgonen, vilket var en bra tid att gå upp enligt Draco. Hon reste sig upp och gick mot garderoben som designerna hade fyllt med lite kläder. Hon drog på sig ett par mjukisbyxor och en en stor tjocktröja att ha på sig bara nu på morgonen. Det fanns även annat att välja på, som jeans, tröjor, linnen, shorts, kjolar, klänningar och resmantlar.
Nu knackade det på dörren och Draco gick för att öppna. Utanför dörren stod en person Draco inte kände igen, men det var en av de stumma typerna. Personen i dörren hade en kraftig överkropp, bruna gyllene ögon och en blond kalufs på huvudet. Han bugade djupt för Draco och gick sedan rakt in i hytten och bäddade igen sängen. Sedan gick han till ett ställe mitt emot dörren och knackade på väggen i en konstig ordning. Då öppnade sig väggen, eller man kan säga att en osynlig dörr öppnade sig, och han tog ut en skur mopp och började skura golvet. Under tiden hade Nagini kommit till dörren och hon sa att de var nu framme i huvudstaden men skulle bara äta frukost på tåget först. Sedan skulle de gå till det största huset i huvudstaden och prata om strategier.


I ett annat tåg satt Disa (ak Dini99) i sin kupé. Hon hade blivit helt nerslagen ner hennes namn hade blivit uppropat vid slåttern, men lärd av Albus som hon var hade hon accepterat ödet. Det fanns fortfarande hopp trots allt. Det hade den bäste lärt henne.
Det var en lång resa att åka till huvudstaden. Disa hade varit där en gång tidigare och det var när hon följde med sin mamma för hon hade fått en privat beställning på ett klädesplagg hon skulle sy. Hon for till huvudstaden, tog mått och fick sitta där och sy. Så Disa fick sitta och titta på och den resan hade tagit en natt. Det skulle säkert ta detsamma nu.
Nu knackade det på dörren och in i kupén kom självaste borgmästaren i hennes distrikt, Albus. Han sa åt Disa att ta på sig ett par snygga kläder som fanns i garderoben i väggen och att sedan komma till matvagnen.
Disa skyndade sig så mycket hon kunde - hon var sjukt hungrig. Hon började med att dra kammen genom håret och sedan fläta ihop det med en vacker guldslinga som hon hittade i en låda nedanför spegeln. Sedan tog hon det första hon hittade i garderoben, vilket var en röd, ganska kort klänning med fransar längst ner. Den hade glittrande detaljer på ryggen som matchade hennes hår perfekt.
"Ganska snyggt", konstaterade hon för sig själv framför spegeln med ett brett leende. Sedan for hon ut ur rummet och gick raka vägen till matvagnen.

När Emily (ak m.Potter) hade tagit på sig ett par snygga kläder, en kort jeans kjol som slutade just under rumpan och ett svart linne på överkroppen, så gick hon in i matvagnen där Disa redan satt och snackade med Albus vid bordet. Det satt två andra personer där också. En med en stor mustasch som täckte i princip hela munnen och en med en otroligt lång hatt som slutade med en blixt - landet 1337s vapen.
Osäkert men snabbt gick Emily och satte sig bredvid Disa. Hon såg sig om i rummet och upptäckte att det fanns bord med mat i princip överallt. Eftersom hon inte alls var van med så mycket mat blev hon helt till sig, men hon försökte att inte visa det.
"Välkomna hit!" sa Albus glatt när alla satt ner. Emily och Disa tackade artigt även om de inte var särskilt glada över att vara med i potterspelen. "Eftersom jag är er handledare hade jag tänkt att prata lite taktik medan vi äter. Men nu tycker jag vi hugger in. Jag säger som jag alltid brukade säga under tiden jag arbetade på Hogwarts: Låt festen börja!"
Både Emily och Disa tog för sig av något de aldrig hade sett förut. De frågade:
"Albus vad är det här för något?"
"Det här är mugglarmat och kallas Pizza. Det är en alldeles förtjusande mat, en av dom bästa jag brukar äta. Förresten, vet ni, min favorit sport i mugglarvärlden heter Bowling och det är faktiskt väldigt kul"
Disa och Emily tittade konstigt på Albus och utbytte sedan blickar. Han var trots allt lite stollig den där gubben, men pizzan var faktiskt väldigt god.
"Så, nu tänkte jag att vi skulle snacka lite taktik!" sa Albus efter att varmrätten var uppäten. Albus sänkte rösten och började genast prata i en allvarlig ton.
"Ni måste använda era hjärnor", sa han. "Tänk efter innan ni gör något tokigt. Det här är ett spel på liv och död. Ett misstag kan leda till slutet, men ett framsteg kan leda till vinst..."
Efter att de hade pratat klart om strategin sa Albus åt oss att sova för att det skulle bli en lång dag i morgon då vi var framme i huvudstaden. Så Emily gick tillbaka till sin sova sal för att göra sig redo för att gå till sängs. Hon drog av sig kläderna, satte på sig ett nattlinne och la sig sedan i sin säng.
Det kommer bli en lång dag imorgon, tänkte hon. Sedan tog hon sin trollstav som hon hade lagt på nattduksbordet och sa "Nox". Det var antagligen den sista trollformeln som hon skulle utöva med sin egna stav. Imorgon skulle alla trollstavar tas ifrån deltagarna, och endast vinnaren i spelen skulle någonsin få tillbaka sin.

Disa hade sovit otroligt bra under natten, hon kände sig som en nyvaken liten bebis. Inte för att hon visste om de brukade känna såhär, men nu gjorde hon det.
Disa satte sig upp i sängen och kollade på klockan på nattduksbordet. Den var bara 7... Disa reste sig upp och skulle ta en varm dusch eftersom de inte skulle mötas förrens 8.30 och äta frukost innan de skulle gå av i huvudstaden. Men när Disa precis skulle gå in i duschen snubblade hon på en handtvål som hade ramlat ner från handfatet, och hon flög iväg i världens bananskalshalkning och landade rakt på huvudet. Smärtan träffade henne efter bara några sekunder och hon kände sig lite dum där hon låg och skrek av smärta med bara en handduk runt sig, men det gjorde så ont. Huvudet ömmade och snart började hon se stjärnor framför sig.
Disa kommer inte ihåg vad som hände sen, för när hon vaknade låg hon på en säng under täcke och vid kanten av sängen stod Dumbledore.
"Nämen hej Disa, hur känns det nu?"
Disa rynkade på pannan och satte sig upp lite grann.
"Nu känns det helt okej tack, men vad var det som hände? Det sista jag minns var att jag hade landat på golvet..."
"Du ramlade och slog i huvudet precis innan du skulle gå in i duschen. Men det verkar som om det inte blev något mer än en liten hjärnskakning", sa Dumbledore. "Du kommer kunna komma ut härifrån om bara några timmar."
Disa nickade. Så då skulle hon alltså börja träna inför spelen.

Under tiden hade Emily hunnit äta frukost och hon fick reda på att Disa hade slagit i huvudet. Så fort hon fick höra det slängde hon i sig frukosten och stack iväg till sjukhusflygeln så fort hon bara kunde, eftersom Disa var en sån fantastisk person, tyckte Emily. Så fort hon kom till sjukhusflygeln satte hon sig ner vid kanten av sängen där Disa halvsatt upp.
"Hur är det?" frågade Emily.
"Det är bra", sa Disa. "Förutom att jag ändå måste börja träna nu."
"Det kommer gå bra!" sa Emily. "Du är duktig och klok, du kommer klara det galant."
Emily fortsatte att sitta på sängkanten och där satt hon och Disa och snackade om allt mellan himmel och jord.
Efter ett tag, eller flera timmar senare kom Dumbledore och sa åt Emily att hon var tvungen och gå iväg och prata med designerna. Emily nickade lydigt och sa hejdå till Disa. Sedan följde hon Dumbledore ut ur sjukhusflygeln och in i ett annat rum, där de tre designerna satt.
När Emily kom in genom dörren sa designerna...
"Hej Emily, nu är vi framme i huvudstaden och vi ska alldeles strax kliva av tåget. När vi har klivit av tåget ska du få gå igenom en liten "renovering". Vi kommer alltså att fixa till dig innan paraden men nu ska du få möta Dumbledore igen och sedan gå och få se ditt rum i huvudstaden."


------


Jag har inte hunnit rätta men hoppas det inte blev allt är skumt!

OMG! AWESOME! SVERIGES 2 ROWLINGS!! ♥♥♥