Legend of Mato (The last airbender spoof)

Kaya Scodelario

Ja men det e ju hon som jag tycker skulle passa som Katniss bäst av alla som stod på den där castinglistan

Ja, hon skulle vara en bra Katniss.

WOOOOOOOW! Har alltid trott att personer kunde vara bra... Men inte så här bra!
Nästa författare HERE YÔU GOOOOO!!!!

Hehe tack och välkommen till Mato sfären!

Tackar

Previously on Avatar....


Yuuka såg förundrat på kvinnan och bugade artigt. Han var väl medveten om vem hon var samt hur eldnationen varit med och byggt upp ett engång förfallet land efter att de själva under Eldförste Ozais tid, hade brutit ned det i samband med kriget.
”Prinsessan Destrey. En ära att möta er!.”
Destrey såg irriterat på pojken. Hon smålog ändå eftersom hon egentligen ansåg att hela situationen var otroligt fång.
”Jaså, som vanligt kan folk mitt namn men jag kan aldrig deras. Och vem är du då?”
Yuuka tyckte att det nästan kändes lite konstigt att hon ens var intresserad av att veta vad han hette.
”Yuuka, Yuuka Sinaj. Jag kommer ifrån luftnomadernas tempel.”
Destrey sken upp som en sol. Hon log stort och hoppade snabbt åter ned på marken.
”WAW, en luftbendare! Va häftigt. Jag har alltid velat möte en i egen hög person.”
Yuuka rodnade lätt,
”Äsch det är väl inget. Du är dotter till eldförsten.”
Mato som var väl insatt i situationen mellan henne och hennes familj, vände sig hastigt om.
”Så, har ni socialiserat klart nu? Kanske bör vi röra oss vidare då.”
De båda vände sig mot Mato och det verkade nästan som om de tänkte samma sak. Samtidigt bugade de överdrivet lågt och förställde rösten och svarade samtidigt;
”Självklart, Avatar Mato.”

Mato var inte intresserad av att höra hur det hade gått för Tanako. Hans beteende skulle få stå honom dyrt och om han åter ville förenas med de övriga så skulle han få bevisa sin värdighet med en ursäkt samt en förklaring. Resan bar av och framför dem låg nu ett landskap fullt utav bönder. De var jordbendare som jobbade hårt och i detta område var arbetsglädjen långt ifrån den samma som i den stad de senaste besökt samt bott i. Mato rös. På åkrarna stod folk på rad och jordhög efter jordhög drogs upp och ned ur marken. I slutet av varje länga stod vakter, eldbendare som till och från sköt iväg kraftiga flammor emot de arbetande slavarna. Destrey stirrade med bekymrad blick på situationen.
”Min far har inte beordrat detta….” viskade hon och slöt ögonen hårt.
Mato hoppade snabbt av och följdes av de andra. Destrey skyndade sig fram till en av eldnationens vakter.
”Jag beordrar dig som prinsessa av eldnationen att sluta plåga dessa personer.”
Mannen såg med sorgsen blick på landets kommande ledare.
”Jag kan tyvärr inget göra. Order ifrån Borgmästare Djuan.”
Destrey bet ihop käkarna, rasande stirrade hon på mannen som precis motsagt sig själv en order.
”Hörrö, hör här. Han må vara vårt lands ledare men du är mer än uppenbart en eldbendare och du är ännu uppenbarligare en av eldnationens soldater och du tar order ifrån mig. Ta ditt pick och pack, lämna dessa människor ifred och ta med dig dina mannar för aldrig och så menar jag aldrig, kommer jag att någonsin godkänna detta och det skulle aldrig min far göra heller.!!”
Mannen såg skräckslaget på prinsessan. Han föll ned på knä framför henne och sänkte huvudet.
”Jag kommer att avrättas om jag avslutar auktionen. Vi är också under order.”
Mato klev fram till de båda.
”Det är inte order, det är hot.”
Destrey vände sig mot Mato och nickade medhållande.
”Då får vi helt enkelt betala i samma valuta. Hot mot hot!. Gör so jag säger. Säg åt dina män att sluta och gör det ens ett försök till att skada dig så får dem gå via mig först.”
Mannen reste sig sakta och nickade artigt. Med fingertopparna sköt han upp tre kraftiga blixtar i speciell ordning. De övriga eldbendarna stannade upp och ställde sig rakryggade vända i hans riktning.
”En kod…” viskade Yuuka för sig själv samtidigt som han iakttog hur slavarna stannade upp i förvåning.
”MANNAR, VI GER OSS AV!” ropade soldaternas överman. Det tog inte lång tid innan de samlats i grupp för att lämna platsen. Ljudet från brummande maskiner kom allt närmre. Mato var väl bekant med det ljudet. Han vände sig snabbt och bemöttes av tre ångtankar som de han tidigare gömt sig i.
”Ok, nu är vi körda…”
Yuuka började gå mot Kiro som lagt sig på marken och som var upptagen med att äta gräs. Destrey slog armarna framför sig och två nästan vita eldklot sköts iväg.
”Inte alls då, vi är starkare än dem. De kan inte ens benda.”
”Vit eld? Skojjar du med mig? Är du viteldare?” Yuuka stirrade på henne och vred huvudet åt sidan.
Mato placerade sin hand på Destreys axel.
”Yuuka har rätt. Vi är bara tre stycken, vad kan vi göra?”
Eldprinsessan vände sig i ett ryck mot avataren.
”Vi är inte tre, vi är över hundra personer här.”
Hon förde handen mot jordbendarnas håll och log självsäkert. Mato tog några steg fram. Han såg ut över fältet och höjde handen i luften samtidigt som han talade till dem i ett högra tonläge.
”OK, Ni är ett otroligt starkt folkslag som alla fötts med en gåva. Ni kan inte låta dem använda er såhär. Vi kan hjälpa er att slippa detta liv men ni måste hjälpa oss att hjälpa er. Tro på er själva och stå emot!!”
Jordbendarna höjde knutna nävar upp i luften. En medelålders man som förutom i klädseln såg mer ut som en eldbendare, höjde marken under sig och såg ut över de andra.
”Han har rätt, vi måste stå emot regimens själlösa spelregler. För jordriket!!”
Befolkningen svarade och deras röster ekade nästan högre än ljudet från de monstruösa farkosterna. De ställde sig alla redo att försvara sig själva och sitt land. Mato tog några steg fram emot det ledande fordonet som stannade en bit framför honom. En man som liknade Djuan en aning klev med assistans av vad som verkade vara en av hans tjänare, ut ur fordonet.
”Så, ett gäng småbarn tror att dem kan övertala vår personal till att inte göra sitt jobb? Så rörande.”
Destrey ställde sig bredvid Mato.
”Nej jag tror ingenting, jag vet att jag kan göra det, Eldnationens folk är mitt folk. Eld är ett levande element som ska skänka just det, liv och inte död och förödelse.”
Mannen nickade och log en aning.
”Prinsessan Destrey av eldnationen, är inte du bannad från din boning?”
Destrey bröt ut i ilska.
”DU, DU HAR INGENTING MED VAD SOM PÅGÅR I MIN FAMILJ ATT GÖRA!!”
Hon sparkade iväg en låga som träffade mannens bröstpanel men som studsade iväg och upplöstes. Förvånat såg hon på honom och sedan mot Mato.
”Ok, vad i hela friden?”
Mato drog snabbt upp sin vattenplunta och formade en piska som han skickade iväg längs med mannens arm. Han ryckte till och tog sig för det skadade området. Fyra män till hoppade snabbt ur vardera tank. En av dem skyndade sig fram till ledaren.
”Kapten Luka, är du okej?”
Luka vände sig snabbt mot honom.
”Ta ned de här snorungarna och deras små vänner!”

Slavfältet hade förvandlats till ett slagfält och runt omkring beblandades ljuden från elvapen och skrik. Jord och sten flög åt alla håll. Mato uppehöll två soldater som försökt anfalla Yuuka. Destrey hade lyckats placera sig på taket till ett av fordona. Hon skapade en eldkupol runt området där de massiva förstörelsebilarna stod parkerade för att försäkra sig om att ingen skulle kunna fly. Yuuka vände sig hastigt om då han hörde hur en av jordbendarna föll till marken. Han tog ett kraftigt tag om en tjockare pinne han hittat på marken och började snurra den kraftigt med hjälp av sitt starkaste vapen, vinden. Hastigt kände han hur någon greppade tag om halsen på honom och drog honom tätt intill sig.
”Ok, om ni lämnar detta område så låter jag er få tillbaka er vän!!!” ropade Luka och försökte låta övertygande. Mato vände sig hastigt emot Yuukas håll och såg hur han kved i smärta.
”Annat förslag, om vi får tillbaka vår vän så lovar jag att inte berätta för Djuan att du är en vattenbendare, eller snarare, en blodbendare.”
Mannen kastade aggressivt Yuuka i backen och vände sig mot Mato. Allt gick väldigt snabbt och inom några sekunder var Mato under Lukas kontroll. Mato kände hur smärtan gick igenom sin kropp. Han kände hur kontrollen försvann och hur han sakta föll till marken. Hur han än försökte stå emot Lukas dominans så kunde han inte ens röra ett finger. Han vände blicken mot Destrey som hölls fast av två av männen. Yuuka låg avsvimmad bredvid honom själv och jordbendarna gjorde allt som stod i deras väg för att hålla dem själva vid liv. Han slöt ögonen och kände hur allt omkring honom blev allt svartare och suddigare. Han såg sitt liv från födsel till död framför sina ögon. Han tänkte på hur han lämnat Tanako i sticket trots att han aldrig menat illa. Sedan såg han honom, sin far. Hans varma blick och sprudlande leende. Bilderna av hans far upplöstes i minnet av dagen då hans mor berättat allt. Han slöt ögonen hårdare innan han hastigt spärrade upp dem och slog Luka åt sidan.

Ett ljussken lika vitt som hans ögon, spred sig omkring hela området från auran av hans kropp. Tystnaden la sig över slagfältet. En känsla som han aldrig känt igen tidigare spred sig i kroppen. All smärta från tidigare var som bortblåst och han kände hur han svävade i starka virvelvindar över marken och skickade iväg en kraftig vindpust som fick Luka att flyga utom räckhåll. Mato använde sig sedan av vindens hjälp och tog sig snabbt fram mot männen som höll Destrey. Han drämde till med foten i marken som sprack på en lång sträcka. Han särade händerna från kroppen och sprickan i marken blev mer än tio gånger så bred. Männen som höll eldprinsessan föll tillsammans med henne ned i den stora sprickan. Mato vände sig om och kastade sig ned för stupet. Han föll snabbt ned och greppade tag i henne i fallet innan han med hjälp av luften under honom, tryckte sig uppåt. Uppe i säkerheten släppte han försiktigt ned henne och såg ut över fältet. Han samlade vattnet i växter och mark från dagg och regn och skapade en stor svallvåg som han kastade utöver fältet. Männen som tidigare riktat vapen mot jordbendarna spolades snabbt bort och den civila befolkningen hade hällt sig kvar genom att skapa tyngder i sten runt deras fötter. Mato vände sig mot Yuuka och kände åter igen hur allt svartnade. Han föll mot marken och landade handlöst.

Mato öppnade försiktigt ögonen och gav ifrån sig ett stönande ljud. Han kände hur vatten rann ned för hans panna och ansikte.
”Avatar Mato, är du okej?”
Han blinkade några gånger och allt eftersom trädde omgivningen fram allt tydligare och tydligare. Mannen som tidigare hade talat till sina vänner i jordnationen stod lutad över honom och baddade honom med vatten.
”Eeh… jag tror det. Vad hände?”
Mato satte sig försiktigt upp och runt omkring honom stod nu alla hans vänner.
”Tanako? Va vad gör du här?”
Tanako log och rufsade om hans hår.
”Du räddade min far, men varför? Efter allt jag gjort mot dig..?”
Mato såg fundersamt på honom och sedan på mannen.
”Helt ärligt så visste jag inte att det var din far eller vad jag ens gjort för den delen.”
Han såg sig omkring och fick hjälp av Destrey och Yuuka att ställa sig upp.
”Yuuka, hur mår du? Jag minns att Kapten Luka hade dig under kontroll med hjälp av blodbendning och….”
Yuuka log vänligt och avbröt honom.
”Mato, du räddade oss alla. Du måste ha gått in i Avatarstadiet, du hanterade alla element utan någon pardon och…”
Tanako avbröt.
”…och dina ögon lyste och du typ svävade och Djuans snubbar försvann och…:”
Han talade snabbt och stressat och påminde mer om en 10 åring på en julaftons morgon än den jordbendarmästare han faktiskt var..
Mato såg fundersamt på Tanako.
”När kom du hit?”
Tanako stirrade tillbaka på sin vän med stora ögon.
”När jag kom hit? Du har precis räddat en stor del av jordkungarikets befolkning utan att veta om det och du undrar när jag kom hit?”
Mato nickade och smålog.
”Okej, jag kom hit straxt efter att Destrey skapat den där eldväggen som några var dumma nog och försöka springa igenom.”
Destrey skrattade.
”Haha ja det var kul!!”
”Haha ja verkligen, kommer du ihåg när Yuuka hoppade upp bakom en av killarna och slog honom i huvudet med en sten?”
”Hahahahaha ja det var oslagbart, eller när Mato borstade av sig lite jord och gnällde på gräsfläckar.”
Mato stirrade på trion som verkade allt för upptagna med att roa sig åt det faktum att de nästan dött. Han slog sig ned i gräset. Tanakos far placerade sig bredvid honom. De satt tysta ett tag, utan att säga eller göra något alls. I bakgrunden hördes endast ljudet av de tre vännernas skratt och referenser.
”Mato, jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig för allt. Min son trodde att jag var död. Du förstår nog inte vad du gjort Mato.”
Mato suckade och placerade händerna över de uppdragna knäna.
”Nej, ska jag vara helt ärlig så förstår jag faktiskt inte vad jag gjort alls. Jag vet inte hur jag gjorde det eller när, varför eller hur jag ska kunna göra om det igen.”
Tanakos far såg vänligt på honom och talade uppmuntrande till honom.
”Det kommer du att få reda på inom sin tid. Men du har kommit en bra bit på vägen för annars hade vi inte stått här idag. Då hade vi stått kvar på fältet och slavat som djur för någon vi föraktar.
”Du har nog rätt.” svarade Mato och nickade.
Han reste sig upp och borstade av kläderna. Tanakos far gjorde det samma.
”Ni är välkomna att följa med hem till oss. Vi bjuder på mat och kvällsvila. Ni behöver det.!”
Mato log och vände sig mot sin vän.
”Vänner?”
”Vänner!”

Helt underbart, precis som alltid! Blir varm och glad av att läsa det här! :3

Förutom Avatar State fail xD

Nej, nej. Jag tyckte det blev jättebra! :3