Uppdraget! (Rollspel Privat)

Ag bärs iväg, jag uppfattar inte det första hon sa men när hon säger att jag ska vara tyst får jag panik. Jag känner när hon kavlar upp byxbenet och försöker att inte skrika men förjävuls. Jag ger ifrån mig ljud nästan hela tiden. Jag vet att det här är slutet och att jag svek Lea.

Lea tar fram en vattenflaska och rengör såret. Det är egentligen bara ett jack, men det kommer blod. Lea rotar i väskan och ser till sin glädje ett bandage. Hon minns hur hon fick tag på det, men hinner inte tänka mer på det nu. Hon lindar det runt Torccies ben och knyter fast det bra. Hon kavlar ner Torccies byxben igen, som är en aning blodigt och trasigt, ser hon nu. Hon tittar ner på sina händer, blod. "Hur känns det, Torccie" undrar Lea.

Jag får all hjälp Lea kan ge mig och frågar mig hur det går, " b.b.b.ä.ä.ät.t.t..t.r.r.r.r.e.e.e.e." stammar jag fram. Jag vågar inte ställa mig upp eller något sådant. Jag vänder blicken utåt och ser att en skog öppar sig nära.

Lea tittar dystert på Torccie. "Sov" säger hon bara och sätter sig bekvämare på grenen.

Jag lyssnar starkt på Lea just nu, men det gick knappt. Jag blundade och efter någon timme gav sig kroppen efter.
DRÖMMER:
jag ser mig själv ligga i en trä låda. Jag är ren och har en lång klänning på mig. Jag blundar och ser välldigt fridfull ut. Jag håller i en bukett. En med en massa blåa blommor, helt plötsligt kommer en kvinna fram, mamma- " båda borta, jag bistre att du inte skulle gjort något" sa hon. Hon pussade mig och försvann. Jag ligger bara där, helt orörlig. En man kommer fram och lägger på et lock.

Lea betraktar den oroligt sovande Torccie. Hon suckar och ser sig omkring uppe i trädet. Det här skulle nog kunna sinka dem. Det var ju bara 50 dagar de hade på sig.

Jag fortsätter att drömma tills jag vaknar med ett ryck och är alldeles kallsvettig. "sover du inte?" viskar jag frågande när jag ser att Lea fortfarande är vaken. Jag visste att jag inte borde ha hoppat men att det var den lättaste vägen. Jag trodde att det var lägre när jag såg det på holl men icke sanicke. "hur många dagar....är det kvar?" stammade jag fram i en viskning. Verken hade kommit tillbaka.

"47" svarade Lea bara. Hon satt försjunken i tankar och hade knappt märkt att Torccie vaknat. Hon stirrar rakt fram utan att säga ett ord till. Hon orkar inte. Hon är trött, men somnar hon så kommer han. Kanske närmare den här gången.

Jag vågar inte somna om igen för mardrömmen känndes som en begravning. Jag tittar ut över skogen och känner mig alldeles tom. "förlåt mig...." kvider jag i ett försök att berätta att det kommewr vara mitt fel att vi inte klarar uppdraget.

"Tyst Torccie" säger Lea. "Om du säger att det är ditt fel så, så" Hon kom inte på något. "Bara tänk ljusa tankar, även om allt känns mörkt så finns det ljus" Hon tittar ut över skogen. "Någon måste bara komma ihåg att tända det" Solens första stråla börajde leta sig fram i horisonten.