Nicole Smith

Mera!

Jag tror nog att den kommer ut nästa vecka, eller hur?

Kanske

Ok

Kapitel 20

Regndropparna rann ner längs glasrutan i kupén. Om det var något Nicole hatade med att bo i England så var det att det inte blev någon riktig vinter. I Kanada hade de alltid snö från november till februari. Här smälte den bort så fort den hade lagt sig.
Hon satte sig ner på den röda soffan och lutade sig bakåt. Blaise satte sig ner bredvid henne.
”Har du frågat din mamma om huset?” frågade han tyst.
”Jag försökte, men så fort hon märkte vad jag var på väg att prata om bytte hon samtalsämne eller ursäktade sig och gick iväg”, svarade hon besviket. ”När hon gör så där blir jag ju bara mer nyfiken.”
”Borde det inte finnas någon information om vart de bodde?” frågade han. ”De måste ju ha fått ugglepost.”
”Det finns säkert någonstans på ministeriet”, sa Zach som hade satt sig mittemot Nicole. ”Dumbledore kanske vet, eller Slughorn.”
”Varför skulle Slughorn veta något om vart de bodde?” frågade hon förvånat.
”För att hela familjen Black tillhörde Slytherin och han var Slytherins föreståndare när våra föräldrar gick på skolan”, svarade han och himlade med ögonen. ”Om jag inte minns helt fel så var Regulus med i Slughorns lilla klubb också.”
”Hur kan du veta det?” frågade Blaise förvånat.
”Jag hörde honom berätta om sina före detta elever för McLaggen”, svarade han.
”Vem är McLaggen?” frågade Nicole.
”Du vet, går i sjunde året, Gryffindor, blond, rätt lång”, svarade Zach. ”Försökte komma med i quidditchlaget, men Weasley fick platsen. Tur för oss, han är en rätt bra vaktare.”
”Jaha, han”, utbrast hon. ”Han kanske är en bra vaktare, men jag är bättre.”
”Är du helt säker på det?” frågade Draco som hade satt sig ner bredvid Zach.
”Såklart”, svarade hon. ”Hur många landsmästerskap har han vunnit?”
”Ehm... vi har bara en magiskola i Storbritannien så han har inte deltagit i något landsmästerskap”, svarade Zach försiktigt.
”Där ser ni”, sa hon. ”Nicole ett, Cormac noll.”
”Nicole, jag har sett honom spela”, sa Zach. ”Han är riktigt duktig.”
”Du har sett mig spela och är inte jag duktig?” frågade Nicole stött.
”Jo, men ändå”, svarade han tyst. ”Det är rätt svårt att mäta vem som är bäst av er.”
”Åh, jag är bättre”, sa Nicole bestämt. Draco öppnade munnen för att säga något, men Nicole höjde fingret mot honom. ”Våga inte säga något om att han är bättre, vi är släkt.”
”Jag tänkte bara säga att vi kanske kunde släppa det samtalsämnet och prata om något annat istället”, sa han. ”Vart är Daniel och Tom?” Nicole såg sig omkring.
”Jag vet faktiskt inte”, svarade hon. ”Tåget rör på sig så de borde vara ombord, för de skulle väl inte missa tåget?”
”Nej, de är för ordningsamma av sig”, sa Zach. ”De måste vara här någonstans.” Nicole reste sig upp.
”Jag går en sväng genom tåget och letar efter dem”, sa hon och sköt upp kupédörren. Hon svängde till vänster och såg försiktigt in i varje kupé hon gick förbi. Den första vagnen tog slut och hon gick in i nästa. Det var en utan kupéer, likadan som den hon hade suttit i första gången. Hon såg inga Slytherinelever, bara Hufflepuffare och Ravenclaware. Hon gick med bestämda steg längs mittgången och in i nästa vagn. Där var det kupéer igen. Hon började gå i den näst intill tomma korridoren. En kille från Ravenclaw gick förbi henne och stötte till hennes axel riktigt hårt. Hon vände sig om mot honom.
”Aj, se vart du går!” sa hon högt. Han vände sig inte om. Hon vände sig om igen och krockade med en kille som kom ut från sin kupé. Hon ramlade baklänges ner på golvet.
”Oj, förlåt”, sa killen och sträckte fram en hjälpande hand mot henne. Hon såg upp på hans ansikte och upptäckte snabbt att det var Cormac av alla människor. Hon tog hans hand och han drog upp henne på benen igen.
”Det är lugnt”, sa hon och borstade av lite damm från sina jeans.
”Du är Nicole, va?” frågade han henne. Hon nickade. ”Cormac, Cormac McLaggen.” Han räckte fram sin hand för att hälsa på henne. Hon tog den.
”Nicole, Nicole Smi... Black”, sa hon. Hon visste inte varför hon hade ändrat sig när hon skulle säga Smith, men hon tyckte att det lät rätt bra med Black.
”Black?” sa han frågande. Hon nickade igen. ”Jag trodde att du hette Smith?”
”Det gjorde jag också, men Black är mitt riktiga namn”, svarade hon snabbt.
”Det är omöjligt”, sa han. ”Familjen Black är utdöd, eller namnet i alla fall.”
”Och här står jag, ser jag utdöd ut?” frågade hon.
”Ne...nej, men jag förstår inte riktigt hur du kan heta Black”, sa han nervöst.
”Lång historia som jag inte tänker berätta här och nu”, svarade hon och log lite mot honom. Han såg förvånad ut och harklade sig.
”Jaha, okej”, sa han försiktigt.
”Nicole?” sa en röst bakom henne. Hon vände sig om och såg Tom och Daniel stå i gången. ”Vad gör du här?” fortsatte Tom.
”Jag letade efter er och sen stötte jag ihop med Cormac”, svarade hon och vände sig mot Cormac igen. ”Jag ska nog gå med dem tillbaka till vår kupé, men det var trevligt att träffa dig.” Hon log snabbt mot honom och gick sedan bort till killarna som såg väldigt förvånade ut.
”Varför pratade du med honom?” frågade Daniel tyst medan de började gå tillbaka mot kupén.
”Det bara blev så”, svarade hon snabbt.
”Ja, men han är ju en Gryffindorare”, fortsatte han.
”Och? Tom ska bjuda ut en från Ravenclaw”, svarade hon. ”Jag pratade bara med honom.”
”Men han är quidditchspelare, en rival”, sa han. ”Din rival, han är vaktare.” Nicole suckade och himlade med ögonen.
”Han är ju inte ens med i laget”, sa hon och sköt upp dörren till nästa vagn.
”Men i alla fall”, muttrade Daniel. Nicole knuffade plötsligt till Tom när hon fick syn på Isabel som satt vid ett bord med tre andra Ravenclawtjejer. Tom rodnade snabbt. Isabel fick syn på honom och log generat mot honom. Tom hälsade tyst på henne och gick snabbt förbi hennes bord. Nicole och Daniel stod kvar någon sekund innan de följde efter honom.
”Vad var det där för något?” frågade Nicole irriterat. ”Hon tycker ju om dig.” Hon grep tag i hans arm.
”Ja, jag vet, men varje gång jag ser henne så blir jag jättenervös och känner mig bara dum”, svarade han och skakade loss hennes hand. Han sköt upp dörren till vagnen som deras kupé fanns i och gick in.
”Jag har aldrig sett dig nervös tidigare”, sa hon snabbt. ”Jag trodde att du var en sådan person som inte blev det.”
”Jag blir inte nervös när jag ska spela quidditch, stå inför en folksamling och prata och sådant, men jag blir nervös när jag ska prata med tjejer”, sa han. Nicole höjde ögonbrynen mot honom.
”Och vad är jag då? En kalkon?” frågade hon.
”Nej, men det är skillnad att prata med dig”, svarade han. ”Du är min vän och jag är inte intresserad av att bli något mer än din vän.”
”Så du blir alltså bara nervös när det handlar om en tjej som du tycker om?” frågade hon snabbt. Han nickade och öppnade dörren till kupén. Draco såg upp från sin tidning. Zach hade ansiktet mot fönstret och sov och Blaise hade lagt sig ner på soffan. Han reste sig snabbt upp när han hörde dörren öppnas.
”Där är ni ju”, sa han. ”Vilken tid det tog.” Nicole satte sig ner bredvid honom.
”Jag letade efter dem, men de hittade mig istället”, sa hon.
”Hur menar du nu?” frågade han.
”Vi såg henne prata med Cormac McLaggen”, svarade Daniel och satte sig bredvid Draco. Tom satte sig bredvid Nicole.
”Varför pratade du med Cormac?” frågade Blaise.
”Vi sprang på varandra och så började vi bara prata”, svarade hon. ”Jag förstår inte vad som var så farligt med att jag pratade med honom.”
”Han är fortfarande en Gryffindorare!” sa Daniel irriterat.
”Den största orsaken till att Daniel inte tycker om honom är för att Cormac var med på samma quidditchläger som han och råkade putta ner honom från kvasten”, sa Draco och tog upp tidningen igen.
”Han råkade inte, han gjorde det med flit!” hävdade Daniel bestämt.
”Du var nio, glöm det bara”, sa Tom.
”Jag blev nerputtad från min kvast av en kille som är äldre än mig och läraren såg det inte!” sa han irriterat.
”Du var en meter ovanför marken!” sa Tom bestämt. ”Du fick ett blåmärke på låret och du var uppe på kvasten tio sekunder efter!”
”Men i alla fall”, muttrade Daniel och la armarna i kors. Zach rörde på sig och slog upp ögonen.
”Är vi framme?” frågade han sömnigt och gäspade stort.
”Zach, du har sovit i en halvtimma”, svarade Draco och vek ihop tidningen.
”Varför väckte ni mig då?” frågade han surt.
”Vi väckte dig inte, du vaknade av att Tom och Daniel diskuterar en sak med höjda röster”, sa Nicole.
”Jaha, det är så folk brukar väcka mig, genom att prata och skrika väldigt högt till mig”, sa han och lutade huvudet mot rutan igen.
”Vad pratade du och Cormac om då?” frågade Blaise. Nicole vände sig mot honom.
”Inte mycket, vi kom in på att jag egentligen heter Black och...”, började hon.
”Berättade du för honom att du heter Black?” frågade Tom förvånat. ”Varför då?”
”Jag vet inte, det kändes bra att säga att jag heter Black i efternamn”, svarade hon nonchalant.
”Nu kommer hela skolan att veta om det, bara så du vet”, sa Draco.
”Varför skulle han berätta det för någon?” frågade hon oförstående.
”För att han aldrig kan hålla något sådant för sig själv”, svarade han.
”Så du heter Black nu?” frågade Blaise glatt. Hon nickade försiktigt.
”Ja, jag tror att det får bli så nu”, svarade hon nöjt.
”Skyll inte på mig när du får dödsätare efter dig”, sa Tom samtidigt som han sträckte sig fram mot Draco och tog tidningen från honom.

HAHA asbra!

Heeeeeerreeeeeguuuud säger jag bara ! OMD ! Din fanfiction är min droooooooooog ! LOVE IT ! Du är så duktig ! ♥ ♥

Tack så mycket

♥

Super bra!
Och super roligt!
”Och vad är jag då? En kalkon?” Ha Ha