Hungerspelen (Rollspel)

Kattie ger ifrån sig ett litet skratt. Melanie verkar väldigt hungrig tänkte hon. "Vänta lite! Vi kan inte äta den med päls och allt!"sa hon. Melanie dreglade nästan så Kattie gav ifån sig ännu ett skratt. Hon flodde ((stavning?)) ekorren och styckade upp den i bitar. Hon hade gjort det förrut hemma i distriktet tillsammans med Danne. "Vi måste tända en brasa" sa Kattie. Hon tittade upp, "men dem där molnen ser olycksbådande ut" Och det gjorde dem verkligen.

(( Hinner inte skriva mer nu Bye!))

((Oki^^))

Jag skrek allt vad jag kunde. Svärdet hade träffat mig i armen. Den hade gått rakt igenom. Blodet forsa ner, fast mycket mer än förra gången. Den här gången var det faktiskt allvar. Det gjorde inte ont. Det det var mer än bara smärta.
-Döda honom, sa jag till killen från mitt distrikt. Jag kunde överleva, fast jag orkade inte mer. Jag tog svärdet och gav det till Katherine. Killarna hade sprungit iväg och vi var kvar.
-Döda mig, nu, sa jag till henne. Jag mådde illa. Min familj kollade säkert och jag skämdes. Varför gjorde jag så här? Det kändes bara rätt.

Ett surrande stör Charles öron då han förtvivlat springer längre in i skogen. Tillslut orkar han inte springa längre och snubblar på sina egna fötter nedanför ett träd. Han hör några röster ovanifrån men det låter inte som pojkars, det är i alla fall en tjejröst.
Det sista han känner är blodet som stelnr på hans rygg innan allt blir svart för några timmar.

"Ja, det gör dom..." Sa Melanie med förtvilad röst. Tänk om vi inte kan äta mat för det! Att jag måste vänta ända tills imorgon! Tänkte Melanie, och tänkte snart kommer jag nog dö av hunger...Nä, alvar nu Melanie! Tänkte Melanie. Och satte sig med benen dinglandes. Melanie börja bara nynna på något som inte var en låt, men hon kände att hon ville göra det.

De mörka molnen kommer närmare och närmare. I den norra delen av arenan börjar det regna redan, men bara en person är där, pojken från distrikt 5.
Han hade blivit jagad av ett par vargar som hade gett sig av när han klättrade upp i ett träd.
Pojken andades ut och tittade hoppfullt upp mot himmelen. Lite regn skulle hjälpa, för han höll på att få slut på vatten. Men den första regndroppen på näsan brändes. De följande brände också, och det tog inte lång stund innan pojken letade efter skydd i panik, då hans skinn började bli rött och svullet av syraregnet som spöade ner. Skrikande flydde han, men han visste inte vart. Efter några minuter var hans kropp inte var med än skinnslamsor och ben.
Regnet drog närmare mitten av arenan.

Charles vaknar av att det bränner på hans rygg. Han tror först att det är från kniven men sedan ser han upp mot himlen och ser att det kommer regn från himlen. Men detta regnet kändes inte vanligt.
Charles ställer sig fort upp men blir fort yr då han har förlorat mycket blod. Som tur är har hans blod slutat flöda för länge sedan. HAn börjra springa tillbaka till sitt läger och ser då att hans bytta med vatten är borta. HAn springer fram till gropen, svedd och illa tilltygad men lägger sig i alla fall tillsammans med kronhjorten i gropen. Det kommer bara få regndroppar genom taket och hjorten skyddar hans kropp förutom ansiktet.
Charles lider mer och mer och tillslut kan han inte kontrollera sig själv. Han kryper ut ur gropen kollar upp mot himlen som fortfarande är täckt med svarta moln som det regnar syra ifrån.
"Förlåt mamma. Men jag är tvungen. Detär också mycket bättre att döda sig själv än att låta dödas av andra" säger han och tar fram en av de två knivarna han har kvar. SEdan drar Charles den längs med vänstra armen så djupt han förmår och stapplar sedan fram till sin grop för att försöka bloda ner hjortköttet så att ingen annan vill ha det.
Tillslut orkar han inte stå upp längre och sätter sig på knä och bara väntar tills han förblöder. EFtersom han skar så djupt och långt in så skulle det inte ta så lång tid.

Några minuter efter hörs ett kanonskott, vilket Charles inte hör då det var för honom.

Kattie håller ut handen och känner den första droppen mot den. Hon drog snabbt tillbaka den när det brändes. "Syraregn!" nästan skrek hon. "Vi måste fiksa ett skydd, fort!"

När Rosemary vaknar förstår hon först inte var hon är någonstans, men sedan minns hon spelarenan och den sprickan i berget som hon fallit ner genom. Hon har ingen aning om hur länge hon legat avsvimmad, men himlen ovanför henne är mörkare och det ser ut att kunna komma regn. För ett ögonblick funderar hon på att bara ligga kvar där hon är och vänta på att hon ska dö av törst, men sedan sätter hon sig upp. Hon har sår på armarna och vänster ben gör hemskt ont, men annars verkar hon hyfsat oskadd. Hon letar upp repet i säcken som lyckligtvis nog inte fallit längre ner i skåran. Hon knyter fast den lilla metall-koppen i ena änden av repet och kastar upp det i hopp om att koppen ska fastna i en gren eller spricka. Hon får försöka flera gånger innan repet tillslut fastnar. Sedan knyter hon fast den andra änden runt midjan och reser sig mödosamt upp. Hon blir genast yr och hon kan knappt stödja på den skadade foten. Hon griper tag i klippväggen för att inte ramla omkull och tittar upp mot kanten av skåran. Jag kommer aldrig kunna klättra hela vägen upp dit, tänker hon nedslaget. Men hon tänker inte heller stanna här nere.
Rosemary börjar klättra upp för väggen. Det går oändligt långsamt och smärtan då hon blir tvungen att stödja på sin skadade fot förblindar henne nästan, men tillslut kan hon ändå kravla sig upp över kanten och där ligger hon sedan stilla och andas häftigt.

Det är något fel på regnet. De små dropparna som faller ner från den grå himlen är inte alls lika uppfriskande som Rosemary förväntat sig att de skulle vara. De bränner. Rosemary sätter sig långsamt upp och sliter åt sig den lilla tygsäcken som hon håller över huvudet för att skydda sig från regnet. Hon är så utmattad nu, men hon reser sig ändå upp och börjar halta iväg på jakt efter ett regnskydd. Det bränner över hela kroppen och hon är säker på att hon kommer dö, när hon ser en liten öppning i berget. Hon tror att det är en öppning i alla fall, men yrseln och smärtorna gör det svårt att se. Det är mycket riktigt en grotta, en ganska trång grotta men den är djup och den skyddar mot regnet. Rosemary faller ihop på grottgolvet och ligger utmattad och väntar på att hon ska vakna upp från denna hemska mardröm.