Svart EMO

Jättebra!

BÄÄSt!

Underbart De här e verkligen den bästa FF jag läst Meeeerraaaaa

BÄÄÄST!

Hej hej! Glad internationell Harry Potter-dag! Hur har ni firat? (okej, ni behöver inte svara, men det känns ohyfsat att inte fråga om jag själv ska berätta hur jag firade xD) Jag har haft mina två bästa vänner, Basilisken12 och GleeLover, hos mig och vi har ätit en HP-tårta (som jag bakade igår) och tittat på Den Flammande Bägaren Nu har en gått hem för att titta på Glee (gissa vem?) och den andra sitter bredvid mig just nu och ritar Men nog med mitt flams nu. Här kommer ett till kapitel!

Kapitel 19
Nicholas
Jag stod som förstenad och stirrade på Lukes oskyldiga och förbryllade ansikte.
-Du..du vet inte vad mugglare är? Frågade Kimberlie, missmodigt och förvirrat.
Luke rynkade pannan. Sedan sken han upp, och jag kände hur hjärtat lyfte.
-Ni menar smugglare!
Mitt hjärta sjönk som en sten i vatten, fast ännu snabbare. Jag tittade på Kimberlie, som såg helt förskräckt ut. Hon stirrade tillbaka, blek under smutsen.
Luke tittade på våra ansikten och såg väldigt förvirrad ut nu.
-Jag gissar att ni inte menar smugglare?
Jag nickade. Han såg prövande ut, med en min som sa: ”och...? Mer att säga?”. Kim gav honom en hjälplös blick.
Det kändes som om vi satt där tysta i timmar, Kim och jag vilsna och Luke förvirrad.
Men plötsligt var det som om någon tryckte på ”ON-knappen”, och allting startade igen. Kim gick ut för att laga lite mat, och jag fick ta hand om Lukes sår. Han var egentligen en glad kille, skämtsam och charmig, men han var så svag att det inte var så imponerande. Jag kunde inte neka att hans plötsliga uppdykande var lite irriterande, eftersom det skulle blanda ihop alla våra gamla rutiner. Men vad skulle vi göra? Vi kunde inte lämna Luke. Han var i ett hemskt tillstånd, och ingen av oss hade hjärta att titta in i de där blå ögonen och be honom att ge sig av, även om han var frisk.
Kim kom tillbaka just när jag bandagerat om Lukes sista sår. Hon hade med sig korvsoppa, någonting vi bara lagade ibland för att inte slösa på vårt matförråd.
Jag trodde iallafall att det var korvsoppa. Men det luktade så mycket godare... som kött. Vi hade bara en kastrull, så hon hade den full av brun soppa med klumpar i. Hon tog fram tre skedar. Eftersom vi inte hade några tallrikar, var vi alla tvungna att äta ur kastrullen. Men när hon kom fram, så såg jag att det var köttsoppa. Jag och Luke stirrade båda hungrigt på kastrullens innehåll.
Kött... det var flera månader sedan jag ätit något annat än korv och bär.
-Jag har hängt upp snaror, berättade Kim. Jag ska ta ner de sedan, men det var tre harar i, så jag flådde upp de och gjorde köttsoppa. Jag tycker vi fått nog av korv, fortsatte hon och blinkade åt mitt håll.
Luke slickade sig om läpparna.
-Hur länge sedan var det du åt kött, Luke? Frågade Kim.
Han verkade fundera.
-Längesedan, sa han till slut.
Både jag och Kimberlie nöjde oss med svaret. Allihop högg in på maten.
Efter ungefär 5 minuter var kastrullen tom.
-Wow, Kim! Du är en naturbegåvning i matlagning! Sa jag.
Jag visste bättre än att tro det, men jag såg en skymt av en rodnad i hennes smutsiga ansikte.
-Verkligen! Sa Luke entusiastiskt.
-Du borde ta hand om matlagningen i fortsättningen, skämtade jag.
Egentligen skulle det verkligen vara bra, för jag skulle kunna nöja mig med köttsoppa varenda dag.
Men Kimberlies blick hårdnade.
-Så det är det ni tänker, va?! Att jag ska ta hand om maten?! Att jag ska göra grovjobbet?! Sa hon med gäll röst, samtidigt som hon kastade med håret.
Även om hon sa ”ni” så verkade det mer riktat åt mig än någon annan. Med ett sista kast med huvudet försvann hon ut genom tältöppningen.
-Vad var det med henne? Frågade Luke.
-Tjejer, muttrade jag surt.
Även om jag var arg, kunde jag inte rå för att jag stirrade på "tältdörren", och förväntade mig Kim sticka in sitt välbekanta ansikte för att titta till oss.

SSSSSSSSSSSSSSSUPER

Bra! Bra! Bra! Bra! Bra!

Super ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

TOPPENBRA! ♥

♥Jättebra