Vamäxan Sarah

Haha, ja det är så jag tänkte också. Hade tråkigt just då.

Ja, just så tycker jag också. Och därför ogillar jag Sarahs mamma för det, även om det var jag som fick henne att göra det.

Nu kommer del 2/3.

”J-a-ag vi-ink-ar till A-ali-ice” stammade jag skräckslaget fram med en imponerande, stark röst ändå.
”Vad fick dig att tro att du kunde ta vår plats?” frågade en annan av dem. Då såg jag att de var fler. Faktiskt 3 stycken.
En med svart och tovigt hår, och den en blandning av blont och brunt hår, och den siste, den som verkade vara ”ledaren” för alla de här, hon hade långt blont hår och hennes ögon var nästan svarta, nej. De var bruna.
”Öh, jag visste inte att det var eran plats” erkände jag och tittade ilsket upp i det elaka ansiktet. När hon såg mitt ansikte ryckte hon till. Hon verkade vända och vrida på sitt eget ansikte för att se mitt ur olika synvinklar.
”Hur kastade du den där förtrollningen? Med ditt ansikte?” frågade hon. Jag förstod inte alls vad hon menade och vände mig mot fönstret igen, för att kunna se min egen spegelbild.
Och mycket riktigt. Det var något med mitt ansikte, och nu såg jag det. mammas förtrollning hade inte slutat verka, min hy var perfekt och slät, och mina kinder var rödare än vanligt. Hon måste vetat om det, mamma.
”Jag... Det var min mamma som gjorde det” sa jag nästan lite stolt och kastade med mitt blonda hår så att det for bort från mitt ansikte.
”Öh... Det är väll okej om du sitter här för den här gången då” sa den s.k. ledaren. De alla satte sig ner och satte upp sina koffertar på hyllorna. ”Jag är Ashley, och det här är Miley” sa hon och pekade på den med blont blandat med brunt hår. Miley log och började gräva i sina fickor efter nått som jag som jag inte visste vad var för något. Men det var något som liknade en låda, eller nej, det var mycket smalare. Och det hade en lysande skärm.
”Och jag är Catrin, men kalla mig Cate” sa den svarthårige tjejen, men hon log inte utan såg bara sur ut. Hon började ett samtal med Ashley, men Ashley var inte intresserad.
”Ta det lugnt Cate, låt tjejen berätta vad hon heter” sa Ashley och verkade faktiskt låta vänlig. Och hon gjorde mig nervös. Skulle jag berätta allt om mig, eller bara vad jag hette? Men eftersom det blev en besvärlig tystnad började jag med mitt namn.
”Jag heter Sarah” svarade jag starkt och tittade upp på Ashleys ansikte. hon var minst 5 cent längre än mig, och hennes ögon var skarpa, inte alls mjuka. Något sa mig att men inte skulle leka med den här tjejen.
”Och?” frågade Ashley som om hon väntade sig att jag skulle avslöja mina hemligheter bara så här.
”Jag är 11 år, och bor med min mamma och pappa” började jag försiktigt och var noga med att inte säga fel saker.
”Så mycket vet vi redan” sa Ashley irriterat och suckade. ”Berätta något som vi inte vet!” uppmanade hon och såg förväntans fullt på mig.
”Jo jag heter som sagt...” och innan jag hann säga slut meningen kom jag på att mamma inte ens hade sagt att jag kunde gå under namnet Melanie på skolan. Det måste vara något väldigt bra! ”Sarah. Och jag har en tvillingsyster som inte vet om att jag existerar” muttrade jag ilsket och insåg först då vad jag hade avslöjat.
Och först nu insåg jag att det flesta omkring oss hade slutat prata för att vända sig mot mig och glo på oss.
”Du har en tvilling syster som inte vet om att du existerar?” upprepade Ashley och höjde på ögonbrynen, och jag var nästan säker på att hon trodde att jag ljög.

Vad tycker ni om Sarahs nya kompisar?

De verkar lite... Ehhm... Bitchiga... Eller vad man ska säga

Det var jättebra!! Och av kompisarna gillade jag nog Miley mest... Hon verkar trevligast

Haha, ja typ...

Ja, hon kanske får vara det.

JätteBra!
Jag tycker att Ashley verkade snällast!
Meeer!
När kommer nästa kapitel?

Du får se, du får se...
Det kommer senaste på Torsdag.

Okeij!
Har du börjat på vår ff!
Åh...
Just ja, jag ska kanske skicka det som vi började på hemma hos mig! :§

Superb!

Jaa... de verkar ju inte särskilt snälla, eller Miley verkar vara okej men de andra verkar bara elaka (i brist på ett annat ord)

BÄÄÄÄST!!!!!!!!!!!!!!!

Superbra! Det liksom är så himla... BÄST!

Kompisarna... hm. Nja, jag vet inte, jag är nog inte så jätteförtjust i dem.