Den du minst anade [SV]

Yey! ♥

Åh, du är BÄSTBÄSTBÄSTBÄSTBÄSTBÄSTTTT! ♥ ♥ Länngtaaar!

Me toooo! Meeeeer!

Bland de bästa jag läst!

Förlåt för fördröjningarna. Men jag ville itne lägga ut mer när jag inte kunde få ihop en sak. Men nu har jag allting i min otroligt lilla hjärna^^ Ni är dem bästa läsarna man kan önska sig. ♥

-

Kapitel 9.
Harry glodde på mig. Tog ett steg ifrån mig och sa:
”Du gjorde vadå?!”
Och så berättade jag. Allting. Allting som jag redan berättat en gång idag. Fast för en annan kille som betydde så sjukt mycket för mig. Harry grät. Jag grät. Jag grät för… mitt liv var för jävligt. Harry vet jag inte riktig vad han grät för. Antagligen för att han hatade mig nu.
När jag var klar sa han:
”Och du berättar ingenting förrän nu?’’
Det hade varit bättre om han hade skrikigt på mig och slagit mig. Men den här besvikenheten i hans röst klarade jag inte. Så mina knän vek sig och Harry lämnade rummet.

Under de följande veckorna sa Harry ingeting om det jag hade berättat. Men han sa i och för sig ingenting till mig om han inte var illa tvungen.
Det närmade sig jul och Harry, Hermione och jag hade redan tackat ja för länge sen att fira julen i kråkboet.
Jag ångrade mig. Men Elliot skulle ju vara hos Malfoys. Och jag hade ingen lust att vara själv på slottet. Så, ja, det kvittade var jag var. Det skulle bli lika jävligt överallt.
En måndagsmorgon när vi satt och åt frukost så kom det en obekant uggla och släppte ett brev mellan Harry och mig. Jag tog upp det och läste högt.

”Kära Alice & Harry.
Förlåt för fördröjningarna på ert svar om ni kunde få intervjua mig om slaget med Grindelwald. Men ja, såklart ni ska få. Vad sägs som på torsdag klockan åtta? Bra, då säger vi så.
Eran högst tillgivne Albus Dumbledore.
Ps. Jag gillar chokladgrodor.’’

”Superbra” sa Harry ’’Då hinner vi förbereda frågorna’’ Men han lät inte entusiastisk alls på intervjun.
Det var inte samma Harry längre. Alltså, jo, fysiskt var det ju det. Men inte mentalt och psykiskt. Varför var han så långtjurig med allt med Malfoy? Jag hade försökt prata med honom. Men han viftade bara bort ämnet. Trodde han att jag inte hade berättat innan för att jag inte litade på honom? Han var den person jag litade på mest i hela världen – han och Elliot.
Jag såg bort mot Slytherinbordet. Ett par blåa ögon så lika mina egna tittade tillbaka på mig. Jag tittade på klockan och såg att det var en halvtimma till första lektionen. Så jag reste mig, brydde mig inte om Harrys och dem andras blickar och gick ut i entréhallen för att vänta på min bror. Jag satte mig i trappan och såg Elliot komma ut och sätta sig bredvid mig.
’’Varför?’’ viskade jag.
’’För att han tror att du inte litar på honom’’ jag stirrade. HADE jag haft rätt? ’’han tror att om han är tyst så berättar du mera. Och sen är han tjurig för att du inte berättade tidigare.
’’Men det finns ingeting mer att berätta’’
’’Sen så tror jag att han är rädd att du är kär i Malfoy. På riktigt.’’
’’Hur kan någon människa med förståndet i behåll tro något sådant dumt?’’
”Svartsjuka” sa Elliot lätt. ’’Sen tror jag att han skulle vilja vara Malfoy vid det ögonblicket då han var på ditt rum’’ Elliot blinkade. Han hade alltid varit bra på att tolka andras känslor… men nu skrämde min egen bror mig. ’’Tänk dig att Parkinson hade gjort samma sak mot Harry som Malfoy gjorde mot dig. Tror du Harry hade berättat?’’
”Ja” Elliot höjde ena ögonbrynet. ”Nej” medgav jag. ’’Han skulle ha gjort som jag’’
’’Och skulle du då i din tur gjort samma sak som Harry gör nu?’’
”Antagligen” mumlade jag skamset.
”Dåså” Elliot reste sig upp. ’’Och juste, Malfoy kommer inte att besvära dig något mer. Nu ska jag ha lektion i Örtlära med Hufflepuff. Jag älskar dig, Alice.’’
Sen var min älskade bror borta.

*fangirlar över kapitlet*

SUPERBRA! ♥♥♥

DU VET VAD JAG TYCKER
men jag blev besviken när jag insåg att jag redan läst det (

Ny läsare


Den är jättebra


Vill kunna skriva så bra som dig

Gaah! Asbäst! ♥