Rollspel! Marodörernas tid!

Jag tog hennes hand, tog fram trollstaven och mumlade något. Plötsligt kom en kedja och band fast oss vid varandra. Efter ett tag försvann den.
"Kom ihåg att jag har varnat dig. Den här kedjan har bundit oss nu för all framtid eller... tills du berättar för nån och dör!" sa jag allvarligt.
Jag litade helt enkelt inte riktigt på henne. Det var därför jag hade gjort såhär.

Jag såg på henne argt. Jag tänkte berätta det för Dumbledore, inte det med Marodörerna, utan vad hon hyade gjort. Men det berättade jag inte för henne. Jag gick argt upp till sälskapsrummet.

Jag följde efter henne upp till sällskapsrummet. Jag satte mig i en av fåtöljerna och stirrade in i elden.

Jag såg på henne. Jag barra stirra på henne. Jag gick fram till henne och stirrade på henne. Jag slog till henne och gick upp till sovsalen utan att säga ett ord.

Jag fattade inte varför hon hade slagit till mig. Vad hade jag gjort? Jag satt kvar i fåtöljen tills jag somnade.....
(Är det kväll nu?)

(morgon, dom var ju uppe för att busa)

(just det!)

Jag satte mig på en stol i sovsalen och väntade på att alla vaknade, jag somnade nästan. Jag visste inte vad jag skulle göra. Träffa henne varje dag, gå på samma lektioner. Hur skulle jag klara det? Jag tålde henne inte.

Jag vaknade och märkte att jag sov i en av fåtöljerna i sällskapsrummet. Jag och resten av Marodörerna gick ner till Stora Salen för att äta frukost.

Jag satta mig inte bredvid dom som vanligt, jag satt längs bort. Jag tittade inte mot deras håll. Jag kände mig lite ensam.