|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Mina föräldrar har världens bråk. Klarar snart inte av mer! Orkar bara inte vill sova men totalt omöjligt när det typ låter som de misshandlar varandra där nere. 
Jag känner igen mig. Mina föräldrar höll på så med. Uggla om du vill någon gång :3
7 feb, 2015 11:55
|
Ithrenniel
Elev
|
Jag är så trött på optiker!!! Jag har åkt bussen in till Karlstad flera helger nu för att justera. Förra veckan åkte jag in för att utnyttja garantin och byta, eftersom glasögonen inte passar trots massa justeringar. Men nej, de ville vrida till dem lite till. Vilket inte blev bättre. Så jag åkte in idag för att byta. Men nej, de ville justera lite till. Snart går garantin ut och de vill inte låta mig byta. Jag blir så irriterad!!! Jag slösar 88 kronor på bussresan varje gång också, och jag måste upp tidigt för att kunna ta en vettig buss. Jag orkar inte mer! >.<
 
7 feb, 2015 13:32
|
potterflicka
Elev
|
Jag är så trött på att jag bara duger när det inte finns någon annan att välja.
7 feb, 2015 14:59
|
|
Borttagen
|
Skrivet av potterflicka: Jag är så trött på att jag bara duger när det inte finns någon annan att välja.
Det där ska du inte tolerera. Du förtjänar bättre.
7 feb, 2015 18:55
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Ithrenniel: Jag är så trött på optiker!!! Jag har åkt bussen in till Karlstad flera helger nu för att justera. Förra veckan åkte jag in för att utnyttja garantin och byta, eftersom glasögonen inte passar trots massa justeringar. Men nej, de ville vrida till dem lite till. Vilket inte blev bättre. Så jag åkte in idag för att byta. Men nej, de ville justera lite till. Snart går garantin ut och de vill inte låta mig byta. Jag blir så irriterad!!! Jag slösar 88 kronor på bussresan varje gång också, och jag måste upp tidigt för att kunna ta en vettig buss. Jag orkar inte mer! >.<
Säg till på skarpen att du ska byta, om det är ett stort företag så ring till högre uppsatta och gnäll en massa. Tryck på som fan och vägra att ge dig innan du får utnyttjat garantin.
Fick själv göra detta när ett större optikerföretag försökte blåsa mig rejält. Lyckades få rätt på det efter ett tag så det gäller att vara envis.
7 feb, 2015 19:06
|
potterflicka
Elev
|
Spoiler:Tryck här för att visa!Jag känner mig så himla ledsen.
Jag kan inte ens här skriva ut allting, för det blir bara massvis med problem då.
Jag mår dåligt av att behöva gå till skolan - det finns inget bra där överhuvudtaget. Lärarna ogillar mig eller så struntar de fullständigt i att jag blir underkänd. Jag pratar knappt med någon på en hel dag och alla jag känner klagar på mig. '' Du gnäller hela tiden '' vill jag inte höra varje dag. Visst, jag kanske inte är någon solstråle, men istället för att bli sur över att jag mår dåligt kan ni väl hjälpa mig?
Varje helg i flera månader har jag gråtit. Jag har på något sätt inte '' hunnit '' gråta under vardagarna. Det är först på min lediga tid som jag släpper ut mina tårar och ber pappa om tröst. Jag har berättat för honom att jag inte mår bra, att jag har dålig självkänsla och att jag inte känner mig älskad av någon. Han kan säga att jag är vacker och underbar hur många gånger som helst, men det gör mig inte gladare.
Visst, ni som kallar mig ful och klagar över mitt utseende, ni kanske inte menar allvar, men jag tar åt mig. Jag bryr mig, mer än vad folk tror.
Visst, jag är ingen modell, och visst, ni kanske är tusen gånger vackrare än mig, men ger det er någon rätt att kasta spydiga kommentarer? Jag tycker inte att det är okej i alla fall...
Jag har aldrig känt mig så ful, misslyckad och oälskad i hela mitt liv. Dessutom kommer jag knappt överens med min bror, som grädde på moset.
Varför säger aldrig någon att jag är fin? Varför får ALLA andra komplimanger för hur söta dem är, utom jag? Vad är det med mitt utseende som alla hatar? Och inte nog med att utseendet inte duger - alla beskriver mig som konstig, på ett negativt sätt.
Jag har försökt att vara annorlunda, ändra lite på mig, för att duga. I fyra månader betedde jag mig kyligt mot alla och var lite tuffare än vad jag normalt är. Blev det bättre - nej.
Jag försökte vara snäll, men då blev jag plötsligt tråkig och ointressant.
Och nu, när jag är mig själv, finns ingen. Jag känner mig så ensam, trots att det ständigt finns människor runt mig.
Jag kanske inte har varit tydlig med att jag känner mig nedstämd, och andra kanske inte förstår hur jag känner mig. Det kan bero på att jag skickar smileys på sociala medier och att jag ler åtminstone en gång varje dag.
Jaha, så här står jag, i princip utan någon som bryr sig på riktigt. Jag har en vän som jag kan räkna med och som jag litar på - men hon bor i ett annat land.
Jag har en pappa som försöker trösta mig - men han finns bara där i en minoritet av min tid.
Just nu vill jag ha någon som säger att jag är fin och perfekt som jag är, utan att ljuga.
Ensamheten dödar mig.
9 feb, 2015 19:23
|
lumos1
Elev
|
Skrivet av potterflicka: Spoiler:Tryck här för att visa!Jag känner mig så himla ledsen.
Jag kan inte ens här skriva ut allting, för det blir bara massvis med problem då.
Jag mår dåligt av att behöva gå till skolan - det finns inget bra där överhuvudtaget. Lärarna ogillar mig eller så struntar de fullständigt i att jag blir underkänd. Jag pratar knappt med någon på en hel dag och alla jag känner klagar på mig. '' Du gnäller hela tiden '' vill jag inte höra varje dag. Visst, jag kanske inte är någon solstråle, men istället för att bli sur över att jag mår dåligt kan ni väl hjälpa mig?
Varje helg i flera månader har jag gråtit. Jag har på något sätt inte '' hunnit '' gråta under vardagarna. Det är först på min lediga tid som jag släpper ut mina tårar och ber pappa om tröst. Jag har berättat för honom att jag inte mår bra, att jag har dålig självkänsla och att jag inte känner mig älskad av någon. Han kan säga att jag är vacker och underbar hur många gånger som helst, men det gör mig inte gladare.
Visst, ni som kallar mig ful och klagar över mitt utseende, ni kanske inte menar allvar, men jag tar åt mig. Jag bryr mig, mer än vad folk tror.
Visst, jag är ingen modell, och visst, ni kanske är tusen gånger vackrare än mig, men ger det er någon rätt att kasta spydiga kommentarer? Jag tycker inte att det är okej i alla fall...
Jag har aldrig känt mig så ful, misslyckad och oälskad i hela mitt liv. Dessutom kommer jag knappt överens med min bror, som grädde på moset.
Varför säger aldrig någon att jag är fin? Varför får ALLA andra komplimanger för hur söta dem är, utom jag? Vad är det med mitt utseende som alla hatar? Och inte nog med att utseendet inte duger - alla beskriver mig som konstig, på ett negativt sätt.
Jag har försökt att vara annorlunda, ändra lite på mig, för att duga. I fyra månader betedde jag mig kyligt mot alla och var lite tuffare än vad jag normalt är. Blev det bättre - nej.
Jag försökte vara snäll, men då blev jag plötsligt tråkig och ointressant.
Och nu, när jag är mig själv, finns ingen. Jag känner mig så ensam, trots att det ständigt finns människor runt mig.
Jag kanske inte har varit tydlig med att jag känner mig nedstämd, och andra kanske inte förstår hur jag känner mig. Det kan bero på att jag skickar smileys på sociala medier och att jag ler åtminstone en gång varje dag.
Jaha, så här står jag, i princip utan någon som bryr sig på riktigt. Jag har en vän som jag kan räkna med och som jag litar på - men hon bor i ett annat land.
Jag har en pappa som försöker trösta mig - men han finns bara där i en minoritet av min tid.
Just nu vill jag ha någon som säger att jag är fin och perfekt som jag är, utan att ljuga.
Ensamheten dödar mig.
Du är fin och perfekt som du är, det tycker jag verkligen. Du kanske inte tror mig heller, men jag säger det ändå, för det är sant. Och jag bryr mig om hur du mår. Har inte så mycket att säga men om du vill prata så finns jag en uggla bort, för jag bryr mig, jag lovar. Kram ♥
;; 
9 feb, 2015 19:53
|
potterflicka
Elev
|
Skrivet av lumos1: Skrivet av potterflicka: Spoiler:Tryck här för att visa!Jag känner mig så himla ledsen.
Jag kan inte ens här skriva ut allting, för det blir bara massvis med problem då.
Jag mår dåligt av att behöva gå till skolan - det finns inget bra där överhuvudtaget. Lärarna ogillar mig eller så struntar de fullständigt i att jag blir underkänd. Jag pratar knappt med någon på en hel dag och alla jag känner klagar på mig. '' Du gnäller hela tiden '' vill jag inte höra varje dag. Visst, jag kanske inte är någon solstråle, men istället för att bli sur över att jag mår dåligt kan ni väl hjälpa mig?
Varje helg i flera månader har jag gråtit. Jag har på något sätt inte '' hunnit '' gråta under vardagarna. Det är först på min lediga tid som jag släpper ut mina tårar och ber pappa om tröst. Jag har berättat för honom att jag inte mår bra, att jag har dålig självkänsla och att jag inte känner mig älskad av någon. Han kan säga att jag är vacker och underbar hur många gånger som helst, men det gör mig inte gladare.
Visst, ni som kallar mig ful och klagar över mitt utseende, ni kanske inte menar allvar, men jag tar åt mig. Jag bryr mig, mer än vad folk tror.
Visst, jag är ingen modell, och visst, ni kanske är tusen gånger vackrare än mig, men ger det er någon rätt att kasta spydiga kommentarer? Jag tycker inte att det är okej i alla fall...
Jag har aldrig känt mig så ful, misslyckad och oälskad i hela mitt liv. Dessutom kommer jag knappt överens med min bror, som grädde på moset.
Varför säger aldrig någon att jag är fin? Varför får ALLA andra komplimanger för hur söta dem är, utom jag? Vad är det med mitt utseende som alla hatar? Och inte nog med att utseendet inte duger - alla beskriver mig som konstig, på ett negativt sätt.
Jag har försökt att vara annorlunda, ändra lite på mig, för att duga. I fyra månader betedde jag mig kyligt mot alla och var lite tuffare än vad jag normalt är. Blev det bättre - nej.
Jag försökte vara snäll, men då blev jag plötsligt tråkig och ointressant.
Och nu, när jag är mig själv, finns ingen. Jag känner mig så ensam, trots att det ständigt finns människor runt mig.
Jag kanske inte har varit tydlig med att jag känner mig nedstämd, och andra kanske inte förstår hur jag känner mig. Det kan bero på att jag skickar smileys på sociala medier och att jag ler åtminstone en gång varje dag.
Jaha, så här står jag, i princip utan någon som bryr sig på riktigt. Jag har en vän som jag kan räkna med och som jag litar på - men hon bor i ett annat land.
Jag har en pappa som försöker trösta mig - men han finns bara där i en minoritet av min tid.
Just nu vill jag ha någon som säger att jag är fin och perfekt som jag är, utan att ljuga.
Ensamheten dödar mig.
Du är fin och perfekt som du är, det tycker jag verkligen. Du kanske inte tror mig heller, men jag säger det ändå, för det är sant. Och jag bryr mig om hur du mår. Har inte så mycket att säga men om du vill prata så finns jag en uggla bort, för jag bryr mig, jag lovar. Kram ♥
Det betyder verkligen jättemycket att någon har läst det jag skrivit. Känns som om jag kan skrika ut mina känslor utan att någon reagerar...
Kram ♥
9 feb, 2015 20:10
|
lumos1
Elev
|
Skrivet av potterflicka: Skrivet av lumos1: Skrivet av potterflicka: Spoiler:Tryck här för att visa!Jag känner mig så himla ledsen.
Jag kan inte ens här skriva ut allting, för det blir bara massvis med problem då.
Jag mår dåligt av att behöva gå till skolan - det finns inget bra där överhuvudtaget. Lärarna ogillar mig eller så struntar de fullständigt i att jag blir underkänd. Jag pratar knappt med någon på en hel dag och alla jag känner klagar på mig. '' Du gnäller hela tiden '' vill jag inte höra varje dag. Visst, jag kanske inte är någon solstråle, men istället för att bli sur över att jag mår dåligt kan ni väl hjälpa mig?
Varje helg i flera månader har jag gråtit. Jag har på något sätt inte '' hunnit '' gråta under vardagarna. Det är först på min lediga tid som jag släpper ut mina tårar och ber pappa om tröst. Jag har berättat för honom att jag inte mår bra, att jag har dålig självkänsla och att jag inte känner mig älskad av någon. Han kan säga att jag är vacker och underbar hur många gånger som helst, men det gör mig inte gladare.
Visst, ni som kallar mig ful och klagar över mitt utseende, ni kanske inte menar allvar, men jag tar åt mig. Jag bryr mig, mer än vad folk tror.
Visst, jag är ingen modell, och visst, ni kanske är tusen gånger vackrare än mig, men ger det er någon rätt att kasta spydiga kommentarer? Jag tycker inte att det är okej i alla fall...
Jag har aldrig känt mig så ful, misslyckad och oälskad i hela mitt liv. Dessutom kommer jag knappt överens med min bror, som grädde på moset.
Varför säger aldrig någon att jag är fin? Varför får ALLA andra komplimanger för hur söta dem är, utom jag? Vad är det med mitt utseende som alla hatar? Och inte nog med att utseendet inte duger - alla beskriver mig som konstig, på ett negativt sätt.
Jag har försökt att vara annorlunda, ändra lite på mig, för att duga. I fyra månader betedde jag mig kyligt mot alla och var lite tuffare än vad jag normalt är. Blev det bättre - nej.
Jag försökte vara snäll, men då blev jag plötsligt tråkig och ointressant.
Och nu, när jag är mig själv, finns ingen. Jag känner mig så ensam, trots att det ständigt finns människor runt mig.
Jag kanske inte har varit tydlig med att jag känner mig nedstämd, och andra kanske inte förstår hur jag känner mig. Det kan bero på att jag skickar smileys på sociala medier och att jag ler åtminstone en gång varje dag.
Jaha, så här står jag, i princip utan någon som bryr sig på riktigt. Jag har en vän som jag kan räkna med och som jag litar på - men hon bor i ett annat land.
Jag har en pappa som försöker trösta mig - men han finns bara där i en minoritet av min tid.
Just nu vill jag ha någon som säger att jag är fin och perfekt som jag är, utan att ljuga.
Ensamheten dödar mig.
Du är fin och perfekt som du är, det tycker jag verkligen. Du kanske inte tror mig heller, men jag säger det ändå, för det är sant. Och jag bryr mig om hur du mår. Har inte så mycket att säga men om du vill prata så finns jag en uggla bort, för jag bryr mig, jag lovar. Kram ♥
Det betyder verkligen jättemycket att någon har läst det jag skrivit. Känns som om jag kan skrika ut mina känslor utan att någon reagerar...
Kram ♥
♥
;;
9 feb, 2015 20:12
|
Fellrendión
Elev
|
Skrivet av potterflicka: Spoiler:Tryck här för att visa!Jag känner mig så himla ledsen.
Jag kan inte ens här skriva ut allting, för det blir bara massvis med problem då.
Jag mår dåligt av att behöva gå till skolan - det finns inget bra där överhuvudtaget. Lärarna ogillar mig eller så struntar de fullständigt i att jag blir underkänd. Jag pratar knappt med någon på en hel dag och alla jag känner klagar på mig. '' Du gnäller hela tiden '' vill jag inte höra varje dag. Visst, jag kanske inte är någon solstråle, men istället för att bli sur över att jag mår dåligt kan ni väl hjälpa mig?
Varje helg i flera månader har jag gråtit. Jag har på något sätt inte '' hunnit '' gråta under vardagarna. Det är först på min lediga tid som jag släpper ut mina tårar och ber pappa om tröst. Jag har berättat för honom att jag inte mår bra, att jag har dålig självkänsla och att jag inte känner mig älskad av någon. Han kan säga att jag är vacker och underbar hur många gånger som helst, men det gör mig inte gladare.
Visst, ni som kallar mig ful och klagar över mitt utseende, ni kanske inte menar allvar, men jag tar åt mig. Jag bryr mig, mer än vad folk tror.
Visst, jag är ingen modell, och visst, ni kanske är tusen gånger vackrare än mig, men ger det er någon rätt att kasta spydiga kommentarer? Jag tycker inte att det är okej i alla fall...
Jag har aldrig känt mig så ful, misslyckad och oälskad i hela mitt liv. Dessutom kommer jag knappt överens med min bror, som grädde på moset.
Varför säger aldrig någon att jag är fin? Varför får ALLA andra komplimanger för hur söta dem är, utom jag? Vad är det med mitt utseende som alla hatar? Och inte nog med att utseendet inte duger - alla beskriver mig som konstig, på ett negativt sätt.
Jag har försökt att vara annorlunda, ändra lite på mig, för att duga. I fyra månader betedde jag mig kyligt mot alla och var lite tuffare än vad jag normalt är. Blev det bättre - nej.
Jag försökte vara snäll, men då blev jag plötsligt tråkig och ointressant.
Och nu, när jag är mig själv, finns ingen. Jag känner mig så ensam, trots att det ständigt finns människor runt mig.
Jag kanske inte har varit tydlig med att jag känner mig nedstämd, och andra kanske inte förstår hur jag känner mig. Det kan bero på att jag skickar smileys på sociala medier och att jag ler åtminstone en gång varje dag.
Jaha, så här står jag, i princip utan någon som bryr sig på riktigt. Jag har en vän som jag kan räkna med och som jag litar på - men hon bor i ett annat land.
Jag har en pappa som försöker trösta mig - men han finns bara där i en minoritet av min tid.
Just nu vill jag ha någon som säger att jag är fin och perfekt som jag är, utan att ljuga.
Ensamheten dödar mig.
Du är fin, vacker och en helt underbar person. Det kan vara svårt att ta in men jag menar det. Vi har inte pratat så mycket på ett tag (jag är så kass på att ta kontakt) men den där gången i somras då vi träffades är faktiskt en av de finaste minnena jag har.
Jag bryr mig om dig.
Kram, ifall du vill. ♥
9 feb, 2015 20:23
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen