The cold in our bodies [PRS]

"Oh på deet viset." Hon lade armarna om sig och skakade på huvudet så håret dansade om hennes ansikte.
"Inte undra på att jag mådde så illa. Det gjorde mig illa till mods." Hon såg sedan på månen igen och log.
"Nej det är jag inte. " Hon såg sedan på honom.
"Då skulle jag ha förvandlats första månen vi sågs. Vi har umgåtts i vad blir det?" Hon funderade och nickade sedan.
"ett halvår?" Frågade hon osäkert.

"Vilken tur för mig då att du inte är en varulv."
Rion skrattade lite och tittade upp på månen. Nästan fullmåne. Vacker.
"Kom nu! Det är flera som vill dansa med dig, Alice!", det var Leo som ropade på dom. Rion vände sig om och såg mot Leo som hängde kvar vid dörröppningen och lutade sig framåt så att Alice och Rion skulle höra när han ropade på dom.
"Vi kommer!", svarade Rion och sneglade på Alice igen. "Nu är det bara sista svängen innan festen är över. Det ska du väl klara. Visst?", sa han lustigt och nickade mot Leos håll och gick därefter för henne mot slottet igen.

Hon ryckte till och såg över axeln. Hon ville inte dansa med någon annan. Skakade sedan på huvudet och såg på Rion.
"Jag trodde festen varade långt in på kvällen... Den kan knappast vara i närheten av midnatt." Sa hon och skakade på huvudet.
"Den är 7 eller 8 skulle jag tro." Hon gick efter honom.
"Om hertigen vill dansa rädda mig. Jag vill inte. Han ger mig kalla kårar."

"Hm, folk verkar vara danssugna. Det är väl inte så konstigt? Hertigen har hittat en bra orkester." Rion ryckte på axlarna och klev in i matsalen för att korsa rummet och kliva in i salongen där resten av gästerna med Hugo och Ivans sällskap var.
Han upptäckte hur gästerna minglade med varandra. Några dansade, andra tittade på. För en sekund kändes det som en normal fest. Men så blev han påmind om att så inte var fallet. Alice var ju här. Och hon var någon speciell.

Hon såg mot Leo och lade huvudet på sned och gick till en sittplats och slog sig ned. Hon ville inte dra mer uppmärksamhet till sig än vad hon behövdet. En blick mot klockan och sedan mot Rion igen. Han skulle rädda henne om hon bara ropade.

Hennes fötter gjorde ont och hon sjönk ner på pallen igen. Dans efter dans hade hon utstått och hon fläktade sitt ansikte med sin hand.
"Jag är så törstig. Vill gärna ha lite vatten." Viskade hon och en tjänare räckte henne en bägare och hon svepte innehållet. Hon skulle bara vila en minut och sedan dra sig tillbaka. Brydde sig inte om hon var oartig eller inte, hon var helt slutkörd.

"Hm? Törstig?" Hugo hade sett på när Alice svepte innehållet av bägaren. Han drog roat på ena mungipan. "Jag också.", erkände Hugo och låtsades sparka bort något från skon med tåspetsen i golvet. Han kände av stämningen. Han tittade ner i golvet och höjde sedan blicken och såg direkt på Alice. "Jag är glad att du är här, Alice. Du får mig att framstå som någon bättre än den jag är.", erkände han och tog ett steg närmare henne. "Låt mig hjälpa dig upp." Utan att vänta på svar tog han hennes hand och drog upp henne på fötter så att hon följde med. "En sista dans.", viskade han i hennes öra och rörde sig mot mitten av rummet.
Flera blickar for på Alice och Hugo. Rion såg också på, men han höll sig på avstånd. Han skulle inte agera om det inte var nödvändigt.
Musiken spelade en livlig melodi där de två svängde i takt till musiken. Hugo var skicklig på att dansa. De nästan flög fram över golvet. "Du är en naturbegåvning. Men det har du väl hört förut?" Han log igen och snurrade runt Alice innan han fångade henne i sina armar igen. "Jag säger det alla här tänker- Att du är något extra. Något speciellt." Han pausade och flyttade dem ett steg åt ena sidan. "Du må ha hemligheter för alla här. Men jag.. jag ser rakt igenom dig.", viskade han i hennes öra. "Skrämmer jag dig? Du behöver inte vara rädd. Bara glad.. att jag ser dig för den du är." Hugo lät säker på sin sak. "Och nu ska alla andra också få se det.", sa han. Och sedan följde något häpnadsväckande som fick alla i salongen att flämta högt, en del följt av skrik. Hugo hade med en kvick rörelse bitit tag om Alice i hennes hals och fångat hennes fall i sina armar. De sjönk ner till golvet.
Rion, följt av Ivan, var på snabba fötter fram till dom. Men Rion nådde henne inte, Ivan blockerade vägen. "Vad i helvete gör du?!", skrek Rion förskräckt. "Gå härifrån, Rion! Han dödar henne inte.", sa Ivan irriterat. Till vem irritationen var riktad åt framkom inte. "Nej! Han gör henne illa. Sluta!" Och överraskande nog gjorde Hugo det. Han löste sig från hans grepp och torkade bort blod med baksidan av sin hand. Han flämtade. Pupillerna vad vidgade och såg ut som stora klot i hans blick. "Ah, som jag trodde.." Ivan ryckte till. Vad pratade han om? "Nattens nyckel... Nattens.. NATTENS NYCKEL!", utropade han och ställde sig upp med händerna sträckta åt sidorna.
Rion såg sitt tillfälle och dök efter Alice för att plocka upp henne i sina armar. Leo, Maurice och Olivia som dykt upp när hon hört de förtvivlande skriken, följde efter Rion och flydde bort mot hennes rum.

Alice flyttade sin blick från bägaren till Hugo och sedan tillbaka till bägaren, hann inte ställa ifrån sig den innan han hade dragit upp henne på fötterna. Skramlet fick henne att kvida till och hennes skor ekade i salen. Det kändes som hennes hjärta slog med varje steg.
"Va?! Nej jag vill inte. Sir jag vill gå till min kammare! Jag är fruktansvärt trött och mina ben gör så fruktansvärt ont." sa hon men han verkade inte höra på. Greppet om hennes hand och midja var hårdare än de andra som hade dansat med henne under kvällen. Benen skrek efter vila och hon såg på honom med allt annat än glädje.
Denna dans var även mycket snabbare. Hon snubblade över fötterna och hon gjorde allt för att dra sig från honom. Naturbegåvning? Varför sa alla det till henne just nu? Hon såg på honom och hennes underläpp darrade, hon var livrädd. Hans röst fick henne att skaka v rädsla.
"Du vet inte vem jag är. Du kommer aldrig få reda på vem jag är" Viskade hon och blev för en sekund arg. Hur kunde han veta om detta?
Sen hände allt mycket snabbt. Hugo som bitit henne och fångat henne. Skriket kom aldrig från hennes läppar men hon kämpade så gått hon kunde. Vred sig men kände mer och mer hur svag hon blev. Rummet snurrade och när han hade släppt taget om henne blev allt svart. Hon kunde endast höra röster som de var långt bort. Sedan var hon borta.
Cecilia hade knappt hunnit reagera, det hade gått så fort och hon såg på Hugo. Hur mycket hade han druckit av henne?
Lottie tittade upp när de kom in i kammaren och hon blev blek.
"Vad har hänt?" Frågade hon förskräckt och såg på Rions ansikte.

"Hugo bet henne.", väste Rion ilsket och satte försiktigt ner Alice i hennes bädd. Olivia böjde sig över Alice för att se närmare. "L-lever hon?" Hon var rädd, hon visste ju vad vampyrer kunde göra, att bitas sådär. Men hon hade aldrig sett det själv. "Ja, hon lever.", svarade Maurice som visat sig vid hennes sida. Han iakttog Alice med ett ovanligt lugnt beteende. "Hämta något att badda hennes sår med.", sa han utan att slita blicken från betten i Alices hals. Rion flyttade undan en hårslinga som lagt sig över huden och dolt bitmärkena. Han skakade ogillande på huvudet.

Lottie var snabbt iväg för att hämta Maurices saker och kom snart tillbaka.
"Ska vi ta av krinolinen och kklänningen? Kanske skorna ska av med. jag menar hon kan inte sova i det där." Hon räckte över en ren handduk och höll skålen i sina händer.

Olivia var framme hos Lottie för att ta handduken och försiktigt blöta den i vattnet. "Låt mig hjälpa.", sa Olivia till Maurice. "Ja, här. Badda försiktigt.", förklarade Maurice och såg tillslut upp på Olivia som nickade och återvände till Alice. Så försiktigt hon kunde pressade hon den blöta handduken över betten och torkade bort blod. "Det ser ut som två sår.", konstaterade hon. "Ja, det ser ut så.", instämde Maurice och nickade. Han var fortfarande lika oberörd som tidigare.
"Lottie har rätt. Hon kan inte sova i det här. Rion, vi låter tjänarna ta av henne klänningen." Rion rätade på sig och backade undan för att ge Olivia och Lottie plats. "Okej, Lottie.", sa Olivia och lade ifrån sig skålen med vatten och handduken på sängbordet bredvid.