PRS Lupple & Medi

Hon kastade sig i hans famn och slöt ögonen. Såg upp på honom och smekte hans ansikte.
"Jag vet inte. Jag tror de hänger runt er." Hon såg sig om.
"Kan ni snälla lämna mig ifred? Jag måste få vara ensam en liten stund. Snälla." Hon såg på honom och sjönk nästan ihop.
"De gav sig iväg." Hon såg på honom.
"Du är så sval, det är underbart."

Han fångade henne och kramade henne hårt. Men inte för hårt.
"Jag vet. Bieffekt av ceremonin. Du har fått nån typ av kraft. Det kallas De Dödas ögon och våra offer kommer du kunna se." Sa han tyst.
"Jag är så ledsen." Viskade han och nickade sedan.
" Se de lyssnar." Sa han uppmuntrande och flinade sedan.
"Jag vet och du är så varm." Viskade han och pussade hennes huvud försiktigt.

Hon såg upp i hans ansikte och tårarna föll och hon kramade om honom.
"Älskade du." Hon höll honom intill sig och såg på honom och log mjukt.
"De dödas ögon?" Hon såg sedan ner.
"Jag ber om ursäkt om jag skällde på dig."

Han smekte bort hennes tårar och nickade.
"Tydligen kallas det så." Sa han tyst och skakade på huvudet.
"Åh det var inte du. Det var min mamma." Sa han tyst och smekte henne lätt över ryggen.
"Tror jag i alla fall." Sa han tyst och såg på henne.
" Be inte om ursäkt eller nått- det är inte du som gjort fel. " Sa han försiktigt och svalde hårt. Hon var frestande. Han drog sig bort från henne och slöt ögonen. Försökte fokusera.

Hon såg mot Tristan som sat och höll ett öga på dem och reste sig upp, lade sig i sängen och såg mot Dorian.
"Jag gjorde dig upprörd." Hon rörde vid korset och skakade sedan på huvudet.
"Jag vill inte att vi är ovänner. Jag vill att det ska vara som förut." Hon såg bedjande på Dorian.
"Att du kärleksfull sa att du älskade mig på ditt vis."

Dorian svalde hårt och skakade på huvudet.
" Du gjorde mig inte upprörd Willow." Sa han allvarligt, hon måste förstå detta.
Han såg hennes bedjande blick och vände bort blicken och svalde hårt.
"Jag vill inte vara ovän med dig heller. Men du måste ge mig tid. Tänkt dig att du ätit det godaste du någon ätit väldigt nyligen och det var så gott men du vet att du inte ska äta det för det är typ onyttigt men smaken är godare än nått annat. Så står det ett helt bord med det framför dig. Vad gör du Willow? Äter du eller går därifrån? I detta läge är du bordet med det mest fantastiska jag någonsin smakat. Du kan inte. " Sa han uppgivet och tappade tråden.
"Jag älskar dig Willow det är ingen fråga om det. För tillfället vill jag också ha en relation med ditt blod vilket jag inte kan så jag och ditt blod måste vänja oss av från varandra. " Sa han allvarligt. Försökte få henne att förstå. Det handlade inte om kärlek eller hat. Detta handlade om att hennes blod var inom räckhåll för honom och han visste inte ens om han ville stoppa sig själv.

Hon log emot honom och fnissade till och drog täcket upp till hakan och såg på honom.
"Jo jag förstår. Men är bord verkligen så gott? Jag trodde maten var det du menade." Hon log busigt och såg Tristan se på henne och log. Hon orkade iallafall vara busig nog.
"Dorian ska vi dansa när jag mår bättre?"

Dorian stirrade på henne när hon började fnissa. Det var något allvarligt fel med henne men han gillade det.
"Åh sluta tramsa. Det är verkligen jobbigt. " Mumlade han upprört men skrattade till, det där busiga leendet var ett av hennes bästa. Han älskade alla hennes leenden men det där var bland favoriterna.
"Dansa? Visst vi kan dansa men du är inte den enda som behöver bli bättre. " Sa han allvarligt och studerade henne en kort stund innan han vände bort blicken och fokuserade på något annat.

"Vi gör så här. Vi vilar upp oss båda. Du får ut och jaga och jag får vila upp mig. Jag tappade rätt mycket blod." Hon log svagt.
"Sen ska vi se film bara du och jag."

"Och jag." Tristan såg på Dorian med en vass blick.
"Ingen protest Dorian."

Dorian såg mot Willow och svalde hårt. Film bara de två? Vilka möjligheter han flinade till men hörde sedan Tristan och vände blicken dit och mötte hans vassa blick och han tyglade sig.
"Och Tristan. Vi tar med hela familjen." Log han och sa sedan i en underton "Underbar plan." Gav Tristan en kall blick.

" Vi ses." Sa han mot henne innan han hoppade ned från fönstret och började gå mot staden. Jaga. Nog skulle han jaga. Att det var dagtid kunde inte hjälpas. Han behövde människoblod. Och mycket av det.