Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Jag vet vad du menar", sade Johanna, "men vi får stå ut tills de andra mår bra. Sen kan vi sticka. Långt härifrån." Hon längtade redan, och hoppades att de andra skulle tillfriskna snabbt. Eller snarare: att Finnick skulle tillfriskna snabbt. För Cato mådde ju fysiskt bra. Han var bara deprimerad. Precis som alla andra.

Thalia nickar och lutade sig mot Johannas axel, "Jag, hoppas det. Att han blir frisk snart." säger Thalia med en suck, för hon orkade verkligen inte med detta, hon kände sig instängd och övervakad. Och hon fick bara panikattacker av det hela och då ville de bara ge henne lugnande som hon ville bli fri från.

Johanna nickade, hon hoppades det också. Hon var rädd att hon också skulle börja ha någon sådan panikattack därinne. Inte på grund av läkarna eller så, utan på grund av att det var Snows hus. Och hon ville helst bara bränna upp den.

"Jag fattar inte, läkarna får mig i panik. Det är inte min mening att slåss." säger Thalia nästan skamset eftersom hon skäms över vad hon gjort även om hon inte gjorde det med mening. "Det är precis som att vara tillbaka till rummet du vet." säger Thalia menande och menar då de fick elchockerna, det som troligtvis hade denna verkan på sig.

Johanna nickar. "Jag förstår vad du menar", muttrar hon. Det var samma sak med henne själv. Det kändes som om någon skulle ta tag i henne och dränka henne så fort hon rörde vatten.

"Vi kanske bör gå in snart." säger Thalia menande och nickar mot ett par moln som kommer mot huvudstaden. Regnmoln, vad Thalia tycker härliga regnmoln som hon gärna stannat ute för att möta, men för Johannas skull kanske de borde gå in.

"Snart. En stund till bara", sade Johanna och blundade. Hon försökte föreställa sig distrikt 7, så som det varit när hon för första gången lämnat det. Hon ville inte tänka på de kommande regnmolnen.

Thalia nickar och lägger sig åter på gräset, "Du bestämer." ler hon och sluter ögonen för att bara vara här och nu, vara ute.

Det tar kanske tio minuter innan hon känner något kallt träffa hennes högra arm. Sedan en gång till i ansiktet. Innan hon vet ordet av det så spöregnar det. Andningen snabbas upp och hon gör allt för att inte skrika rakt ut av rädsla. Snabbt reser hon sig upp och ser plågat på Thalia, för att be henne om att följa med in. Men hon får inte fram något ljud.

"Vi går." var det enda Thalia sa och var snabbt och smidigt upp på fötter. Själv hade hon velat stanna kvar men att se Johanna sådan gjorde valet enkelt då hon visste själv hur hon plågades i sjukhusets salar. Hon tar tag i Johannas hand som för att ge henne stöd och de springer in.