Hemligheter kan inte gömmas för alltid

jaaaaa

JÄttebra!

Cassia Lestrange


William hade fel. Joseph straffade mig aldrig för mitt rymningsförsök. Men när jag nämnde det för William vägrade han att möta min blick och mumlade bara något osammanhängande till svar. Jag visste att William dolde något för mig. Det var någonting som han inte berättade.
”Hur många personer tillhör Josephs flock?” frågade jag William när vi gick genom lägret.
”Det kan jag inte berätta för dig.” sa han och hans tonfall fick mig att förstå att det inte var meningen att jag skulle fråga något mer.
”Vart är vi på väg?” frågade jag istället. William pekade framåt. Först förstod jag inte vad det var han pekade på men sen insåg jag vad det var. Det var en träningsanläggning. Flera varulvar slogs med varandra men jag lade också märke till att de inte använde några klor eller tänder. De tränade helt enkelt bara. Men vad var det för någonting de tränade inför? Det fanns några personer som inte var i varulvsform. Det såg ut som om de tränade med vapen från medeltiden. Några fäktades, andra kastade kniv och några sköt med pilbåge. Men jag såg ingen som använde en trollstav.
”Vad gör vi här?” frågade jag trots att det var ganska uppenbart. William log för en gångs skull, men inte åt mig. En ung kvinna kom springandes mot oss. Hon höll ett svärd i ena handen och vinkade åt William med den andra. Kvinnan hade blont hår i en fläta som hängde ner på ryggen.
”Du brukar ju aldrig träna här med oss andra, Will!” utbrast kvinnan och stannade framför oss. ”Men du trivs ju bäst i skogen.” fortsatte hon innan William han svara.
”Jag måste lära den här nybörjaren hur man slåss. Order från Joseph.” sa Will och log mot kvinnan. Kvinnan tittade först nu på mig som om hon inte hade sett mig. Det var något i sättet som hon tittade på mig som fick mig att rysa till.
”Jag är Zé, men Will har väl redan berättat om mig.” sa hon överdrivet glatt.
”Nej tyvärr. Han måste ha glömt det.” mumlade jag. William ryckte bara på axlarna och började dra med mig mot pilkastningen. Jag tittade bakåt och såg hur Zé stod kvar och följde oss med blicken.
”Så hur ofta brukar du träna?” frågade William som började ta fram knivar ur en ställning som var full av massa olika sorters knivar. Han valde ut en kniv som såg väldigt tråkig ut.
”År du säker på att den här kniven är vass?” frågade jag retsamt. William svarade inte utan drog med mig till ett träd.
”Du svarade inte på min fråga. Hur ofta brukar du träna?” frågade han igen. Jag tittade ner i marken och undvek att möta hans blick.
”Jag är inte särskilt atletisk. Ärligt talat är det tråkigaste jag vet att träna.” mumlade jag. Till min förvåning började William skratta.
”Det här ska bli roligt.” sa han när han äntligen hade slutat skratta. Jag bestämde mig inte ens fråga vad han menade med det där. Han sträckte fram kniven till mig och jag tog emot den.
”Katsa kniven på trädets stam.” sa han och pekade på trädet som stod närmast. Jag gav honom en kort blick innan jag kastade kniven. Till min besvikelse kom den inte ens fram till trädet. Men det verkade roa William för han började skratta ännu högre.

Äntligen! Superbra ♥

jättebra!

Ja!
Jag har väntat jättelänge på att du ska skriva och nu kom det äntligen^^

Lovely!!! ♥

Awsomebra!!!!

Love ♥♥♥♥♥♥♥♥
Du skriver awesome!