Skriva av sig-tråden

Kom just ut på facebook för en i mitt kollektiv. OMG OMG OMG. Kommer inte våga visa mig ute i huset idag D:

Ibland tror jag att jag skulle må så mycket bättre utan min familj, samtidigt som jag är rädd att lämna den. Men jag hoppas att det blir snart.

Är så otroligt jäkla glad över att jag har min fandom ♥ Utan den hade jag fan aldrig överlevt ♥ Älskar den!!

Jag har drömt om min killkompis flera nätter i rad nu.

Att vi, jag och min familj, bodde i en del av en fantastiskt vacker urskog, och att vår vän bodde i den andra delen av skogen.. Båda hade vi ett litet hus, båda hade vi djur (som höns och kaniner) och både hade vi en varsin rik trädgård full av grödor..
Och hela tiden vandrade vi genom skogen, fram och tillbaka till varandra.

Som jag önskar att det hade varit verklighet..

Hatar att hamna i konflikter med folk vart jag än vänder mig. Borde väva en liten silkeskokong och bo där.

FANFANFANFANFAN.

Jag har så ONT vad jag än gör och jag har ingen aning om varför

Vad ska man göra när man är helt förstörd? Hjärtat krossat. Vet inte vem man är längre.
Och man inte har någon att vända sig till?

Om en viss person bara kunde sluta lägga sig i mitt liv...
hen vet om att jag inte tycker om när hen ska ta ''saken i egna händer'' och fixa fram svaren som jag undrar hos vissa personer och lägga sig i ALLT så skulle jag vara tacksam -_______-

Det är så mycket som händer.
Det har alltid varit så mycket som händer.
Ibland har jag på fullaste allvar funderat över om det kan vara så att vår familj är under förbannelse eller något, för vi har aldrig haft ett enda ögonblick av total frid..

Men under den senaste tiden har jag börjat känna just det - frid. I själen, här innanför.. Hur oron släpper, hur jag lär mig att leva för dagen.. och trots att det är så mycket skit, rent ut sagt, så mår jag ändå väldigt bra.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna dåligt samvete för det. Jag känner dåligt samvete för att jag mår bra. Det är helt befängt, jag är fullt medveten om det, och jag vet även att jag inte borde tänka så.
Men min familj (som jag växte upp hos) får ständigt nya motgångar - är det inte mamma, så är det min bror. Är det inte min bror, så är det min syster. Eller min andra syster eller min andra bror eller också är det jag, själv.
Det känns som om.. jag vet inte.. Jag känner mig så lycklig över faktumet att jag äntligen faktiskt känner mig lycklig - samtidigt som jag känner mig hemsk som ens kan känna ett uns lycka när mina familjemedlemmar har de problem de har..