The cold in our bodies [PRS]

"Det lät som så...." Sa hon och blickade på honom med ett svagt leende på läpparna och såg sedan på Cecilia.
Sedan såg hon mot Rion igen och nickade.
"Jag var nog hungrigare än jag trodde." Sa hon lågt och hon rodnade en smula.

"Ursäkta mig.." Det var en man som satt vid Cecilias ena sida och han log varmt mot henne.
"Hur hamnade ni hos Ivan? Jag menar... Se på dig, underbart vacker...." Han log ömt.

"Vad bra att du får äta nu då." Rion höjde blicken och kikade på dem andra runt borden. Folk smakade av maten och diskuterade artigt, skämtsamt och trevligt mellan varandra. De flesta här verkade känna varandra. Rion kände igen några av ansikten. Gästerna var också vänner och bekanta till Ivan.
Han smakade på maten och kikade mot Alice igen. "Det verkar bli en stjärnklar kväll. Vi kanske kunde gå en vända i slottsparken sedan, om du vill?", föreslog Rion.

"Det är om jag får. Det verkar som jag inte får..." Hon sneglade mot Hugo och skakade på huvudet.
"Imorgon." Sa hon och försökte le. Hon skulle vara långt borta redan innan många var vakna.

Middagen rullade på. Några kastade nyfikna blickar på Alice. Och Rion såg någon ta mod till sig att gå fram till henne, men Rion avfärdade dem med en varnande blick. Han hade mest ögonen på Tristan, ifall han försökte göra något, men han verkade hålla sig i skinnet.
"Mätta och belåtna?" Hugo hade rest sig och talade högt till sällskapet så att alla skulle höra honom. Han fick något mummel och skratt till svar. "Vad vore en fest utan dans? Vi har bara haft första dansen." Han nickade åt Alice och Rions håll och såg ut över de andra igen. "..Festen fortsätter i salongen, mina vänner. Maestro!" Hugo gav tecken till dirigenten och styrde den lilla orkestern till att spela en uppmuntrande glad melodi för gästerna.
Rion ställde sig upp ur stolen när de andra började röra sig till salongen. "Vill du gå med mig?", frågade Rion Alice.

Alice hade ätit sig mätt och reste sig igen. Tog hans arm och nickade.
"Kommer du jaga bort alla som vill dansa med mig?" Frågade hon och blickade upp på honom och skakade på huvudet.
"Ivan skulle inte gilla det och Hugo skulle verkligen inte gilla det. Festen är för mig väl?" Frågade hon och hon såg på honom.
"Så många vill säkert dansa med mig."

"Det är ingen fara. Det är bara dans.", sa Rion och lät säker på sina ord.
"Kom, lite frisk luft gör dig gott." Han nickade mot utgången till slottsgården. Den låg i rygg med Alices plats vid bordet. De kunde lätt smita ut en sväng utan oönskad uppmärksamhet på sig.
Han erbjöd henne sin hand och ledde henne ut genom utgången. De möttes av en frisk vindpust och sedan följt av doften av blomster i kvällsluften. "Det är vackert här. Det får man ändå ge hertigen.", erkände Rion och kikade på Alice innan han blickade ut över trädgården.

Hon höll hans arm och gick tyst för att inte upptäckas. Men hon trodde de skulle upptäckas rätt fort. Hon var ju den enda som bar en sådan vacker klänning. Vinden fick henne att huttra till och hon drog in djupa andetag.
"Ja det är en sak. Jag älskar doften av blommor. Det är något som aldrig kommer att försvinna." Hon såg sig om och kunde höra skratt från ett öppet fönster och hon började att gå.
"Så vad tror du festen är till för mer än att visa upp mig?"

"Behöver det finnas någon fler anledning?", började Rion men ångrade genast sitt svar. Det var inte tillfälle för skämt. Hans leende svalnade och en fundersam rynka syntes i Rions panna. "Hm. De flesta här är vampyrer. Alla vi har upptäckt att det är något särskilt med dig. Han vill säkert skryta för att du är hos honom nu. Och Hugo, jag menar hertigen, han är listig. Han vet något. Akta dig bara.", sa han och var inte säker på att det var tillräckligt med svar för henne. De började gå efter de lagda stenplattorna som gick som en bana genom trädgården.

Alice gav honom en blick men skakade sedan på huvudet.
"Hur vet du att de flesta är vampyrer? Är det någon speciall doft ni har?" Frågade hon och började att gå sakta.
"Jag ska akta mig. Jag är inte dum. " Hon blickade mot himlen och suckade.
"Det är fullmåne imorgon." Viskade hon sorgset.

"Nä, jag känner igen dom flesta. Och hertigen umgås för det mesta med vampyrer. Det är inte många människor han litar på." Rion log snett mot Alice och iakttog henne. Han lade huvudet en aning på sned och funderade på vad som försiggick i hennes huvud. Månen? Vad hade den med henne att göra? Han gav det ljusa klotet i himlen en hastig blick innan han såg tillbaka på Alice. Som om han blivit klokare. Det hade han inte. "Månen? Är du en varulv?", sa han skämtsamt och log lite roat. Han ville inte gå för långt och förolämpa henne. Bara lätta upp stämningen en aning.