Pirates! PRS Medi & Vidomina

Cun såg på mannen, varelsen och såg sedan mot Kiliah..
"Jag ber om ursäkt. Vi visste inte att ni höll den här amuletten. Vi gjorde om vi bled tillsagda och vi tog oss hit så fort som ni ville. Vad vill ni mer ha?" Han ställde fram kistan och öppnade den.
"Jag har här saker som kan sätta er i smaken. Snälla lämna tillbaka barnet."

Ethan bestämde sig och satte fart mot mannen som höll i Sammi. Mannen verkade inte uppmärksamma honom först han befann sig bara några meter ifrån. Han blickade då åt hans håll och höjde en hand mot hans håll för att stoppa Ethan. Ethan kände som att han rusade rakt in i vägg, trots att ingen fanns där. Han föll baklänges ner på den steniga marken och svor högt av smärtan, men kanske mest för att han var så nära Sammi nu. "Sammi! Ge honom hit! Ge honom tillbaka!"
Mannen verkade inte intresserad av Ethans ord. Mer av kistan. "Visa mig.", sa mannen och kikade på Sammi som tillslut verkat sluta gråta. Mannen placerade honom på samma stenplätt och började långsamt röra sig närmare Cun och de andra för att se närmare på kistan.

Cun såg förskräckt upp på Ethan men han höll sig, svalde hårt och sjönk ner på knä. Försiktigt satte han ner kistan och öppnade kistan. Det var gnistrande ädelstenar, guld och smycken av alla dess slag.
"Jag har även den finaste rom man kan tänka sig." Han visade flaskan.
"Ni får även tillbaka ert smycke."

När mannen närmade sig var John säker på att han skulle få tillfälle att anfalla honom. Men så stannade han. När Cun nämnt hans smycke. "Oh. Ja.", sa han långsamt och verkade le, men det fick honom mest att se mer kusligare ut. "Visa mig smycket."
John kollade mot Ethan som hade kommit upp på fötter igen. På något sätt verkade mannen blockerat vägen för Sammi. Ethan kom inte förbi. Sammi låg kvar på sin plats och verkade lägga sig tillrätta för att sluta ögonen. Ethan kunde inte förstå hans beteende. Sammi var så förvånansvärt lugn.

Cun plockade upp smycket ur tycket och räckte honom det.
"Vi ber så hemskt mycket om ursäkt. Vi visste inte och vi vill inget hellre än att be om ursäkt." Han såg mot John.
"Eller hur kapten?" Han spände ögonen i honom.

John såg mot Cun och nickade men bara för att snabbt se tillbaka på mannen igen. "Vem är du?", frågade John och mannen som så törstigt kollade på smycket Cun höll upp för honom vände blicken för att se på John. "Mitt namn är Zydar." John flämtade igen när deras blickar möttes. "Jag är inte härifrån." John svalde osäkert, men försökte hålla sig lugn för sin egen och alla andras skull. "Zydar. Vi ber om ursäkt. Vi.. Jag visste inte bättre.", sa han. Zydar verkade inte höra på. Han sträckte sig gamla hand mot smycket i Cuns grepp och drog det till sig. Från sin rock stack han ner en knotig hand för att plocka upp ett likadant smycke. De tillhörde varandra. Kompletterade varandra.
Zydar log sådär kusligt igen och John ryste till av det. Alla hans rörelser, hans sätt att vara, skvallrade om att han inte tillhörde den här världen. Det var skrämmande på något sätt.
Så förde han smyckena mot varandra. Ett klick hördes när guld mötte guld. Sedan gick det fort. Zydar brast ut i skratt, som om hans galenskaper tillslut kommit ikapp honom. Han tappade huvudet bakåt så att huvan avslöjade hans kala skalle.. med horn? John flämtade igen. Vad för slags spöke var han? Zydar blickade på smyckena igen. "ÄntligEEEEEEEEN!" Ett ljus sken om honom, för att blända de andra. John höjde en hand för att skugga blicken sin. När ljuset tog över och inte längre Zydar syntes till verkade marken skaka och väggarna mullra. Sedan försvann ljuset och kvar stod de med kistan och de andra presenter Cun tagit med sig till spöket. Zydar var borta. Med smycket.
"Sammi!", ropade Ethan igen och satte fart för att äntligen få plocka upp sin son i sina armar.

Cun suckade och sjönk ihop. Han skakade kraftigt och han tog sig upp på benen. Han skulle lämna sakerna kvar eftersom det ar en gåva och han såg på John.
"Gör aldrig om detta. Detta va det dummaste du gjort." Han såg på Kiliah och smekte hennes kind.
"Sammi är räddad. " Viskade han och såg över axeln.
"Vi borde ge oss av genast. Lämna skatten kvar."

De andra riktade sina vapen mot Cun av hans kommentar om John, men John hejdade de. "Lägg ner. Cun har rätt. Jag agerade dåraktigt." Han borstade bort smuts från sina kläder och vinkade till sig Ethan som höll Sammi i sitt grepp. "Kom, låt oss lämna denna djävulshåla."
Ethan nickade och gick före de ut från skattgömman.

Cun började leda Kiliah ut och han såg på henne.
"Jag ska göra en blandning åt dig så du får sova. Du ser sliten ut. Han log mjukt och smekte henne över ryggen.
"Men Sammi är tillbaka." Han såg ett svagt leende och hon vände blicken mot Ethan.

De gick ut samma väg som de lämnat grottan vid deras senaste vistelse. De rörde sig över stranden mot deras skepp. John påmindes igen om att ingen av lokalborna hade lagt märke till de. Det skrämde honom en aning. John försökte lugna sig, pulsen i honom rusade än. Han gick fram till Ethan för att se ner på Sammi som verkade glad över att se sin far. John pustade ut. Vad som hänt mellan Sammi och Zydar verkade inte gjort någon skada på Sammi. Möjligtvis behövde han ett bad. Han var fläckig av sot i ansiktet. "Sammi.." John sträckte ett pekfinger åt hans håll så att Sammi greppade tag om det.
De gick på skeppet igen.