PRS Lupple & Medi

Hon såg på en plats i rummet och såg sedan bort.
"Du gjorde henne upprörd." Hon lade handen mot hjärtat och flämtade till och vacklade innan Tristan fångade upp henne.
"Dorian vad är det du håller på med?!" Willows stämma var klar och hon reste sig.
"Du skadar den här unga flickan och mig. Jag vill att du växer upp! Jag är din mor och jag älskar dig. Minns det en gång hade Du kan förlora allt igen." Hon slöt ögonen igen och vacklade till innan hon föll in i Tristans famn.

Dorian försökte kasta sig in genom fönstret för att hjälpa Willow men barriären var där. Han såg Tristan fånga upp henne och hörde sedan orden.
Det var oerhört skrämmande.
Han kröp ihop till att bli så liten han kunde och slöt ögonen hårt och la händerna för öronen.
"Förlåt." Viskade han och han visste att om han hade kunnat så skulle han ha gråtit.
Lucifer skulle vara här för han ville ha Willow, han ville ha familjen. Dorian kunde uppenbarligen inte hantera Lucifer men han kunde inte heller lämna. Att döda honom var inte ens ett alternativ.
Döda sig själv? Det var en tanke.

"Dorian." Willow öppnade ögonen och såg på honom.
"Dorian älskade." Hon försökte ta sig till honom men Tristan höll i henne.
"Jag älskar dig." Viskade hon och började att gråta.
"Vad gjorde jag för att få dig så ledsen?" Hon leddes tillbaka till sängen och Tristan stoppade ner henne och kysste hennes panna.

Dorian hörde henne men kunde inte förmå sig att svara utan satt bara där i oerhört dåligt skick. Tusentals minnen snurrade både bra och dåliga och de var i konflikt med varandra varje litet minne. Och han kunde inte stoppa det eller kontrollera det.

Lathan hade snart sprungit in i rummet men såg att Willow var säker men upprörd och Dorian verkade helt ha låst sig. Han studerade dem båda.
" Ta hand om Willow." Sa Lathan till Tristan i en lugn röst medan han klättrade ut genom fönstret och fick med sig Dorian där ifrån.

"Hon har somnat far." han satte sig och höll hennes hand och såg över axeln och smekte hennes kind.
"Såja." Viskade Tristan och sjöng tyst.

Lathan nickade sakta. "Okej." Sa han tyst medan han gick med Dorian in till skogen. In till skuggan och Dorian satte sig slappt ned på marken.

Lathan studerade honom, försökte få kontakt. Och självklart hörde Dorian allting men kunde inte förmå sig att svara.
Han försökte säga saker som skulle göra honom upprörd, arg, ledsen, rädd. Han försökte även förklara att Willow var i fara men Dorian bara satt, tittade mot ingenting. Försökte stoppa tankeflödet, försökte stoppa minnena från att rusa. Försökte hålla fast i ett minne och bara fokusera på det men det var som om de gled ur hans grepp varje gång.

Tristan vakade över henne och smekte henne lätt över pannan och suckade. SDorian din klantskalle.

"Dorian." Willow öppnade munnen och vände sig i sängen och suckade.
"Dorian snälla kom tillbaka." Rösten var klen och man hörde sorgen.

" Det är inte rätt tillfälle att gå vilse i dina minnen nu Dorian." Viskade Lathan oroligt och såg på honom. Han hörde Willow även om det var väldigt lågt och en bit bort.

Dorian greppade tag i Willows röst med all sin viljestyrka då även han hade hört det. Och hennes röst var det han behövde för att kunna fokusera på henne och minnena med henne och börja finna tillbaka.
Det tog inte lång stund när han väl börjat utan var snart på fötter igen och sprang tillbaka till hennes fönster och satte sig även om han inte kom in.

Hon vred sig om i sängen och sträckte ut handen och greppade i Tristans hand och kramade den hårt och drog efter andan och skrek till. Hon satte sig upp och såg på Tristan.
"Tristan." Hon såg genast bort och slöt ögonen. Viskade tyst.
"Dorian Vinther och såg mot fönstret.
"Jag är så rädd av allt jag kan se nu.

Dorian såg på henne när hon vaknade med ett ryck och ett skrik och han tryckte sig hårt mot barriären.
"Hej schyy." Viskade han mot henne i ett försök att vara lugnande.
" Be dem gå iväg. Okej? Be dem bestämt men respektfullt." Föreslog han. De borde ju kunna lyssna på hennes önskan.