prs yehet & kkaebsong

Med en nick sätter Joshua sig upp, låter blicken vila på Zihao innan han lämnar en liten, kort kyss på sjuttonåringens läppar.
"Visst, dags att gå upp för alla trappor igen." Påpekar gryffindoreleven i ett försök att låta glad av faktumet. Dock är det nog bra om de för lite skolarbete gjort. "Absolut."

I samma sekund som Joshuas läppar kom i kontakt med sjuttonåringens egna, kom han på helt andra tankar. Helt plötsligt lät uggletornet och skolarbete inte alls som en speciellt bra idé längre.
”Eller”, började Zihao trevande och drog gryffindoreleven till sig. ”Så kan vi stanna här ett tag och vara olydiga”, fortsatte han och gnagde sig själv löst i underläppen. Det lät absolut inte som en dum idé. Däremot kanske det inte var det smartaste valet när allt kom omkring.

Om Joshua nu ska vara helt ärlig låter idén något hysteriskt frestande. Visst behöver de plugga, och skicka iväg ugglan. Men visst kan de göra det lite senare? Klockan är inte alls mycket och de har hela dagen på sig. Jo, när slytherineleven drar sextonåringen intill sig är han helt förlorad.
"Ett litet tag kan ju inte skada," påpekar Joshua i låg stämma.

”Nej, det kan det verkligen inte”, instämde Zihao och drog ner Joshua över sig, pressade försiktigt läpparna mot den yngres. ”Alltså vi är på riktigt patetiska”, mumlade han med ett nöjt leende på läpparna innan han återgick till den underbara kyssen. Jo, de var minst sagt patetiska - kunde inte ens gå knappt en timme utan att börja klänga på varandra. I framtiden var de nog, båda två, tvungna att jobba på det. Men det var i framtiden, för just i den stunden var allt han kunde tänka på hur gärna han ville stanna där i sängen resten av dagen.

Händerna finner sin väg upp mot Zihaos axlar där fingrarna stannar och pillar förstrött med de mörka lockarna. Läpparna är som gjorda för varandra, hur ska Joshua kunna motstå det? Unga och dumma, som man brukar säga. Även om sextonåringen inte anser att någon av dem är särskilt dumt helt generellt, så är de definitivt det nu.
"Äsch, vi har tid att jobba på det." Försäkrar gryffindoreleven o h återgår gladeligen till kyssen.

Jovisst, de hade all tid i världen att jobba på det då de bara var sjutton respektive sexton år gamla. Sedan kunde man ju börja diskutera om det där lilla simpla faktumet angående när de faktiskt tänkte börja trilskas med problemet. Zihaos händer letade sig till bak mot Joshuas rygg, vilket var en farlig plats. Hur många gånger hade han inte lyckats förstöra gryffindorelevens tröjor? Svaret var: defintivt alldeles för många. Däremot orkade han inte bry sig, utan lät istället läpparna fortsätta med sin lilla dans över den andres.

Kanske det varit en dålig idé att påbörja detta, då det blir så himlans svårt för Joshua att dra sig undan. Svårare för varje sekund. Ett leende stryker sig över läpparna av den andres närhet det är nästintill beroendeframkallande.
"Vi kanske borde röra på oss.. annars kommer vi definitivt inte komma upp." Viskar han aningen besviket men lite disciplin måste de ha, även om de nu måste tvinga fram det.

Sextonåringen hade rätt. Det var betydligt bättre att de kom iväg än att de stannade ihoptrasslade på sängen resten av dagen. De hade ju trots allt ett ärende att genomföra samt en massa plugg att ta igen. Nu uppskattade Zihao visserligen inte någon av dessa aktiviteter, men han visste mycket väl att de var tvungna att bli omhändertagna.
”Det borde vi verkligen”, mumlade han instämmer, även om han mer än gärna återgått till att halvt om halvt attackera den andres läppar. ”Vi tar tag i brevet först va?”

Joshua nästintill ångrar sig för att ha kommit med idén, att ligga kvar här med Zihao precis bredvid sig låter så frestande. Men om de väntar kommer det bara bli ännu svårare.
"Brevet först, sen studera." Sextonåringen gör en liten mental lista så att han inte ska glömma bort detta, eller bli förlorad i den andres närhet igen.

”Brevet först, sedan ska du studera och jag ska åtminstone försöka”, rättade Zihao med en grimas. Han lirkade in sin hand i Joshuas och flätade ihop deras fingrar innan benen började föra dem framåt. Att plugga hade aldrig varit hans grej, absolut inte. Den största anledningen var väl att språket var ett hinder. Självfallet kunde han läsa på engelska, men ibland rörde orden ihop sig och hjärnan låste sig. Hade det inte varit på det viset så hade kanske betygen varit åtminstone lite bättre.