Skriva av sig-tråden

Oh yah. Jag vill berätta för henne hur jag känner och så men tänk om hon är hetero? Hon kanske känner sig obekväm med att jag gillar henne? TÄÄÄNK OM JAG ÄVENTYRAR VÅR VÄNSKAP?

Ogillar såna tankar ;___;

Om ni är tillräckligt bra vänner så tror jag att hon skulle bli glad över att du berättar, även om hon inte känner det samma. Det kanske blir akward, men som sagt var tror jag att det är bäst om du får det ur dig så du slipper gå & grubbla. För visst var det en vän som är helt okej med hbt-personer?

Nu skall jag äta middag, (och träffa honom igen, pust...XD) men sedan skall jag skriva en fin uggla till dig ser du

Jag tror du måste ''neutralisera'' din kärlek.
Alltså det enda sätten att komma över en olycklig kärlek är att hitta en annan.

Jag vet att hon är okej med hbt-personer annars så skulle vi inte vara så nära vänner. Men jag vet att hennes föräldrar är njaa med hbt. Hon pratar inte ofta om det. Men jag ska försöka. Tack! ♥

Läste precis en text som beskriver exakt hur jag känner, och tänker därför skriva exakt hur jag känner mig.

Nästan tretton år. Jag mår bra. Jag brukar tänka, ofta varje dag. Jag mår faktiskt bra. Det är inte som förut, när jag inte kunde vara med någon, prata med någon utan att börja gråta.
Jag känner att den är på väg.
Det var ungefär åtta månader sedan, det var på riktigt.

Det var skönt att tänka att jag mår bra, och jag hade börjat tro på det. Jag trodde faktiskt att jag mådde helt bra.
Det var en lögn.

Jag har ett självförtroende och självkänsla, som jag bara har i skolan och med vänner.
Men hemma, helt ensam sådär på kvällen, är det som om det aldrig funnits:
Jag tänker hela tiden på om jag kanske skulle ha lite mer vänner, visst, jag har ganska många, men de känns inte riktigt äkta, om jag bara var lite finare och smalare.
De flesta säger att det passar mig, att jag är "normalt kurvig."
Jag tror inte på dem.
De säger att jag är snygg, och perfekt.
Jag tänker alltid 'nej, sluta ljug. Vi vet båda två att det inte är sant. du driver bara med mig'
Men, jag mumlade ett tack och tittade ner i marken.
Det borde vara så lätt att ta emot komplimanger, och sådant, men det är det inte.
Jag var inte såhär utseendefixerad förut, då trodde jag att alla ville vara kompis med de som har fint ansikte.

Jag brukade skriva ner att jag var duktig, och vad jag gillade med mig själv, när jag inte mådde bra.

Det funkar inte längre, även om jag själv tycker att man inte borde välja vänner efter utseende, för jag menar, jag gör ju inte det.
Jag går efter personligheten, eftersom jag vet hur det känns.
Ibland känns det som att vissa inte vill lära känna mig, pågrund av att jag inte har ett perfekt utseende..

Jag bytte klass, och det blev genast mycket bättre nu när vi började i höst.
Jag har massa vänner i den här nya klassen, tror jag, och alla accepterar varandra.
De går inte direkt efter status och utseende.

Jag kommer ihåg när jag sa till mamma att jag skulle bli vegetarian, och då sa hon: Är det bara för att du vill bli smalare?"
Som om hon såg helt igenom mig.
Inte på ett elakt sätt, men jag blev ställd, och stammade fram att ja, jo... nej, för djuren och det...
Klokt svar, men frågan fick mig att tänka.
Ser jag verkligen så... osäker ut?

Och inte blev det bättre att han skrek : Hej tjockis, vart har du din smala bror idag då?"
över hela skolan.
Om blickar kunde döda, skulle han vara död flera gånger om.

Det var då allt började, på riktigt.
Fixeringen vid min kropp blev större, och jag ville svälta, och ville verkligen se ut som de andra fina människorna.
Det var bara mig som det var fel på.
Jag tänker varje dag, på om folk skulle se på mig annorlunda.
Jag är inte säker på att det är en ätstörning, och har läst en massa om hur man söker hjälp och så...
Men jag har inte vågat prata med någon, eftersom jag kommer ihåg när jag och en "kompis" läste en tidning, där det stod: "Hur du vet att din kompis har en ätstörning, och vad du ska göra" eller liknande.
Hon sa: varför ska jag bry mig om kompisar har ätstörning? det är deras problem isåfall."
Det fick mig att bli ännu försiktigare med mitt 'problem'.
Ingen vet om det än.
Jag tränar inte ofta, kanske en / två gånger i veckan och äter inte speciellt mycket, men inte heller för lite.
Jag vill/behöver inte prata med någon, eftersom jag tror att de kommer säga: Det är bra, du måste verkligen få bort de där kilona.
Men igentligen vet jag inte. Det går över, intalar jag mig själv.
Men jag är inte säker på att det gör det.
För det sitter i huvudet.
Och i vissa personers dömande blickar.

candycookie: mitt huvud är fullt med suddiga ord till dig, men det enda som jag ser tydligt är:
Du är bra som du är! Det är insidan som räknas, utsidan är bara som omslaget på en bok, säger inte så mycket om boken (personen) i sig.

Dagens H A T A:

Mensvärk.

är det normalt att vara lite rädd att släppa taget om sin barndom?
jag vill inte släppa taget om mina leksaker, fastän jag aldrig använder dom..
är jag rädd för att växa upp, helt enkelt?
jag pratade med mamma snabbt, och hon sa att jag inte behövde vara rädd eller slänga något än. och tur det, jag vill inte fastän jag inte brukar leka med dom.

Okej , nu har jag lust att skriva av mig idag för att få bort den där ''jag-är-ful-känslan''

Idag så gick jag och min pappa för att köpa jacka. Okej , ni kanske inte förstår vilken jävla helvete det var och hur ironiskt att just jackor hade orsakat det.

Det är INGEN av jackorna passar mig och fick mig se ut som en förvuxen unge.
Jag är ganska kort och blir jämt påmint av mina vänner som är så jävla långa. Sen kommer lilla jag som ska föreställa en ''8:a''.
USch!
Har så jävla lust att skrika och få värsta utbrotten men jag vill inte folk ska tro jag är knäpp.
Inga av jackorna passade mig : den fick mig att se tjock eller gammal ut. Inga jackorna passar min stil och jag behöver seriöst det. Sen blir det inte bättre när min pappa kommer med sina korkade komentarer och jämför mig med andra ''normla'' tjejer.
- Den där jackan är för killar!
- Den är för kort!
Att han hela tiden försöker styra upp mig att klä mig som en tjej. Det fanns en jacka som jag absolut diggade och passade mig. Men jag fick tydligen inte köpa den för den är för ''killar'' bara för det fanns en sylt med en kille på ovanför den. Sen 10 minuter senare ser jag 3 tjejer med just den jackan.

Sen har jag lust att skrika åt honom :
- Okej jag fattar , du önskar du aldrig fick mig eller hur?
Det märks så jävla när man ser på hans blick och sen försöker trösta mig medan man vet att han är missnöjd.
JAG vill inte bli tröstad!
JAG vill inte ha den fula jackan!
JAG vill bara bli accepterad!