Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna nickar. Sedan vänder hon sig emot dem andra.
"Hon måste ut. Hon kommer få sådana här anfall flera gånger om hon inte får gå ut. Jag följer med henne, om ni inte litar på henne. Ni kan skicka med en vårdare om ni vill, men om hon skulle sticka så skulle den personen inte ha en chans", sade Johanna. Vårdarna nickade. Förhoppningsvis kunde Thalia få gå ut. På riktigt och inte bara på taket.

"Följ med henne, ni får lov att gå ut." sa överläkaren men gav Johanna ett varnande ögonkast att inte försvinna därifrån. Och Thalia mer eller mindre brutalt rycker upp dörren och knuffar undan dem som är i vägen allt för att få komma ut. Kom hon inte ut skulle hon som sagt bli ännu äldre.

"Tack", sade Johanna med ett leende och vände sen för att följa efter Thalia. Hon hade uppfattat överläkarens varnande blick. Som om hon skulle sticka om Finnick och Cato var kvar här.
"Thalia, lugna ner dig! Fortsätter du sådär kommer du bli hindrad av vakterna istället", sade Johanna, för hon tyckte inte riktigt att knuffa undan folk som inte gjort något var värst rimligt.

Thalia vänder sig om mot Johanna och nickar, för när Johanna sa det insåg även hon hur hon bete sig. Inte för att hon tänkte be om ursäkt, men ändå. "Okej, jag lugnar mig." sa hon och saktade ner och knöt krampaktigt händerna för att inte göra något dumt.

Johanna ler. Vad bra. Helst skulle hon lugna ner sig helt. När de skulle ut ur entrén var hon tvungen att säga att de hade tillstånd från överläkaren att gå ut, innan vakterna släppte ut dem.

Vakterna stoppade dem, och Thalia fick lägga band på sig för att inte flyga på dem. Hon knöt nävarna hårt bakom ryggen och bet sig i läppen.

De släppte förbi dem. De var praktiskt taget fria. De kunde sticka om de ville. Men Johanna tänkte göra allt för att ingen av dem skulle göra det. Inte utan de andra två i alla fall.
"Nu är du ute. Gör du något dumt släpar jag dig bokstavligt talat tillbaka dit upp", sade Johanna med en varnande röst.

Thalia nickar och drar djupa andetag och hennes kropp slappnar lättat av och hon andas lättare. Hon går ut på ängen som var på husets baksida och lägger sig på rygg och ser upp i himlen. Nu var hon fullständigt lugn och stod ut med tillvaron och sig själv igen, "Tack." säger Thalia till sin vän och ser på Johanna.

Johanna ler då hon sätter sig bredvid Thalia på gräset. Det var skönt att få andas frisk luft. Eller åtminstone så frisk luft Huvudstaden kunde erbjuda. Det var skönt att vara ute. Hon hade ju aldrig varit en person som var inne. Kanske berodde det på hennes distrikt, eller så var det ganska uppenbart att det var det.

"Står inte ut där inne, vill vara fri, vara ute." sa Thalia och sätter sig upp vid Johanna. "Inte ha någon som bestämmer över ens liv och tid, eller som övervakar en hela tiden." sa hon och suckade. Hon visste att hon inte borde få de där anfallen, att hon inte borde skada de omkring sig, men det bara blev så, det var inte hennes mening.