Power (Ett rollspel för alla)

((Men, jag måste erkänna att jag är ovanligt bäst ibland. Jag tittar alltså spänt efter svaret och tänker kolla om någon är inloggad, och då visar det sig att jag avbevakat tråden. Men duktigt Ella.))
Dominus blinkar en aning och ser sig omkring. Var är han egentligen, och vad gör han här? Förvirringen är total, och han hatar den. Han försöker skanna av området för att insamla någon form av information, och sakta kommer allt tillbaka. Han är rektor, nej, inte en vanlig rektor. Också en mentor. Med sina Välsignade. Genast slår nuet ner som en blixt från en klar himmel, men han känner sig knappast mindre förvirrad för det.
Han känner av Arianas närvaro, vet att hon väntar, men vet inte vad hon tror att hon kan få ut av svaret. Han skakar ändå på huvudet, nästan omärkligt, och viskar "Många saker ångrar jag, men inte det".

((Händer mig jätteofta. O-o))
Ariana ler och eftersom synen av Amanda inte skulle vara så idealiskt måste hon, tyvärr, röra sig vidare. Förhoppningen om ett bra svar blev uppfylld och bevisade för henne att Dominus kanske är så godhjärtad som Connie så flitigt försökte övertyga henne. När hon är på väg bort kommer även det minnet över henne.
Det är soligt och Connie, i sällskap av Ariana som intensivt försöker roa barnet framför henne.
"Ge honom bara en chans, Ari." Säger Connie allvarligt och Ariana grimaserar mot bebisen, inget händer.
"Varför?" Svaret kom snabbare än man kan ana.
"Han är din bror."

(Okej, jag får försöka hänga med här...)

Will kom flåsande fram till klumpen med människor. Han hade aldrig varit en bra springare. "Den kommer" väste han genom andetagen. "Skuggan kommer hitåt, vi måste flytta på oss!". Han kollade inte ens på vilka som stod framför honom, utan började putta dem framåt.

(Första delen är baserad på en sann historia)

Annabeth kände plötsligt energi strömma igenom henne. Energin fick väggen att bygga uppåt, bli högre och kallare.
"Tack." sa hon till Leila.
Samtidigt kom Francesca och Will.
"Will, Ariana är där bakom." svarade Annabeth sammanbitet. "Vi måste välja mellan skuggmonstrerna och Ariana."
Det var först då Annabeth lade märke till att Dominus fängelse var borta. Hon andades ut.
"Dominus, känner du till dessa skuggvarelser?"
Allt blev svart för någon sekund.
"Ariana, känner du till dessa skuggvarelser? De är ute efter oss. De är ute efter dig och Annabeth, det vet du! Du måste sluta fred med din bror. Tillsammans kan ni kanske besegra de..."
Bebis-Annabeth började just skrika. En enorm, massiv skugga rörde sig bakom hennes mamma och Ariana. De röda ögonen var fästa på Ariana.
"Spring!" skrek mamman, slet åt sig Annabeth och började springa, med Ariana tätt efter sig.
Det blev verklighet igen. Annabeth höll sig för huvudet. Vad var det som hände egentligen?!
"Dominus... Hur mår du? Kan du försöka använda lite magi mot Ariana?"
Även om det var mycket lättare att hålla upp isväggen med hjälp av Leilas överförda energi, var det fortfarande ansträngande. Annabeth vågade inte röra sig, fast hon hemskt gärna skulle gå och försöka få Dominus att hjälpa till.

Amanda svänger och till sin förvåning krockar hon in i ingen mindre än Jackson Mays som verkar ha ångrat sig i sitt flyktförsök.
"Oj, förlåt!" Utbrister Amanda genast och Jackson verkar vara väldigt förvirrad av henne.
"Mitt fel, kom du därifrån?" Frågar Jackson. "Såg du något speciellt?" Fortsätter han i en misstänksam ton.
"Nja, inte precis." Flinar Amanda, i bakhuvudet sitter Ariana och tänker att det trots allt inte var något speciellt. Bara en fight mellan syskon.

"Jag tror dig inte." Besvarar Jackson irriterat uttalandet från tjejen. Han har sett en detalj som får honom rysa och det är Arianas lysande gröna ögon. Fast de sitter ju förstås i någon annans huvud men efter att ha sett en spindel förvandlas till Ariana är han inte förvånat om hon kan bli yngre också.
"Du måste berätta vem du är." Säger Jackson snabbt och svaret blir som han väntat.

"Ariana, jag är Ariana - kvinnan som kan bryta din nacke på sekunder så försök inte med något." Säger Ariana leende, hon är inte under hans märkliga kontroll. Men hon vet vilken effekt hon har på honom när han tar ett steg åt sidan och skyndar ned mot Dominus och Co.

Annabeth var oroad, och väldigt rädd på samma gång. Jackson var fast med Ariana, och resten av de Välsignade var på andra sidan isen utan att kunna hjälpa till. Å andra sidan var de fast med skuggvarelser.
"Öh, Jackson?!" ropade hon, och hoppades att han skulle kunna höra. "Är du... är du okej?"

"Jag mår fint." Ljuger Jackson när han kommer upp och inser att han missat en del. Han undrade för det första varför Ariana inte mördat honom på fläcken. Det kan inte vara så bra att någon vet vem hon är, eller? Han förstår sig verkligen inte på henne, inte alls. Vem skulle vilja ha en hemlig personlighet och sedan bara låta den avslöjas så snabbt?

Annabeth andades ut.
"Är Ariana nära dig? Jag kan inte få dig hit om hon inte är borta."

"Jag har inte sett henne." Svarar Jackson. Ännu en lögn. Varför kan han inte bara säga det!? Kanske för att det låter helt ologiskt, men inget av det här är logiskt. Jackson önskar att han skulle vara tillbaka i sin säng och att det var första dagen på terminen igen, eller att han kunde vakna upp på ett psykhem och vara psykiskt störd. Det hade varit en förbättring. Men ingetdera kan faktiskt hända. Det här är verkligt, oavsett hur han gör för att försöka förneka det.

Lelia känner Annabeths oro. Plötsligt spelas en scen upp i hennes huvud.
"Ariana, känner du till dessa skuggvarelser? De är ute efter oss. De är ute efter dig och Annabeth, det vet du! Du måste sluta fred med din bror. Tillsammans kan ni kanske besegra de..."
Bebis-Annabeth började just skrika. En enorm, massiv skugga rörde sig bakom hennes mamma och Ariana. De röda ögonen var fästa på Ariana.
"Spring!" skrek mamman, slet åt sig Annabeth och började springa, med Ariana tätt efter sig.
Lelia vinglar till. Var det där från Annabeths minne?