Pirates! PRS Medi & Vidomina

Cun nickade och fösvann och kom snart upp med Kiliah och hjälpte henne ner och han hade hämtat sakerna och såg på John.
"Så jag är här." Sa han och log.
"Visa mig grottan."

John, med Ethan och de andra efter sig, hade närmat sig byn där de tidigare vandrat igenom. Den verkade kusligare nu, tyckte Ethan, när solen inte längre stod på topp, utan kastade ett orange ljus över trähusen. Facklorna som lyste upp den sandiga vägen gjorde det inte trevligare precis, mera läskigt. Ethan intalade sig att det bara var hans fantasi som spelade honom ett spratt. Allt tal om spöken hade väl tillslut nått honom till huvudet.
Han gick lungt där de gått tidigare, mellan husen för att söka sig till det rinnande vattnet. Turligt nog fick de inte syn på någon. Var höll människorna hus? Han ville inte ta reda på det utan följde efter sin kapten mot grottorna. "Följ med", viskade John till Cun och Kiliah medan de närmade sig.

Cun gick bakom John och han såg sig omkring medan han såg över på Kiliah. Han greppade lådan hårt och bad en stilla bön att det skulle fungera och att Sammi var som anden lovat i tryggt förvar.

John drog sitt svärd när de kommit ner i grottorna. Han funderade på om de skulle möta några vakter igen, men tvivlade starkt då de tagit ner alla av dem. Han såg mot Kiliah då de kommit fram till platsen vid striden. Utanför portarna till skattgömman. Ethan drog sitt svärd och så gjorde de andra. De stannade sedan upp vid portarna. "De är stängda..!", sa John och verkade osäker. De hade inte lämnat de stängda. "Har du halsbandet, Cun?", frågade John utan att se ifrån portarna. Han var en aning rädd över vad som skulle finnas på andra sidan. Var Sammi därinne?

Han tog fram halsbandet och höll det mot dörren.
"Vi är här för bytet. Öppna nu dörren." Han såg på dörren och släppte inte blicken.
"Vi vill ha tillbaka barnet och sen lämnar vi denna plats."

John fick som instinkt att säga åt Cun att inte ge honom order sådär. Men nu var det inte tillfälle för det. John svalde och bytte en blick med Ethan. Ethan stod redo för vad som än väntade på andra sidan. Pulsen hade ökat en aning. Ethan nickade sedan till John. "Vi är med dig.", sa han och John svalde igen innan han gick fram till porten. De andra följde efter och tillsammans lade de sina händer mot portarna för att trycka in dörrarna så att de svängde mot grottan.
När grottan uppenbarade sig för de stannade de kvar vid öppningen för att se sig om. Det var tyst. Kusligt, tyckte Ethan. Nu kunde han inte längre hålla sig. De var tillräckligt nära Sammi tyckte han. "Sammi! Sammi, var är du?", ropade han. John tog tag i Ethans arm för att tysta honom. Sedan gick de in i grottan. Det inne var det dunkelt, med månljus som ända ljuskälla. Det droppade vatten ovanifrån de. Vatten som rann nedanför. Ethan upptäckte skatter som de lämnat kvar sedan striden. Trots att de tagit så mycket fanns det lika mycket, och inte mer, kvar. "Sammi!", ropade han igen.

Han gick med in med halsbandet i handen och han hade lådan under armen.
"Så vill du prata med oss nu?" Cun såg på halsbandet och han såg upp och svor till.
"Du drog oss till dig eller hur? Vem är du?" an stannade upp och Kiliah gick rakt in i honom men vacklade bara baklänges och såg upp.
"Sammi?"

Inne i grottan ekade det av deras utrop efter Sammi. Sammi syntes inte till. Förtvivlat började Ethan vända sig om i desperat behov att få syn på sin lille pojke, men..
Alla stannade upp. Månljuset, som bara lyst upp det rinnande vattnet inne i grottan, flyttades mot den motsatta väggen till dem och riktade sina strålar mot en upphöjd stenyta. På den lilla stenytan. Där var han. Där låg Sammi och sprattlade, inte alls förstående över vad som pågick. Sammi gurglade och rörde på sig för att försöka se sig om, men det var svårt.
"Sammi!" Ethan satte fart mot det lilla barnet, men bromsade sina steg då en man i klädd i kappa uppenbarade sig bredvid stenplätten. Ethan trodde först att det var en munk, så som han var klädd. Men så kände han närvaron och kylan. Samma som han upplevt med halsbandet. "Kapten..!", väste han.

Cuun såg på skepnaden i kappan och gick fram.
"Jag har ert halsband här. Jag tog med mig fin rom samt kött. Även ädelstenar och guld. Jag ber så hemskt mycket vad dessa män tog av dig." Han såg på skepnaden och såg sedan mot Sammi.

John fäste blicken mot mannen som dolt sitt ansikte med hjälp av huvan. Bara nästippen stack fram. Ögonen var i skugga. Han svalde när han kände av kylan, känslan kom kommit då han hållit halsbandet i sitt grepp. Han tänkte på Kiliah och kikade åt hennes håll för att se efter om hon också verkat snappat upp känslan. Så hörde han Ethan kalla på honom och såg mot honom. Ethan såg desperat ut och redo att gå till attack. Han hade sitt svärd draget. John drog sitt. Långsamt, han var ännu osäker vad som skulle kunna hända. Han ville inte göra något drastiskt. Inte när Sammi stod på spel.
Sammi började då gråta och den munk-klädda mannan gick fram till Sammi för att plocka upp honom i sin famn. När mannens bara händer skymtades var det tydligt att han verkade gammal. Huden var full av rynkor. Han höjde sitt ansikte till månljuset och hans ansikte lystes upp. John flämtade till av åsynen. Han såg skadad ut, bränd i ansiktet. John skulle just till att ropa efter mannen, men han hann före. "Så ni har kommit hit nu.", kraxade han och blickade ner på barnet. "Men till vilken nytta? Åhnej.. det är försent.. alldeles försent."