PRS Lupple & Medi

Tristan lämnade rummet efter Maria pch släckte lampan och stängde försiktigt dörren.
Willow sjönk ner och såg på fönstret.
"Dorian?" Viskade hon och bet sig i läppen.
"Förlåt mig. Jag blev så ledsen att jag blev arg."

Dorian suckade tyst och flyttade sig från taket till att sitta på fönsterkarmen så de kunde se varandra ordentligt.
"Hey du behöver inte be om ursäkt." Sa han allvarligt och såg på henne.
" Det är mitt fel och jag som borde be om ursäkt. Det var oförlåtligt det jag gjorde. Och jag vill bara ha mer av ditt blod. Det skriker på mig i mitt huvud." Sa han irriterat.

Hon såg på honom och suckade.
"Jag hade tänkt att släppa in dig men jag vågar inte. Jag älskar dig ändå." Hon drog upp knäna och såg på honom och såg oroligt på honom.
"Jag saknar din famn och dina smekningar." Willow såg på honom innan hon slöt ögonen.
"Dorian.."

Dorian log svagt mot henne.
"Jag älskar dig också. " Sa han tyst och skrattade tyst till.
" Du är klok. Jag borde inte vara nära dig just nu." Sa han tyst och studerade henne.
" Min famn och mina smekningar är väldigt nära annat." Sa han i en kallare ton och drog med fingrarna över fönsterkarmen.
Han var egentligen inte arg på henne inte alls, eller han var arg att hon hade blodet och inte han men det var ju han som hade problemet i detta fall. Inte hon.
"Willow." Viskade han tyst och såg på henne, såg hennes hals. Plåstret. Det var inte läkt ännu. Han behövde bara. Han blottade tänderna och tryckte händerna mot fönstret men det var som en barriär runt huset som han inte kunde ta sig igenom.

Hon öppnade ögonen och satte sig upp, tog sig upp sängen och såg över axeln och såg på Dorian och log svagt.
"Jag ska bara gå på toaletten. Väntar du?" Hon smet in på badrummet och sjönk ner på toaletten och kom sen ut och satte sig vid fönstret men så Dorian inte kunde få tag i henne.
"Vill du att din mamma får ro med?"

Dorian följde henne med blicken och morrade tyst. Men var tacksam att hon var längre ifrån honom så han kunde samla sig lite. När hon kom tillbaka hade han fått tillbaka tänderna och satt i ett försök att se avslappnad ut. Han såg på henne, hörde hennes fråga och svalde hårt.
Få ro? Självfallet ville han det men han var inte så säker på att han ville höra hennes ord.
Han hade avgudad sin mor, hon var den mest fantastiska kvinnan som någonsin existerat. Flytt från sitt hem som gravid och fött sin son och uppfostrat honom utstött från samhället då hon inte varit gift vid tiden. Hon var en stark kvinna så som han mindes henne.
" Vad vill hon säga?" Sa han med lite skarpare ton lite mer upprörd än han ville vara.

"Hon skäms över ditt beteende. Över hur du behandlade mig. Men hon älskar dig så mycket." Hon log och lade huvudet på sned.
"Att du inte ska oroa dig om du gör fel för fel får man ha. " Hon funderade en stund och rynkade på ansiktet.
"Vänta ett tag." Hon reste sig och såg på Dorian.
"Säg något på Italienska."

Dorian svalde hårt över hennes ord det om något fick en sorg att lägga sig över hans hjärta. Hon hade inte uppfostrat honom så.
"Hon sa alltid det. " Sa han tyst och log svagt men reagerade på att hon reste sig. Fattade ingenting.
" Varför ska jag göra det?" Sa han förvirrat men tänkte ut ett ord, stark.
Som han sedan sa till henne på italienska.
"Sådär." Sa han och skrattade lågt. "Är hon fri nu eller?" Sa han och skakade på huvudet.

"Inte undra på att jag hör vad dom säger. Jag hör vad de säger på sitt språk." Hon suckade och skakade på huvudet.
"Inte än. Hon säger var inte med Lucifer. Han är som en sten i en kanna grädde." Hon såg upp.
"Vad menar hon med det egentligen?"

Tristan hade kommit in i rummet och såg på Dorian.
"Vad gör ni två egentligen?"

" Vad snackar du om?" Sa Dorian förvirrat och såg på henne och såg sedan Tristan och morrade lågt.
"Inte nu lillebror." Sa han allvarligt och gav honom en kall blick. Han hade inte riktigt tid med sin lillebror för tillfället.
Han såg sedan på Willow och hörde orden. Sten i en kanna grädde? Han suckade tyst. Vad menade hon? Antagligen att han var dåliga nyheter men samtidigt hon kände inte honom eller? Hade hon följt honom i alla dessa år?
"Jag antar att hon menar att jag bör klippa banden med honom. Att han inte är bra. " Sa han tyst. Visst självfallet var han kanske inte den bästa men samtidigt den enda han lyssnade på i sina värsta tillfällen.
" Vad gör du ens här?" Röt han irriterat åt rummet, åt sin mor. Inte för att han såg henne men hon skulle nog höra.