prs yehet & kkaebsong

Joshua stannar till när de kommer in i sjukhusflygeln mycket riktigt. Alltid lika tråkigt.
"Ja, precis." Svarar han lätt, nej hög brukar han aldrig bli, då han hatar att inte ha kontroll över sig själv och veta vad han gör. En gång har det tyvärr hänt i Jordans sällskap, vilket aldrig ska hända igen. "Nej, gå och byt om du." Med ett litet leende går han och knackar på hos madam Pomfreys korridor.

Efter att ha lämnat en liten puss på den kortares huvud, strax ovanför pannan, tassade Zihao iväg till sängen och kofferten. Han satte sig ner på huk och öppnade den kistliknande väskan, började rota igenom innehållet. Trött på att alltid ha på sig samma gamla skjorta och gråa uniformsbyxor, valde han en aningen för stor, röd luvtröja och ett par löst sittande, svarta mjukisbyxor. Kanske inte de mest faschionabla klädvalet, men det var åtminstone bekvämt. Därför tog det inte många sekunder innan han stod ombytt och klar framför sängen.

Då kläderna väger till ett viss mått behöver Joshua ta av sig både den stickade tröjan och de lössittande kostymbyxorna. Skorna likaså.
"Men herregud pojk, du står verkligen stilla." Påpekar madam Pomfrey när hon ser siffran på vågen. Numret gnager i hans hjärta alldeles för mycket. "Någon i din längd behöver åtminstone väga 54, och även det är väldigt, väldigt lite. Vet du vad din idealvikt är?"
"64 någonting.." Mumlar Joshua som stirrar på den skrikande 48 som för på honom något hemskt. "Det är åtta kilo mer än för två månader iallafall."

Med en djup suck, föll sjuttonåringen tillbaka mot den mjuka madrassen. Han lät blicken fästa sig i det vita taket och gäspade stort. Om han skulle lita på sin magkänsla så var chansen att Joshua gått upp i vilt minimal. Skulle sextonåringen någonsin lyckas lägga på sig eller skulle det helt enkelt alltid vara så? Att han var smal och bräcklig? Zihao slöt ögonlocken och skakade bestämt på huvudet för sig själv. Nej, så fick ingen av dem tänka. Den andre skulle bli bättre med tiden precis som han själv sakta men säkert skulle återfå sin självkontroll - även om han aldrig direkt haft någon till att börja med.

När Joshua än en gång fått på sig kläderna biter han sig hårt i kinden. Madam Pomfrey ger honom ett personligt schema och strikta order på när och vad han ska äta. Toppen. Tillslut får sextonåringen gå ifrån hennes korridor, och blicken landar på Zihao som ligger på sin säng. Med snabba steg rör han sig mot honom, tills han hoppar ner på sjuttonåringen och begraver ansiktet mot hans nacke.

Just som Zihao kände sömnen svepa över honom, vaknade han genast till med ett ganska kraftigt ryck i samband med att Joshua hoppade rakt på honom.
”Men shit, du skräms”, utbrast han och slängde en arm över ögonen för att nästan direkt lyfta på den. Med trötta ögon betraktade han sextonåringen samtidigt som ett litet leende smög sig in över läpparna. ”Så, hur gick det? Bra? Dåligt? Åt helvete?” Rabblade han upp och slingrade både armar och ben runt den yngre.

"Förlåt," muttrar Joshua och putar besviket med läpparna, ansiktet fortfarande gömd vid Zihaos nacke. "Dåligt.. men det är okej, jag hade inte förväntat mig något annat." Förklarar sextonåringen och sluter ögonen, han vet att det är något slytherineleven vill veta men ändå har han absolut ingen lust att prata om det.

Försiktigt placerade Zihao händerna på Joshuas axlar och sköt honom en aning ifrån sig, försökte stadga ögonkontakt dem sinsemellan.
”Det är ingen fara, du kommer att bli mer hälsosam med tiden, det kanske bara tar ett tag”, försäkrade han och göed upp med en av händerna mot sextonåringens kind. ”Du är alltid perfekt i mina ögon, däremot vill jag att du ska må bra”, fortsatte han med ett blekt leende och nypte tag i kinden. ”Vi vill ju inte att dessa små perfekta marshmallows ska försvinna.”

Ett leende stryker sig upp över läpparna på Joshua. Gud, han förtjänar verkligen inte den äldre eleven.
"Du är så snäll du." Säger han och ser den andre djupt i ögonen. Ett litet skratt flyr från läpparna av den andres ord och låter sina fingrar röra vid de puffiga kinderna. "Jag tänker behålla dem för din skull."

”Jag är snäll mot dig”, rättade Zihao och greppade tag om den andres fingrar som befann sig vid den ena kinden. ”Ska vi gå till uggletornet och sno en uggla? Så kan vi dricka varmchoklad efteråt och ta igen lite skolarbete?” Föreslog han och satte sig upp, med en av armarna stadigt om Joshuas midja. När det kom till skolarbetet, behövde han verkligen ta igen. Han hade missat så mycket att det inte längre var speciellt otroligt att han skulle behöva gå om sitt sista år.