PRS(Dragon Fantasy)

Nalel somnade då Gandalf gick, men bara i någon timma innan hon satte sig upp och såg på Ian, hon skulle skydda honom.

Dagen grydde kall och klar och Meira tog sig ner till köket för att få i sig frukost. Hon hade redan ringbrynjan på sig och tog sig sedan upp till Nalel och knackade på.

Nalel ryckte till då det knackade på dörren, hon ahde nästan somnat till...Ian vaknade också upp och hon öppnade upp. "Meira" mumlade hon och släppte in det. "Gandalf sa att jag fick röra mig utanför rummet, det är inte bra att vara instängd...Och jag ska få en kniv".

Meira log svagt. "Vad bra." sa hon och såg på dem båda. "Jag hade tänkt komma för att ta adjö, om vi inte ses igen." sa hon med en underlig röst.

Nalels ögon tårades och hon kramade hårt om Meira. "Säg inte så! Du är en duktig krigare! Du klarar dig! Du måste!". Ian tassade fram och kramade om deras ben.

Meira log svagt, "Man vet inte även den bästa kan dö." sa hon och hukade i deras längd. "Och om det händer ska ni veta att jag älskar er båda." sa hon och pussade dem på pannan.

Nalel snyftade till och Ian såg förskräckt upp på sin mamma. "Mamma gråt inte!". Nalel försökte lugna sig själv och svalde hårt. "Och jag kommer alltid älska dig, du är min bästa vän, min syster". Som hennes storasyster...

"Precis gråt inte." sa Meira med blanka ögon, att dölja känslor var något hon med tiden lärt sig.
"Min syster och min lilla extra son." sa hon och rufsade om Ian i håret. "Ta hand om er nu." log hon och kom upp på fötter.

Nalel ville hålla kvar Meira, aldrig låta henne gå, men det kunde hon inte. Inte fören nu insåg hon hur mycket hon betydde för henne. "Var försiktig...".
En soldat kom in och räckte en kniv till Nalel som hon tog emot och satte i bältet.

"Var försiktig ni med." sa hon innan hon lämnar dem med den andre soldaten. Hon spänner på sig lädersakerna över ringbrynjan och flätar undan håret över allt gjorde folk sig beredda för strid.