Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Det kommer ta ett tag för det att försvinna ur blodet. Och antagligen längre för att vänja sig att inte ha det att lita på", sade Johanna. Hon borde inte veta, men hon hade hört läkare prata om det tidigare.

Thalia nickade, "Du har säkert rätt." sa hon och försökte att tänka på annat än att sätta tillbaka slangen igen, det skulle vara så enkelt att göra det.

Johanna rycker på axlarna. Hon ser ut genom ett av fönstren, för att försöka bedöma hur långt det var kvar till soluppgången. Men såklart märkte hon inte det. Dels för att stadens ljus var för många.

De kommande timmarna känns oändligt långa, och Thalia bara stirrar in i den mörka väggen och är så frånvarande man bara kan bli.

Johanna sitter jämte henne, utan att säga något. Hon ser frånvarande ut, men också smått plågad. Genast kände hon sig bara extra glad över att hon nekat morfinet från första början. Men att sitta jämte henne i timmar tillåter henne att tänka. Och sakna de förlorade. Annie, Clem, Thresh och till och med Katniss. Men det river också upp de gamla sorgerna. Som familjen och alla de spelare hon lett in i döden under sina år som handledare.

De börjar tända lamporna och snart är sjukhuset i full gång, de kollar till Finnick och kommer med matbrickor till de andra. Thalia ignorerar brickan och kommer på fötter, hon andas tungt och händerna krampar. "Hatar det här." mumlar hon och känner att hon helst skulle vilja slå något, något hårt få ut vad hon kände hon skulle ta mej tusan undvika morfinet.

Det tar ett tag för hennes ögon att vänja sig vid att det blivit ljust igen då de tänt lamporna. Johanna tog glatt emot brickan med mat, för trots att man inte hade sovit så kunde man ju ändå bli hungrig.

Thalia går mot dörren, hon måste ut, "Och vart tror du att du är på väg?" hörs en röst men hon ignorerar den och går fram till dörren. "Du kan inte gå ut miss." ännu en doktor kommer emot henne, "Jag vill jag måste ut, snälla." kvider Thalia fram. Men sedan tar någon tag i henne, "Kom här." säger en barsk röst och Thalia skriker till och utan att tänka sig för slår hon till mannen. Och snart är flera över henne, som förra gången, men Thalia är nu i panik och märker inte vad hon gör. Hon försöker komma loss från dem och de försöker spruta i henne lugnande, hon vet inte ens hur många hon slagit ner innan hon blir övermannad, "Nej, inte spruta." kvider hon tyst fram.

Johanna upptäcker det försent. När det kommer fram en man med en spruta får Johanna nog. När han försöker få i henne det lugnande medlet, antagligen morfin, så vräker hon bort honom.
"Du skulle bara våga", fräste hon fram till mannen, "låt mig ta hand om det." Då han nickade så släppte hon honom, och vände sig emot Thalia.
"Hur är det?", frågade hon med en så lugn röst som möjligt.

Thalia ser på Johanna och försöker andas lugnat för att lugna sig, hon fick inte brusa upp så. "Bra, fick panik." sa hon och försökte få rösten stadig, "Jag måste ut." säger hon bedjande till Johanna.