Power (Ett rollspel för alla)

Lelia hade på nåt sett kommit längre ifrån Will. Och hon fick en känsla av att inte ha kontroll.

Med stela steg kommer hon dit. Och det hon ser får hennes ögon att bli riktigt stora.
"Annabeth? Vad är det som händer?"

Ariana dyker upp inom blixtfängelsets väggar och ser på sin bror.
"Minns du?" Frågar hon honom med glödande ögon när hon plockar upp något som de flesta skulle se som ingenting. Det är bara en vanlig, rostig, gammal, nött fickkniv.
"Minns du alla gånger du stoppade mig från att ta mitt liv, ångrar du dig?" Frågar hon kallt innan hon släpper kniven och försvinner därifrån.

Jackson flyr fältet, vad i helsike gjorde han nyss!? Han tog kontrollen över henne, Ariana! Han tog kontrollen över Ariana, kvinnan som tagit kontrollen över honom. Det där med karma kanske existerar ändå.

"Leila!" ropade Annabeth lättat. "Kom!"
Annabeths ben darrade av ansträngning av att hålla vattnet fruset. Hon hade stängts in Ariana och Jackson genom sin vägg i en lång korridor med flera sidokorridorer. Hon hoppas Jackson hittat några Välsignade på den sidan.
"Leila, ve-vet du var de andra är?" flämtade Annabeth.

"Jag tror Will och Zeya är någonstans bakom mig" säger Lelia och går fram till Annabeth.
"Du klarar det" säger hon till Annabeth när hon märker hur mycket hon anstränger sig.
"Ge mig din hand" En ide hade formats i Lelias huvud.

Annabeth tittade misstroget på Leilas hand. Hon misstänkte starkt att hela isväggen skulle rasa om hon rörde sig, och då skulle Ariana lätt kunna mörda de.
Men hon lade sin hand i Leilas.

Lelia log svagt mot Annabeth.
Sedan konsentrerade hon sig och slöt ögonen. Hon fokuserade på Annabeth och kände kraften strömma genom henne. Ett ljus uppenbarade sig inom dem och Lelia fokuserade på det. Förde energin till Annabeth.

((Åh, nu hade jag ju skrivit ett extremt långt inlägg, och så hade alla rollat förbi mig ))

(Förlåt... )

((Gör inget, berättar bara varför jag inte skriver något ))
Dominus har en stark lust att slå sig själv rakt i huvudet. Hur kunde han vara så dum? De få sekunder han sänkte garden var tillräckligt för Ariana för att hon skulle frambringa blixtfängslet. Enkelt att slå bort om man är beredd, men om man låter det få fäste är det nästan omöjligt att bli av med. Vilket är just vad han gjort. Det plågar honom att se Jackson och Annabeths försök att undvika Ariana. Men något är annorlunda. Svärtan i Arianas blick, som alltid flammar när hon tittar på Dominus, blir svagare när hon ser på Annabeth. Och försöken att skada henne verkar inte helhjärtade. Det dunkar i Dominus huvud och han försöker att komma på vad han missat. För något är det.
Arianas kommentar ekar i hans huvud. Ångrar han det? Han vet inte. Han vet ingenting längre.
Energin släpper honom, men han har inte kraften att göra något. Den verkar allt för ofta släppa honom nu för tiden.

Francesca anländer till en stridscen som just avslutats. Hon känner ilska bubbla när hon ser Dominus och Annabeth. Naturligtvis har han lämnat allt åt sina Välsignade, och naturligtvis ska hon promenera rakt in när allt är över och känna sig totalt värdelös.
Hon ser Annabeths isvägg för att stänga ute Ariana från de Välsignade, och hon känner en liten strimma av respekt. På så kort tid har Annabeth redan fått massiv kontroll över sina förmågor. En strimma av skräck, och en av avundsjuka flyter samman med ilskan. Hon blir så irriterad på allt, på sig själv, på Dominus, på sin familj. Varför kunde hon inte bara få leva sitt gamla liv, varför skulle hon tvunget kastas in i den här skiten och ändå står hon bara och stirrar när hon borde göra något? Hon känner hur kontrollen släpper hennes kropp, men hon orkar inte ens bry sig. Hon önskar bara att alla kunde glömma allt, att allting kunde vara normalt, att alla de här konstiga sakerna kunde upphöra att existera för ett tag.
Det rycker till i maggropen på henne och en pirrande sensation sprider sig genom kroppen.

Ariana dyker upp längre bort och förvandlar sig till Amanda igen. Amanda är lättare att vara på något sätt. I samma stund släpper hon elnätet. Han hade inte svarat. Men hon väntar på svaret. Svaret kan komma att bestämma huruvida hon ska ställa sig den här gången. Hon har aldrig tagit Dominus sida innan. Men i för sig, hon har aldrig tyckt sig haft anledningen.