När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

(haha vad bra xD)

Fai såg på Xenia och kramade hennes hand "vi kan ta det lugnt" sa han och såg sen på sin far "kan du lämna oss?" frågade han lågt
"Ja inga problem" sa Jezebel och lämnade rummet och Fai såg på Xenia
"Berätta när du är redo"

Xenia såg skräckslaget på Fai och skakade på huvudet, hon kunde inte eller vågade inte...Xenia svalde och såg på honom. "Ena dagen var de underbara och snälla och gjorde roliga saker med mig." sa hon och gjorde en paus och fortsatte "Sen kunde de ändra sig direkt, slå till mig eller tortera mig eller vad som hellst." sa Xenia och kröp ihop i Fais famn rädd för att de skulle komma och straffa henne för att hon hade berättat...vilket hon inte fick göra, hon visste ju att hon inte fick...de skulle slå ihjäl henne.

Fai såg förskräckt på Xenia
"Jag visste inte kära du" sa han och höll om henne och vaggade dem fram och tillbaka "jag lovar att de inte kommer åt dig, du är säker här" sa han och pussade henne i pannan "Jag lovar att hämnas om de ens kommer i närheten av dig" sa han ömt

Xenia nickade men sa inget utan bara lät sig vaggas, här kännde hon sig trygg.
"Klart du inte visste det, jag har inte berättat det för nån. Jag fick inte........de skulle straffa mig då." sa Xenia dovt och såg upp på Fai "Varför tror du jag alltid stängt in mina tankar?, ingen kunde läsa dem...och ingen kunde få något ur mig." viskade Xenia och ryckte skrämt till när dörren öppnade sig, men det var bara Jezebel som var tillbaka.

Fai såg på henne "nej men jag borde ju anat att det var något sådant, jag har ju gått igenom något liknande" sa han lågt och strök henne över håret "och jag lovar att du är säker här" sa han och såg sen på Jezebel när han kom tillbaka men han sa inget utan bara lämnade rummet och Fai visste att han inte heller hade haft någon lätt uppväxt

"Jag vet, därför jag inte sa något...ville inte oroa dig." sa Xenia dovt och nickade. "Det är väll inte så att jag är rädd. Det är mer minnerna som skrämmer mig. Jag har kunnat dölja dem förr." sa hon lågt och såg efter Jezebel som försvann. "Jag vill bara kunna dölja dem igen, och att mamma ska överleva." sa Xenia förtvivlat och såg upp på köksbänken där kniven låg. Det hade hjälpt förr, smärtan hade fått bort minnerna. Xenia fokuserade blicken på kniven och gjorde en annsatts till att ställa sig upp.

"du oroar mig mer när du är sån här och jag inte vet vad som är fel" sa han lågt och nickade sedan "jag förstår vad du menar, minnena är värst, men du kan ta dig igenom det här och jag finns här" sa han vänligt till Xenia "och Laura klarar sig" sa han och följde sen hennes blick till kniven och höll fast henne "tänk inte ens tanken" sa han allvarligt

"Mmm, kanske det, men det är mycket enklare när ingen vet. När jag får glömma allt." sa Xenia och försökte komma loss. Hon kände paniken välla upp inom henne. Hon avskydde när folk höll fast henne, hon var livrädd. "Släpp mig." skrek hon panikartat, allt påminnde henne om när hon var liten. Därför var hon rädd när folk höll i henne mot hennes villja. "Släpp mig Fai, det hjälper, smärtan hjälper, snälla." sa hon medans hon försökte dra sig loss.

(Ska sova nu ....god natt sötis ♥ )

"jag vet det men jag kan inte hjälpa dig då" sa Fai lugnt och skakade sen på huvudet "jag hade släppt dig om jag vetat att du inte skulle göra något för att skada dig själv. Jag bryr mig om dig och jag tänker inte stå bredvid och se hur du skadar dig själv" sa Fai bestämt och var glad att Xenia fortfarande hade lugnande i kroppen för annars hade han inte orkat hålla henne

Xenia hörde knappast det Fai sa. Allt försvann omkring henne och hon var åter tillbaka till barndommen. Där om någon höll fast henne betydde att någon ville skada henne. Xenia försökte komma loss, det känndes som att det inte längre var Fai som höll i henne utan kvinnan och mannen stod framför henne. Xenia var inte längre medveten om världen runt omkring henne....Hon försökte komma loss samtidigt som hon var rädd för vad som skulle komma.