PRS Lupple & Medi

"Hon kan höra dig." Hon tråkade tårarna och såg på en plats vid sina fötter och log trött.
"Du hörde." Hon såg på Lathan och sjönk ner.
"Hon vill att du sjunger och sen kan hon äntligen på. Hon har väntat så länge." Hon såg på Lathan och sedan Tristan.


"Så du ångrar dig? Jag ska se vad jag kan göra. Men gör du det här igen då lovar jag dig." Hon såg på honom innan hon tog sig in genom fönstret.
"Han ångrar sig." sa hon på Italienska och såg på Willow.
"Hjärtat vad är det?"

Lathan hade hört Dorian och han kände ren och skär skräck över detta. Det innebar att Julia var här. Att många fler var omkring alla dem.
Därför har hon varit så sjuk. Han suckade tyst och hörde Maria.
"Schyy, inte nu älskade. Julia är här." Sa han lite irriterat. För tillfället var Dorians ånger inget han brydde sig om.
Lathan följde Willows blick till stället och började sedan sjunga.
Han sjöng på ett utdött språk men likaväl så lät det fantastiskt.

Dorian la sig trött ned på husets tak och höll händerna för ögonen och lyssnade.

Hon satte handen för munnen och såg på Lathan. Började sedan att sjunga med och såg på stället. När de slutade så gick hon fram till Lathan och tog hans hand.
"Jag saknar henne så mycket." Hon såg på Willow
"Är hon verkligen här?"

Willow nickade trött och såg mot fönstret och suckade.
"Dorian?"

"Jag med." Viskade Lathan och log svagt.
"Är hon redo? Hon ska inte behöva följa oss mer." Sa han allvarligt.

Dorian hörde henne och svalde hårt. Ville först inte säga något, han vågade inte men insåg att det skulle vara idiotiskt.
"Jag är här." Sa han så högt så hon skulle kunna höra honom men flyttade sig inte riktigt ifrån stället han låg på.

Ett litet ljus spred sig från hennes fötter och steg mot taket och Willow såg på taket innan hon såg på Lathan och Maria.
"Hon har äntligen fått frid." Hon såg på dem och torkade bort tårarna och vände sig mot fönstret.
"Vill du komma tillbaka?" Hon såg på honom och höll upp handen.
"Du vet jag kan ordna med det."

Lathan reste sig när ljuset spred sig och flyttade sig närmare i snabb takt men det var redan borta. Han log ett sorgset leende och gick bort därifrån.
"Bra." Sa han tyst.

Dorian svalde hårt och ville inget hellre än att komma tillbaka men hennes blod kallade på honom. Han ville ha mer. Han skakade på huvudet.
" Inte än." Sa han i en låg röst och höll ögonen hårt slutna.
"Jag är i närheten om du vill nått." Sa han tyst mot henne innan han flyttade sig en bit längre bort på taket så att solen inte lyste så starkt.

Maria såg på Lathan och kysste honom ömt.
"Jag kommer aldrig glömma hennes ansikte." Hon smekte Lathans kind och omfamnade honom.

Willow såg på dem och tog en macka och åt sakta och såg ner.
"Hoppas hon fick ro nu. "

Lathan kysste henne tillbaka och nickade.
" Självklart inte." Viskade Lathan och höll henne hårt.
"Tack för att du berättade Willow." Sa han och log svagt mot henne.

Hon log svagt och nickade.
"Hon satt och såg på dig så sorgset så jag kunde inte lämna henne. " hon drog handen genom håret och slöt ögonen.
"Jag kanske ska ta gå upp."

Lathan nickade sakta och såg på henne.
"Gör vad du vill Willow. Vi ska hålla oss ur vägen." Sa han leendes och släppte taget om Maria för att kunna gå mot dörren.