wolfy & rollspelare prs

Jonathan skakade avfärdande på huvudet då hon bad om ursäkt. Att hon reagerat som hon gjort var helt förståeligt, han skulle också ha vänt på klacken och gått därifrån om han varit i hennes skor. Han kunde dock inte begripa hur han varit så dum att han låtit henne gå. Tydligen hade han inte använt sin hjärna alls.
”Du har ingenting att be om ursäkt för,” avbröt han henne.

Hon la huvudet på sned och fuktade sina läppar. Hon ryckte lätt på axlarna och log för sig själv, orkade inte ens bry sig mer.
"Äsch, vi släpper det." log hon och lutade sig ner för att kyssa honom.

Att inte prata mer om saken gick han gärna med på, han såg helst att bråket var ur världen nu. Trots att det inte handlat om århundradets bråk så kände han sig ändå som en värdelös pojkvän, det var inte hans uppgift att göra henne ledsen och det kändes inte som om han gjort tillräckligt bra ifrån sig för att få fram en ordentlig ursäkt heller.
”Jag köpte två klänningar idag,” berättade han efter en stund för att byta samtalsämne och göra ett försök i att glömma bort det som hänt.

Hon rynkade på pannan och kollade på honom en stund. Två klänningar? Det tog henne en stund innan hon fattade varför han hade köpt dom. Hon suckade lågt och smekte hans bröstkorg.
"Är det en bra idé att jag följer med?" undrade hon osäkert.

”Du behöver inte följa med.” Det var visserligen inte vad hon hade frågat men det var hon som fick ta beslutet. Enligt honom var det en bra idé att hon skulle följa med eftersom det, om inte annat, skulle visa att de menade allvar med sitt förhållande men middagen behövde inte sluta bra för det. Och att Cleo skulle kasta sig in i drottningens krigszon var långt ifrån den bästa idén.

"Jag vill ju finnas där för dig och allt men tänk om jag förstör dina chanser typ?" mumlade hon och satte sig ner bredvid honom. Hon drog upp sina ben mot sin bröstkorg och la armarna om sig själv.

”Vilka chanser?” frågade Jonathan och såg förvirrad ut. Det dröjde en kort stund innan han trodde sig förstå vad hon menade. ”Om jag blir nästa kung eller inte spelar ingen som helst roll för mig, du är det viktigaste för mig.”

"Men sluta." sade hon och rodnade svagt. Hon smekte lätt hans kind och suckade högt. "Du kan inte ge upp allt för mig."

”Jag ger väl inte upp allt?” protesterade han, ”det har aldrig varit min högsta dröm att få bli kung.” Skulle det hända skulle han givetvis känna sig stolt och hedrad, men det var inte som om han skulle ge upp hoppet på livet om det inte var han som fick ta över tronen.

"Men det kanske är så att det bli det om några år och då vill inte jag stå i vägen för det." sade hon och drog frustrerat händerna genom håret. Hon orkade verkligen inte med den diskussionen men det kändes ändå som att de behövde ta den.