ORS

Till slut släpper han mig. Jag kväver en lättad suck.
Han bara ler och går iväg, jag går också iväg. Mot uppehållsrummet, där inne sätter jag mig i en av sofforna. Vad ska jag göra nu? Dan tror att jag älskar honom. Jag begraver ansiktet i händerna och kvider. Alltihop är en enda stor röra.

Jag ser mig förvirrat omkring, får syn på Cornelia och suckar.
- Maxi! Säger jag. Maxwell ser på mig
- Hjälp mig dit. Säger jag och nickar mot Dan och Cornelia. Maxwell ser nervöst på dem men nickar och hjälper mig upp.

(Dab? Corbelia? XDXDXD)
Jag springer till vid-behov-rummet. Jag släpps in i den lilla skrubb jag längtar efter, en som påminner exakt om den hemma... Jag suckar och sätter mig ner.

När jag ser Brian springa iväg är min första impuls att följa efter honom men sedan kommer jag att tänka på det där jävla samtalet, som vägrar lämna mina tankar så fort jag tänker på Brian, och struntar i det.

(Dan är inte med mig )
Jag lutar mig bakåt och blundar. Om Dan inte var dum i huvudet skulle jag vara glad nu. Var är Brian förresten? Han skulle kunna göra mig glad nu.

Jag drar ihop mig, rullar ihop mig till fosterställning och börjar gråta. Tårarna rinner ner för ansiktet och sugs upp av mopparna och trasorna jag ligger på.

Jag går långsamt in till lektionen. Suck. Jag orkar inte med det här just nu.

(1. Min autokorrekt är obsessed av(/med?) B:n -.-'
2. Vet, vi skickade våra inlägg samtidigt så det blev lite konstigt )

Maxi och jag kommer till sällskapsrummet.

När jag väl slutat gråta dycker det upp en till dörr i rummet. Den leder till ett stort och lyxigt badrum. Ordentligt torkar jag bort tårarna och använder en förtrollning som gör att tecknen rut ögonen på mitt bölande försvinner, precis som hemma... Jag biter mig i läppen innan jag går ut i korridoren och mot min lektion i Historia.

(Ahaaaa )
Bara inte dan kommer nu. Då dör jag hellre. Ingen får tro att vi har något.