De utvalda

Eletha ler svagt och sätter sig på sängen vid honom, "Ja, det gjorde jag." sa hon lågt och sakta för att inte skräma honom la hon hans huvud i hennes knä och strök försiktigt håret.

Ethan slöt ögonen lätt då hon strök honom över håret. Det var väldigt skönt. Men smärtan kom i full kraft igen och han kved återigen till. "Du....hjälpte mig, på värdshuset". Han rodnade till svagt och log.

"Mmm." svarade Eletha och fortsatte stryka hans hår och tog hans hand. "Och det gick bra." sa hon lugnande och var glad att det fungerade men det smärtade att se hans smärta och inte kunna göra något.

Ethan tryckte hennes hand och var glad att han mindes lite i alla fall. Sedan kom nästa våg utav smärta. "Din förmåga är styrka" sa han och log.
Så fortsatte det i en timma, då mindes han en väldigt viktig sak efter flera minuter av kvidande. "Jag älskar dig".

Elethas ögon tårades vid hans ord men inte av sorg denna gång utan av glädje, trots smärtan han hade. "Du gör det, och jag dig." sa Eletha och böjde sig fram och kysste honom med tårarna sakta rinnandes nerför kinderna.

Ethan besvarade ömt kyssen och hans egna tårar började rinna för fullt. Dels pågrund utan smärtvågorna som kom allt tätare, med lite mindre minnen. Som att hon hade svårt att koncentrera sig.
"Jag är så ledsen Eletha" grät han.

"Det är inte ditt fel." sa hon och drog upp honom i hennes famn så hon kunde hålla om honom då smärtorna verkade bli värre, "Älskar dig." sa hon mjukt men tårarna kunde inte sluta att rinna.

Ethan ville lägga armarna om henne men hade inte ork till det. "Jag älskar dig också!". Han blundade hårt och tårarna av smärta och sorg fortsatte rinna. Efter två långa, och plågsamma timmar till så var det äntligen slut.
Kallsvettig och utmattad så kröp han ihop i hennes famn som ett litet barn. "Jag minns allt nu...". mumlade han.

"Jag är glad för det." sa hon och la en filt över honom, "Såja såja." tröstade hon och vaggade honom fram och åter. Hon önskade att han sluppit smärtan men nu var den över i alla fall.

Ethan lät henne vagga honom. Det var lugnande och han blundade. "Jag älskar dig så" mumlade han och böjde sig lätt upp och kysste hennes kind.
Han sjönk sedan tillbaka till hennes famn, han tyckte om att känna sig liten för tillfället. "Det var hemskt" mumlade han. "Jag visste itne vem du var...":