Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna skakade på huvudet. Det vore onödigt, då hon antingen bara skulle väcka hela huset eller bara skada sig själv. För hon visste att de skulle vara där, och skylla henne för deras död. De skulle försöka dränka henne. De skulle utnyttja alla hennes svagheter, som i varje dröm. Den återkom ju alltid och alla olika mardrömmar anpassades efter varje mord eller död och efter varje ny rädsla. De hade alltid samma handling, bara att det utspelades olika. Och Johanna ville inte uppleva det. Inte nu. Istället kunde hon göra någon nytta, ifall någon annan behövde henne.

Thalia nickar och pekar på platsen i sängen hon gjort bredvid sig. "Lägg dig här då, jag tänker heller inte sova mer." säger hon men pekar på slangen med morfin som hon har tillkopplat till sin arm, "Eller du kanske vill ha? Det hjälper." sa Thalia med ett leende.

Johanna lägger sig inte ner, men hon sätter sig åtminstone. Sedan skakar hon hastigt på huvudet när hon blir erbjuden morfin.
"Aldrig. Jag vill inte låtsas att allt är bra", sade Johanna. Hon hade sett hur det blev när man tillslut blev beroende av den. De från sexan hade varit ett tydligt exempel. De var magra och galna. Galna kanske de redan varit, men det måste ha blivit förstärkt av morfinet.

"Mmm, visst" säger Thalia och ser på morfinet som droppar i hennes arm, hon borde inte ta det heller men det var så jäkla skönt, att slippa tänka att slippa allt.

Johanna tänkte inte bestämma om Thalia skulle ta det eller inte. För hon var gammal nog att fatta egna beslut, även om Johanna gärna hade gjort det och slängt den där medicinen åt helvete åt henne.

"Jag borde sluta med det eller hur?" säger hon och ser på Johanna som för att be om bekräftelse på det, hon behövde hjälp.

Johanna nickade. Det instämde hon i. En liten röst i bakhuvudet sade att Thalia antagligen redan var beroende av det, men hon försökte ignorera den.
"Absolut. Det finns bättre sätt att hantera problemen på", sade hon lugnt.

Thalia biter tag i läppen och nickar och tar tag i slangen. Hon tar ett djupt andetag som om det var något jätte jobbigt och svårt hon skulle göra och drar ur slangen.

Johanna ser på henne då hon drar ur slangen. Thalia måste gilla det där alldeles för mycket då hon måste ta ett djupt andetag först och hon såg så sammanbiten ut. Som om det var jobbigt och alldeles för svårt för henne att dra bort en slang.

Hon kastar bort slangen långt från slangen och försöker slappna av med pannan rynkad av ansträngningen att klara av detta och hon andas tungt och häftigt.