Power (Ett rollspel för alla)

Annabeths huvud börjar dunka. Ett konstigt pirr uppstod i magen.
Hennes krafter över vattnet kom oftast när hon var arg, men hon var inte alls arg. Hon var förvånad över att Ariana var i hennes gamla minne, och samtidigt var hon medveten om att hon var tvungen att kämpa emot henne.
Golvet mellan Ariana och Annabeth, Jackson och Dominus sprack. Ett ljud av vattenrör som krossades fyllde luften. Vattnet sprutade upp i luften som en enorm, livsfarlig fontän.
Annabeth väntade på att Ariana skulle göra något, när hon kastade vattnet mot henne. Ariana hade krafter över vatten, trots allt.

Ariana sluter ögonen och vattnet fryser.
"Det här är en rätt cool sak du borde lära dig." Säger Ariana innan hon vänder sig om mot närmsta källa av levande vatten. Alltså blod. Ariana inser att Dominus är utanför hennes kontroll, Jackson skulle fungera men inte tillräckligt länge för att det skulle ge någon större effekt. Hon himlar med ögonen och gör det ändå. Plötsligt börjar det gå hål i pojken hud och blodet börjar flyta ut. "Det finns så mycket makt i bara ett element." Fortsätter hon avslappnat och avslutar blodets rinnande. Jackson svimmar av den plötsliga blodsförlusten och sedan blodstoppet genom ungefär hela kroppen.

Annabeth ögon blev stormigare. Jacksons blod forsade runt hennes fötter.
"Kanske." svarade Annabeth. "Jag har aldrig prövat med mer än vatten."
Hon lät lugnare än vad hon var.
Annabeth koncentrerade sig på Jacksons blod. Hon försökte med ren vilja att pressa tillbaka det i Jackson. Skulle det få honom att vakna? Skulle han ens överleva? Hon försökte iallafall. Det var mycket svårare än med vatten, men 'blod är tjockare än vatten' sägs det ju.
Till slut började blodet lyda. Det flöt tillbaka mot Jackson, in i hans sår som började slutas. Annabeth hoppades innerligt att han kunde hjälpa henne att stå emot Ariana, för ansträngningen för att få honom att få tillbaka sitt blod tog nästan kål på henne.


((I just have to say att jag det här är helt awesome ))

((alltså jag lovar att skriva något epic om en timme sådär, men jag vill inte skriva en såhär seriös och viktig scen halvtaskigt på mobilen^^ Okay?))

(Oh, It's cool jag kan lösa det. *stänga in Dominus*)

Jackson kvicknar till och blir rejält ilsken över att vara så förbannat svag och vek!

Ariana ler.
"Naturbegåvning. Tänk om jag hade varit en sådan." Säger hon innan hon spärrar in Dominus i vad hennes far brukade kalla blixtfängsel. Det är riskabelt men hon har för roligt just nu för att han ska komma och störa henne. Hon undviker sedan att väldigt välriktat slag från Jacksons håll. Förvånande välriktat.

Annabeth höjde ena ögonbrynet.
"Står Miss Jag-Är-Starkast och säger att hon inte är en naturbegåvning? Måste jag betala extra för denna föreställning?"
Hon ser i ögonvrån att Jackson vaknar, och blir väldigt lättad.
"Så... Berätta nu. Vad finns det för mer saker som man kan göra inom elementet vatten?"
Annabeth hoppas innerligt att hon skulle kunna hålla Arianas uppmärksamhet mot sig, så att Dominus skulle kunna ta sig ut och Jackson skulle kunna attackera.

"Jag är inte starkast." Säger Ariana med huvudet på sned. "Vem har slagit i dig den lögnen?" Frågar hon roat och blinkar mot henne innan hon minns hur Connie sagt exakt samma sak.
"Du kommer att dra du också, ellerhur?" Frågade en mycket yngre Ariana och betraktade de allvarliga ögonen.
"Vem har slagit i dig den lögnen, Ari?" Besvarar Connie uttalandet med en frågvis blick.
Men plötsligt blir Connie Annabeth och Ariana lyckas ta tag i Jacksons arm och möta hans blick. Så fylld med avsky, en uppsyn hon är van vid.
"Du kan styra kroppen på den som inte har kontrollen. Som på honom." Säger hon och tar ett hopp bakåt när Jackson försöker sparka till henne och hon tvingas släppa.

"Din attityd." svarade Annabeth.
Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. Den frusna vågen hade smält till ingenting och försvunnit. Annabeth hade inget skydd mot Ariana, och Jackson attackerade med fysiskt våld. Annabeth tvivlade på att det skulle hjälpa.
"Dominus!" ropade hon in mot buren. Det var ett konstverk, ett nät vävt av blixtar. Det sprakade av elektricitet.
"Kalla på resten av De Välsignade!" ropade hon, men var osäker på om Dominus ens kunde höra henne.
Något ekade i hennes huvud, en röst som skrek lika desperat som henne:
"De kommer! De kommer! Ariana, kalla på dina Välsignade!" Rösten var så bekant, den skickade en värmande känsla i Annabeth. Hon visste att det var någon hon älskade.
"Jag har inga." svarade Arianas röst mörkt. "Jag har inga Välsignade."
"De kommer, Ariana! Ryck upp dig! De kommer mörda oss! Du känner till skuggmonstrerna!"
Plötsligt var Annabeth tillbaka, och hennes ben skakade. Hon var helt säker på att den välbekanta rösten var hennes mamma. Men hur kunde det ens vara möjligt?!

Ariana ler mot sin bror och undrar om han tycker om situationen han och hans välsignade befinner sig i och så hör hon plötsligt en röst nära henne.

"Du måste stå still." Säger Jackson åt Ariana och den äckliga känslan av makt genomfar honom. Han känner hur Ariana fryser i greppet och tvingas antagligen stå kvar där hon står.
"Jag förlorade visst kontrollen." Säger kvinnan iskallt och han drar sig ur greppet.

Annabeth skulle precis slappna av och mima "tack" till Jackson, men Ariana slet sig loss ur hans grepp.
"Jackson, spring! Hämta resten av de Välsignade!" ropade hon istället, när Ariana vände sig om mot Jackson.
Annabeth pressade fram vattnet igen och skickade en välriktad, stenhård stråle mot Ariana. Hon hoppades att Jackson redan sprungit iväg, för hon bildade en vattenvägg mellan Ariana (och Jackson) och henne själv. Sedan frös hon den. Det var inte lika jobbigt som att kontrollera blod, som tur var.
I dte stelnade vattnet såg hon sin spegelbild, det blonda håret, de allvarliga ögonen...
En kvinna, en äldre version av Annabeth stod över henne med ett stort leende.
"Är du min lilla flicka? Du, lilla söta varelse?"
Bebis-Annabeth jollrade och mamma lyfte mig, snurrade mig runt... runt... En annan röst avbröt oss.
"Connie?"
Mammas ansikte lös upp ännu mer, men nu mot ett annat håll.
"Ari? Ari, kolla, hon jollrar!"
Ett ansikte med klargröna ögon dök upp med ett småleende.
"Hej, Annabeth." Hon kittlade bebis-Annabeth i magen, vilket fick henne att jollra mer... Mamma och Ariana skrattade...
Annabeth kom tillbaka till verkligheten, stirrandes på isen.