När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Fai såg förskräckt på sin mor, han visste att hon inte kunde göra något, hon hade släppt lös Voldemort och det visste hon.
"Jag är ledsen Xenia, det är mitt fel" sa Cara och satte sig ner bredvid dem och strök henne över håret och såg sen på Sev "Kan jag kontakta honom på något sätt?" frågade hon
"Det finns ett sätt men det funkar bara en gång, vill du verkligen använda det till att prata med honom?" frågade Sev och Cara nickade
"Klart jag vill, visa mig hur jag gör" sa hon och Sev nickade och de försvann från platsen
"Se det ordnar sig" sa Fai mjukt

Xenia såg efter Cara och Sev och hoppades att hon kunde göra något. Åtmindstone låta hennes mor dö, det vore bättre än att tortras till döds. Egentligen borde det bästa vara att låta henne leva.....han kunde säkert behöva henne nu när inte Cara fanns där...men vem visste.
Xenia lutade sig mot Fai och började långsamt, lugna ner sig.

"Vi borde kanske ha tänkte på konsekvenserna" sa Fai lågt till Xenia och Jezebel såg på dem
"Det är inte erat fel, Voldemort har aldrig gått att styra över, det är bara Cara som klarat det och hon orkade inte längre" sa han lågt och hjälpte dem upp
"Men vad sägs om att vi tar något och äter medans vi väntar på att de kommer tillbaka" sa Jezebel och tog med dem tillbaka till huset

De följde Jezebel tillbaka till huset och Xenia satte sig ner på en kökstol och stirrade tomt framför sig. Hon var orolig för mamma men mest uppskakad blev hon av alla minnen från barndommen. De som hade tagit hand om henne var oberäkneliga, ena dan var de som små änglar och nästa dag var det som hon nyss sett sim mor genomlida. Allt försvann omkring henne när hon försjönk i minnen, och hon började darra okontrolerat.

Fai såg oroligt på Xenia när hon började skaka och gick fram till henne och tog hennes händer och såg sen på sin far
"Jag tror vi får ge henne något lugnande" sa Jezebel och innan han hann leta hade han det i handen "Ja det var ju praktiskt" sa han och tog sprutan och gav henne det och Fai hoppades det skulle funka

Xenia hörde dem som långt borta och hon kände sticket av sprutan. Darrningarna slutade och hon kännde sig dimmig i hjärnan, hon kunde inte tänka klart..villket också medförde att minnerna blev luddiga. Hon försökte le mot dem men det blev inget annat än en grimars. "Tack" sa hon slött.

Fai satte sig ner bredvid Xenia på golvet och kramade hennes hand och hoppades att hon skulle må bättre snart och han visste inte vad felet var och han kände sig så hjälplös

Xenia låtade sig mot Fai och kännde sig alldeles slö i hela kroppen..sprutan hjälpte men hon kände sig fruktansvärt hjälplös vilket hon inte gillade. Hon skulle ju inte ens kunna stå upp utan hjälp, och varför skulle minnerna komma till henne nu? Kunde hon bara inte slippa dem? Liksom märket på hennes arm hade försvunnit, kunde inte de plågsamma minnerna göra detsamma?

(sry för det suggia inlägget men jag var precis på väg att logga ut >.<

Fai strök Xenia över kinden och såg på Jezebel "oroa dig itne det är ingen fara" sa han och log mot Fai som nickade och såg på Xenia
"Du klarar det här! det går över jag lovar och jag finns här när du vill prata" sa han vänligt

(Lungt det xD )

Xenia bet sig i läppen och nickade. Vad skulle hon säga? Hon hade inte berättat det för någon förr, inte ens för mamma...
"När jag såg mamma..påminnde det mig om..." sa Xenia svagt men orkade inte avsluta meningen.