Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Vi klarar oss! Bara ha det så bra som möjligt i Tjeckien

Cassia Lestrange

Tältfliken drogs undan och en ung man kom in i tältet. Han var inte särskilt gammal, kanske lite äldre än 20 år. Han hade mörk brunt hår som hängde i en lös hästsvans. Han tittade knappt på mig utan satte sig bara ned på marken så lång bort från mig som han kunde komma.
”Vem är du?” frågade jag och försökte möta hans ögon. Det var så mörkt att jag inte kunde se hans ögonfärg.
”William.” sa han. Han tittade fortfarande inte på mig utan hans höll blicken fäst någonstans ovanför mitt huvud.
”Jag bryr mig inte om vad du heter. Jag vill bara veta varför du är här.” sa jag och reste mig upp med knutna nävar. Han tittade äntligen på mig. Visserligen tittade han inte på mig, snarare på mina knutna nävar. Egentligen visste jag inte varför jag hade blivit så arg på honom. Det var bara något med honom, att han var så känslokall som gjorde mig nervös.
”Det är väl ganska uppenbart varför jag är här.” sa han med lite ironi i rösten. Jag förstod fortfarande inte. Han reste sig upp och tog upp något ur fickan som han kastade åt mig. Jag sträckte upp handen och fångade föremålet. Det var en flaska och jag hörde hur någonting skvalpade runt inuti den.
”Jag har fått order om att träna dig. Vi ska inom kort gå till attack mot trolldomsministeriet. Vi behöver så många krigare så möjligt. Självklart kommer då inte att få lämna lägret förens Joseph vet att vi kan lita på dig.” sa William.
”Vad kommer det här att göra då, Will?” frågade jag och höll upp flaskan. William blängde på mig och jag blev nöjd när jag upptäckte att han inte var så känslokall som han ville att jag skulle tro.
”Kalla mig inte Will. Om du dricker det där kan du kontrollera dina förvandlingar.” sa Will. Jag log brett och innan William han märka vad jag tänkte göra öppnade jag flaskan och drack upp innehållet. Jag var nära att spy av dem hemska smaken men jag kände hur något ändrades inom mig.
”Vad gör du?” skrek William. Jag log och sträckte ut musklerna och kände hur de blev längre. Jag tittade ned på mina händer som hade blivit tassar. Jag drog en tass över tälttyget och rev upp den med klon. Jag kasade mig ut och började springa utan att se mig omkring. Jag hörde hur tunga tassar sprang efter mig och deras morrande fick mig att springa ännu fortare. Något dunsade in i mig från sidan och jag ramlade in i ett träd. När jag reste mig upp stod det flera varulvar framför mig. Jag vände mig om men där stod fler. Det spelade ingen roll åt vilket håll jag vände mig. Jag var omringad. Jag morrade åt dem. En varulv steg fram några steg. Jag mötte hans gula ögon. Varg ögon, sa en röst inom mig. Jag tittade på alla andra varulvars ögon. De var blåa, gröna och bruna. Människo ögon. Man behöll alltid sin egen ögonfärg. Så de måste betyda att den här varulvens ögon var gula. Han morrade något åt de andra och jag förstod faktiskt innebörden i vad han sa. Jag visste inte att det var möjligt för varulvar att prata med varandra i vargform. Varulven med de gula ögonen sa att de andra skulle gå. Att han klarade sig själv nu. Att han skulle ta hand om flickan. De andra varulvarna började springa iväg tillbaka mot lägret. Jag gjorde ett försök att smyga iväg när de gula ögonen inte tittade åt mitt håll. Jag vände mig om och skulle precis börja springa när en välbekant röst hördes bakom mig.
”Det är ingen idé. Vi kommer ikapp dig med en gång.” Jag vände mig om och fick syn på William. Han såg arg ut. Jag tittade ned i marken, jag ville inte möta hans blick längre.
”Här ta på dig den här.” sa han och kastade sin jacka på marken framför mig. Jag tittade upp. William stod med ryggen vänd mot mig i bara en t-shirt på överkroppen. Jag förvandlade mig tillbaka och darrade av köld. Mina kläder var borta. De låg antagligen sönderrivna i tältet. Jag tog upp jackan. Jacka var kanske fel ord. Det var snarare än lång rock. Jag tog på mig den och knäppte den.
”Har du klätt på dig?” frågade William.
”Ja.” svarade jag tyst och började gå mot honom. Han började gå utan att vänta på mig. Jag var tvungen att springa för att komma ikapp honom.
”Joseph kommer att straffa dig för det här.” sa William med en trött röst.
”Det var värt ett försök.” mumlade jag och ryckte på axlarna.
”Det var ett dåligt försök.” sa William och jag kunde se att han log svagt.
”Tack för att jag fick låna din jacka.” sa jag. William nickade och vi fortsatte gå under tystnad. ”Fryser du?” frågade jag efter några minuter för att bryta tystnaden. Han kastade en snabb blick på mig.
”Du har bara min jacka på dig. Det är mitt i natten och ovanligt kallt ute för att vara sommar, och du frågar om jag fryser.” Jag log och tittade in i hans gula ögon. Det skulle kanske inte bli så hemskt ändå att vara fången.

Awesome! ^x^

Amazing!! ♥

Totally AWESOME!!!!!!!!

GRYMT!
När kommer det mer tror du?

AWESOME! HELT AWESOME! 8D

Super bra!!!!

Helt sjukt bra!!!

Super bra