Life - Lupple & Medi PRS

"NEJ!" Hon slog näven i bordet och såg upp.
"Jag är väktaren. Det är mitt jobb att hitta en lösning. Det finns alltid en lösning!" Nu skrek hon av ren panik och reste sig och hon såg på Gabriel.
"Du får inte häller dö. Du lovade!" Hon drog i sitt hår.
"Jag ska hitta en lösning. Rose.."

Mi var snabbt uppe på fötterna och greppade tag om Olivias händer, hindrade henne från att skada sig själv. " Du är väktaren Olivia men hör mig. " Sa Mistril allvarligt. "Rose är en liten flicka, jag ser att du bryr dig om henne men lyssna. "Fortsatte hon. "Deras tillstånd är en gammal förbannelse, från de första människorna. Lagd av Gudar, uråldriga Gudar och er -väktarens kunskaper sträcker sig inte så långt. Det kan finnas nya lösningar men någon måste betala och slår det fel kan det vara du, det kan vara den lilla flickan eller hela stammen. Eller allt folk på denna mark, alla raser och jag kommer motsätta mig dig i sådana ändringar för detta måste beslutas vid rådet. Men att göra Gudarna arga, helvetet kommer regna ned på oss och din plikt är att rädda oss alla inte en enda." Sa hon skarpt. "Men jag vill inte se flickan dö eller andra barn för dö kommer dem om deras förvandling sätts igång för tidigt. Gabriel själv var döende när han skiftade första gången. Men han är stark och i detta som sker finns ett meddelande. " Avslutade hon och hjälpte sedan Olivia ned i stolen igen.

Tårarna rann ner och hon lyssnade noga. Hon drog handen genom håret och såg sedan ner.
"Men om jag försöker hitta. Det finns böcker. Jag kan.." Hennes röst lät skakig och hon såg sedan på Gabriel.
"Om jag kan hjälpa. Låter ni mig hjälpa? " Hon såg på Mi.
"Du ska bara se henne. Hon är den mest rara flicka man kan möta." Hon snyftade och sträckte sig efter näsdukarna som låg på bordet.
"Jag lovar att vila men snart måste jag börja jobba. Och det är hårt."

Gabriel svalde hårt, med slutna ögon. "Det finns femton barn som är i riskzonen att skifta, kan jag bära femton vargar?" Frågade han mot Mi som svalde hårt. "Självklart kan du leta Olivia, det är din plikt som du säger. "Log hon för att sedan skratta. "Alla fyraåringar är underbara. " Log hon. "Alla barn. "Viskade hon innan hon tystnade. "Du skulle kunna bära hela din flock Gabriel, problemet är inte att få dem utan att få dig att ge tillbaka dem utan att tappa kontrollen helt. Att hålla dig vid liv. " Viskade hon tyst och Gabriel nickade sakta.

Hon såg på honom och sedan Mi.
"Jag kan sätta igång redan nu. om jag packar allt jag behöver kan jag vara i byn och jobba.
Jag vill inte vara ifrån Gabriel och han behövs i byn. Jag favoriserar inte vargarna iutan de behöver mig som mest nu. Jag kommer att kunna hitta ett botemedel, ett hinder eller säg som ni vill. Gabriel kommer inte behöva föra deras vargar och ingen kommer att dö."

Mi såg på henne och log svagt. "Jag ifrågasätter inte det Olivia, jag tror bara att...hm hoppas inte för mycket. Hoppas tillräckligt. "Viskade hon och kramade hennes hand. "Om den enda lösningen är att du ska binda vargarna till dig så tar jag på mig att döda dig ifall du spårar ut. "Och det är något som hela rådet och alla i din by ska veta om så att jag kan vandra där du är utan att bli skadad av dem andra. " Sa hon och kramade hans axel. "Jag hoppas ni hittar en annan lösning, den demonvarg är det sista vi behöver. "Mumlade hon innan hon reste sig och gick iväg till vardagsrummet där Ethan satt. Hon smekte hans kind lätt. "Redo att åka hem?" Frågade hon leendes.

"Jag är väktaren. Jag är den som ska hitta lösningen." Hon tog sig upp och log svagt.
"Tack för alla råd Mi ." Hon såg mot Gabriel och föll in i hans famn.

Ethan såg upp och hade tårar i ögonen.
"Varför grät miss Olivia? Mår hon inte bra?" Han reste sig och såg på henne.

Gabriel tog emot henne i famnen, han hoppades på en alternativ lösning men om den inte fanns så behövde han göra detta. Det var hans ansvar. "Börja packa då."Viskade han och klappade henne lätt på ryggen.

Mistril tog in honom i sin famn och kramade om honom. " Hon mår bra, men några av vargarna gör inte det. Det kommer bli en hel del smärta om vi har otur. "Viskade hon sorgset.

Hon nickade och såg på honom. Sedan såg hon på honom.
"Skriv en lapp. Att jag är bortrest till brotskande äranden och finns at nå på mobilen." Hon lösgjorde sig och log svagt.
"Jag ska packa böcker bara och kläderna kommer jag sno från dig." Hon smekte hans kind.

Han såg frågande på henne men nickade bara svagt.
"Det lät inte bra. Men ska vi gå?" Han tog hennes hand och kysste den.
"Mi får alla att gråta idag." viskade han försiktigt. Som att lätta stämningen lite.

Gabriel nickade och tog åt sig en lapp och skrev ned det hon sa och fyllde på hennes telefonnummer efteråt som en eftertanke och la lappen mitt på bordet och väntade in henne.


"Vi bör åka hem. "Viskade hon med ett svagt leende, kände hans kyss och skrattade sedan mjukt. "Åh en dålig dag att vara i mitt sällskap då. "Sa hon och kramade hans hand och ledde honom senare mot hallen.