prs yehet & kkaebsong

Blicken vilar på den äldres lillebror, de är rätt lika om han får säga det själv. Från det han fått höra, och observerar. Introvert och fokuserar på skolan. Joshua ser på Zihao med ett svagt litet leende och skakar på huvudet.
"Litar du inte på mig?" Frågar sextonåringen skämtsamt, kanske det inte går utmärkt. Men att inte kunna få ner gröten precis som mackan kan anses som löjligt i mångas ögon. Och han vill klara det. "Det går fint. Jag kanske kan äta ett äpple också.."

Ett litet leende smög sig över de torra läpparna samtidigt som Zihao lutade huvudet mot en hand. Det såg absolut inte ut som om det gick fint, men gröten blev åtminstone uppäten. Helt klart bättre än ingenting.
”Jodå, det ser bara ut som att du, low key, lider när du stoppar in skeden i munnen”, förklarade sjuttonåringen och kvävde en liten gäspning. De mörka ögonen vandrade sedan vidare ut över salen, utan att ha något direkt mål. Han undrade vart Jayden höll hus. Den filluren vaknade alltid tidigt på morgonen så att han kunde läsa före i vartenda ämne, lite samma taktik som Weimin hade.

Med höjda ögonbryn ser Joshua ner mot sin gröt, låter skeden leka med den. Det verkar som att den äldre eleven är helt i andra tankar, vilket får honom att må ännu mer illa. I tystnad lutar han sin kind mot handflatan.
"Det spelar ingen roll, jag äter det ju." Svarar sextonåringen. Tankarna går mot faktumet att han snart måste väga sig hos madam Pomfrey, vilket får honom att rysa av bara tanken av det.

”Ja, jag sa aldrig att det var dåligt att du äter gröten”, påpekade Zihao och vände åter blicken mot Joshua. ”Vad tänker du på?” Undrade han och lät huvudet falla på sned. Det var något som han nästan alltid gick och funderade över - vad den yngre eleven tänkte på. Tankeläsning hade suttit väldigt fint. Han hade hört någonstans att vissa häxor och trollkarlar kunde lära sig att bemästra någon slags konst som tillät dem att läsa andras tankar.

Joshua leker lite med skeden i gröten och gnager försiktigt i sin läpp noga med att inte spräcka den. Blicken glider upp mot sjuttonåringen med ett svagt leende.
"Ingenting.." försöker han och låter skeden falla åt sidan. Dock vet han att det är bäst om han berättar sanningen, han tänker ju på en hel del. " Tänkte bara lite på den där undersökningen men ingenting speciellt."

Undersökningen? Zihao rynkade på ögonbrynen och rätade lite på ryggen.
”Hur tror du att det kommer gå? Du har ju inte precis ätit mycket under de senaste dagarna”, mumlade han och började peta bort smuts som satt under naglarna, blicken fortfarande fäst på Joshua. Han kunde inte undgå att oroa sig för sextonåringen, även om han verkligen ville vara uppmuntrande. Men det gick helt enkelt inte med tanke på hur lite den andre åt.

Nej, Joshua har ingen lust alls att prata om detta. Det är alldeles för generande och han har stor lust att sjunka genom jorden, dumma dumma hjärna.
"Jag vet inte.. jag har nog i alla fall inte gått ner." Mumlar sextonåringen tyst, alldeles för generad för att se Zihao i ögonen. Gud vad löjlig han är. Joshua harklar sig lite med kinden mot handflatan och drar åt sig ett äpple istället. "Ska göra de där undersökningarna en gång i veckan, kanske kan hälla i mig liter med vatten direkt innan. Då sväller man upp en kort stund, vilket leder till att man inte får lika mycket skäll."

Blicken mörkade genast när Joshua började tala om vattnet. Insåg han inte att det aldrig skulle bli bättre om han hade den mentaliteten?
”Det är väl ändå bättre att vara ärlig mot sig själv? Börjar du dricka en liter vatten varje gång så kommer resultaten inte att var korrekta”, sade Zihao och knep ihop munnen. Visserligen hade han också ljugit för sig själv, förvridit sanningen tills den lät naturlig i huvudet. Men det hade aldrig påverkat honom direkt negativt, inte på samma sätt som i sextonåringens fall. ”Tänker hålla koll på dig varenda sekund tills den där undersökningen.”

Med ett bittert litet leende möter han Zihaos ögon, märker hur tonen förändras i den andres röst och ögonen mörknar.
"Det var ett skämt." Försäkrar Joshua tyst, aningen kluvet. Han bryr sig inte om sig själv, det spelar ingen roll om allt han gör är en lögn mot sig själv, nej. Om han håller i sig vatten innan behöver ingen annan veta, och på undersökningarna kommer det påstås att han har gått upp. På så sätt behöver folk inte oroa sig, då kan de vara glada i tanken om att Joshua är frisk och kry. För om doktorer säger att han gått upp i vikt och är hälsosam, kommer de inte tänka på att kroppen är lika mager som innan. Kanske. Dock vill sextonåringen förbättras på riktigt, för hans mammas och för Zihao. Vem skulle egentligen vilja stanna med en hög av ben? "Det behöver du inte göra ju."

”Grejen är att jag visst behöver det. Jag litar på dig till tvåhundra procent, Joshua, men när det kommer till ätandet och vikten sjunker det till kanske tio”, erkände Zihao. Det var lika bra att vara ärlig. Han ville absolut att sextonåringen skulle få klart för sig att han verkligen litade på den andre, utan några som helst tvivel. Däremot var sjuttonåringen inte redo att börja lita på Joshua när det kom till just maten och hälsan. Att säga att allting var fin fint var ingen större konst, men det behövde verkligen inte vara alltidsanningen. Många gånger hade även han själv sagt de orden: jag mår bra, när verkligheten egentligen låg någon helt annanstans. Det var fan på gränsen att han någonsin mådde bra längre, förutom när han satt med armarna lindade om den yngre. För då, då mådde han verkligen utmärkt.